PANG! BOM! Skatepunkarna Millencolins andra album, “Life On A Plate” (Burning Heart/MD), går direkt in på den svenska försäljningslistans fjärdeplats och knäpper gubbtjyvarna i AC/DC och Toto på näsan.
Precis som det ska vara.
— Det är roligt, säger gitarristen Erik. Jävligt roligt, men samtidigt chockerande. Vi sålde ganska bra också av förra utgåvan (“Tiny Tunes”), trettiotusen exemplar, fast då under en lång tid. Kanske är det så att de som under en längre period köpte den förra skivan inhandlat den nya direkt.
— Vi satt och funderade på hur mycket en platta som ramlar in på fjärde plats säljer, men jag vet faktiskt inte. En sak är säker: vi kommer att sänka nästa vecka, helt klart. Ja, inte kan man höja från en fjärdeplats.
Mycket riktigt sjönk Millencolin på listan nästkommande vecka, dock bara till nummer sex.
— “Tiny Tunes” hamnade som bäst på plats tjugoett. Fast den har legat kvar på försäljningslistan i nästan ett halvår. Om den kommit in på topp tjugo hade det tagit mycket bättre fart och fler affärer skulle ha köpt in den. När vi åkte förbi Jönköping såg jag att de hade “Life On A Plate” på Eurostop, flinar Erik. Det är väl sådana grejer som händer när man kommer in bland de tio högsta placeringarna på listan. Bisarrt.
Många med undertecknad trodde att “Life On A Plate” skulle bli poppigare än föregående verk, men snarare är det nu ännu mer punk än tidigare.
— När vi gick in i studion trodde vi också att skivan skulle bli lättare, men den blev mer aggressiv än den förra — gitarrljudet och produktionen är lite punkigare. Och så är det många snabba låtar, vissa är till och med snabbare än de på “Tiny Tunes”.
Det är inte bara hemma i Sverige Millencolin skördar framgångar. Nyligen kammade bandet hem ett kontrakt med Epitaph, som ska släppa “Life On A Plate” i USA, Kanada och Sydamerika. Örebro-boysen — förutom Erik Nikola (sång/bas), Mathias (gitarr) och Larzon (trummor) — är den första utländska akten på bolaget (ja, förutom SNFU som kommer från Kanada).
Har kanske Brett planer på att bredda sitt sortiment?
— Jag vet inte. Han signar ju inte så jävla många. Han har ett nytt tjejband som vi hörde när vi spelade i Amsterdam. Jag kommer inte ihåg vad de hette, men de var inget vidare. Det är väl det enda nya. Ja, och så har de ju Voodoo Glow Skulls.
— Ett tag höll vi på att ta Theologian, som No Fun At All har i USA. Det var när vi strulade med Century Media och inte kunde bestämma oss. Till slut blev det krisigt. “Vi måste hitta något i USA, vi tar Theologian”, tänkte vi. Men så fick vi Epitaph i stället — helt otroligt! Det är ju det bästa bolag som finns.
Det har talats om att Epitaph ska lägga vantarna även på “Tiny Tunes”?
— Jag tror nog de kommer att ge ut den senare. Eller också får något annat bolag släppa den. Epitaph har, med undantag för re-releasen av Offsprings debutplatta, aldrig givit ut gammalt material.
Efter vinterns framgångsrika treveckorsturné i Tyskland, England, Frankrike och Schweiz stundar en räcka vårkonserter i Japan och USA. Men först och främst kommer Millencolin att satsa på Tyskland, där de verkligen är i ropet.
— Vi är distribuerade av Semaphore där och skivan finns i varenda affär, de gör ett skitbra jobb. Vi hade faktiskt mer förhandsbeställningar på “Life On A Plate” i Tyskland än i Sverige — femtontusen exemplar.
Avslutningsvis: Hur mycket sanning ligger det i påståendet att Millencolin ska ha slutat bowla?
— Jag har väl aldrig bowlat egentligen, skrattar Erik. Det blev lite väl mycket när alla kom till A-hallen för att spela med oss; Aftonbladet, Expressen, ZTV och allt vad det var. Nikola skrev “Da Strike” ett år innan “Tiny Tunes” spelades in. Då bowlade han och ett par kompisar jävligt mycket och skrev texten för att göra något udda. Sedan råkade vi göra en video på den låten och det blev en enorm bowlinghysteri kring oss. Lite jobbigt. Jag är själv inte så förtjust i den sporten.
Nej, snarare är det skateboards som ligger Millencolin närmast hjärtat.
— Grejen är den att vi har allt relaterat till skateboard eftersom vi började spela på grund av att vi hörde den musiken i skate-filmer. Då var det jävligt nytt, det fanns inga andra sådana band i Sverige, men sedan har fler och fler börjat spela skatepunk. Men helst vill vi bli tagna för musiken, det hela har blivit som en image fast vi inte velat det.
— Men jag tycker skate är hur roligt som helst. Jag har åkt i nio-tio år och gör det fortfarande. Jag vet inte om det har så mycket att göra med vår musik egentligen, men den passar helt klart till skateboardåkning. Det gör den…