TÄNK ATT EN CIRKELRUND bit plast kan betyda så mycket. En genomskinlig blå vinylcirkel. Kristianstads-pojkarna i popcombon Leslies släppte förra sommaren den i särklass stiligaste singeln i Sverige, vinyl-EP:n “Coming Soon To A Theatre Near You”, och det till råga på allt på ett nystartat franskt popbolag, La Belle Pop. SA tog tåget till den skånska metropolen för att dricka det lokala mineralvattnet Malmbergs, veva nya vinylsinglar och gå på disco med stadens popsnören.
Att hitta Leslies i Kristianstad är en enkel match, basisten Jens Fältman har strategiskt placerat sig som bartender i Järnvägskaféet, och hans glada uppsyn kan lätta det dystraste popsnöres hjärta. Över huvud taget doftar Leslies kaféer och sorglöshet. Gitarrer jinglar och janglar, stämsången ligger som fluffiga försommarmoln över refrängerna och melodierna är mejslade av renaste guld.
Men kvintetten har inte alltid vandrat längs den snälla stigen i popskogen, de första stapplande stegen togs med distpedalernas rattar i botten. De insåg dock ganska snart att några långhåriga rockers var de aldrig ämnade att bli.
— Vi klippte håret och blev snälla, och så träffade vi Dr Tore, berättar Jens när vi hälsar på i deras replokal.
— Vi kan stå här nere och spela metal i timmar, det är helkul, men det är ju ingenting man vill syssla med på heltid.
Sprungna ur de två popbanden Shelleys och Shoplifters — sistnämnda hann för övrigt med att bli utsedda till numrets demo i SA #22 — började Jens, Martin Berntsson (gitarr), Tony Ivarsson (sång), Martin Engvall (gitarr) och Jonas Jonasson (trummor) sakta men säkert att bygga upp sitt rykte.
— Vi gick mest omkring och berättade att vi var ett band, utan att spela. Det var viktigare att ha en popgrupp än att göra någonting konkret.
— Sedan tog vi bilder och började trycka upp tröjor, det kom i samma veva som vi började repa på allvar. Och sedan fixade vi ihop lite pengar för att kunna spela in någonting. Men på den tiden var vi inte så säkra på hur vi skulle låta.
Efter en kort sejour i slammerpopland hamnade Leslies alltså i Dr Tore Johanssons trygga producentfamn. Tydligt tagna av stundens allvar stegade de förväntansfullt in i Tambourine Studios, något som radikalt skulle ändra bandets syn på sig själva.
— Vi kom ner till Tambourine med fem—sex låtar. Tore lyssnade på dem och kom överens med sig själv om att tre var värda att spela in. Det var han som rattade gitarrljuden, så det var aldrig tal om dist eller något i den stilen. Vi sa ingenting, det var ju Eggstones studio, vi var ganska impade bara av det.
— Vi var nog lite mesiga, skjuter Martin Berntsson in.
Trots detta var det ett väldans nöjt popband som kom ut ur studion. I sann östskånsk anda, med Smiths som gudfäder och Eggstone som dagens andliga företrädare, och med klara släktband till Åhus-popsnörena i Acid House Kings.
— Det finns ingen riktig popscen här, men det är klart att vi sporrades av Acid House Kings utlandsframgångar. Det var en enorm kick när de fick släppa en singel på tyska Marsh Marigold. De var megastars i våra ögon, men det kändes ändå som om vi också kunde fixa det.
När Acid House Kings åkte i väg på en Frankrike-turné packade de ner Leslies just nysläppta demo i bagaget. De spelade den för ett franskt popsnöre som entusiastiskt skrev till bandet och undrade om de ville släppa en singel på hans bolag. I och för sig fanns det bara i fantasin, men Leslies nappade ändå.
— Låtarna var redan inspelade, så vi hade inget att förlora, säger Jens, allt var bara som en bonus.
I samma veva började det lossna också i Sverige. Nystartade popbolaget H. Lime (Border) knöt bandet till sig och kvintetten medverkade med två spår på samlingen “In The Limelight”. Dessa följdes under hösten upp med CD-singeln “The Lime Song” och sedan dess har de ännu en gång besökt den vid det här laget traditionstyngda Tambourine-studion för att spela in ytterligare material.
— När vi spelade in senast var Tore på ett riktigt rock’n’roll-humör, vi fick till och med ta och lugna ner honom lite. Första gången vi var där blev resultatet så mesigt att vi knappt kände igen oss, och nu satt han nästan och gjorde djävulstecken medan han mixade!
— Men resultatet är nog så nära man kan komma hur vi verkligen är. Det är ingen direkt power i det, men det är ändå inte lika mesigt som det första vi gjorde, fortsätter Tony. Det börjar ta form nu.
Dessa inspelningar släpps snart på en CD-singel med den fullkomligt briljanta “A Daydream” som huvudspår. Låten är dock redan utgiven på den japanska samlingsskivan “Swedish Sweets”, så hugade spekulanter behöver inte vänta tills i början av maj för att få ett smakprov på Martin Berntssons fantastiska gitarrslinga.
När jag pratar med Jens och försöker förstå detta lilla under skrattar han och erkänner att inte heller han blir riktigt klok på Martin:
— Det är en riktig Yngwie-skala som bara flyter omkring. Och jag tror vi kommer att jobba med variationer av det slaget nu när vi spelar in albumet. Lyssnarna ska inte kunna säga att alla våra låtar är likadana. Vi ska använda massor med gamla syntar och sådant, och spela gitarrslingor med.
Singel, album, Frankrike, Japan. Snart kommer Leslies att i likhet med Malmströms mineralvatten bli ett klassiskt varumärke hos popsnören i Sverige. Sanna mina ord.