PAUL ROLAND
Sarabande
Gaslight GAS 501 (import) LP/CD
***

Jag hade den allra konstigaste dröm i natt. Helt plötsligt stod det en man i mitt rum och pratade något om att jag var tvungen att följa med för han skulle visa mig något spännande. Ja, nu var det ju inte så suspekt som det kan låta, eftersom mannen var Paul Roland, en herre med ärliga avsikter, och det han skulle visa mig var sitt senaste äventyr, kallat ”Sarabande”. Alltid pigg på spännande upplevelser följer jag med honom.
Det är i sanning en fantastisk resa och det första stoppet görs vid Avalon, en mytomspunnen plats på den engelska landsbygden. ”Varför”, undrar jag och Paul svarar ”The King Will Come”. Och se, där kommer han ridande, den berömde Kung Arthur med sitt svärd Excalibur blänkande vid sin sida, tätt följd av en kör med män som låter ungefär som de gregorianska munkar vi lärt känna i modern tid. Jag ska just till att fråga honom om Den Heliga Graalen när scenen ändras. Dimmorna lägger sig över Avalon och svarta segel syns. Arthurs halvsyster, fiende och älskarinna (buden är många), The Lady Of The Lake, ”Morgan Le Fay” tar plats. Även hon med ett mässande följe i släptåg och för att förstärka den mystiska stämning som nu råder mumlar hon något om ”benedicti patris” innan Paul snabbt drar mig därifrån.
Jag låter mig nästan vaggas till sömns på väg till behagliga ”The Realm Of Sleep” och hinner bara undra om det kan vara min tidigare bekantskap Bevis Frond som syns vid sidan om oss med en gitarr över bröstet. Men ett vansinnigt piano väcker mig. ”Sister Jazz”, säger Paul och jag ber honom genast ta mig därifrån, ”snälla, inte jazz”.
Så vi passerar i stället tyst på tå, den ljuva, fridfulla ”Ophelia” där hon vitklädd ligger på floden under pilträdet. Våra ögon tåras och jag är inte helt säker på vem det var som under vilda gitarrer och frenesi lite längre fram förvandlades framför oss under ”Serpent’s Skin”.
Paul säger plötsligt, ”come now, sit by my side, and take a magic carpet ride…” och kameler, guldglänsande kupoler och scener från ”A Thousand And One Nights” utspelar sig nedanför mina ögon. Jag är förstås mäkta imponerad och tittar beundrande på Mr Roland. ”I’m Not Like Everybody Else” svarar han bara självsäkert och det är nog både gott och väl, men det sa Ray Davies och Kinks på samma sätt, tänker jag.
Paul berättar sedan om en man som brukade boxas och det hela ackompanjeras av en en käck liten orkester som spelar vals i ”Waltzing The Square Ring Again”, men jag lyssnar mer på valsen än berättelsen om boxning. För att åter få min uppmärksamhet förvandlas min guide till en slags korsning mellan sig själv och den berömde Marc Bolan och påstår att det är första gången historien om ”Meadows of The Sea” berättas och nu ser det ut som om Bevis Frond står bredvid honom igen.
Paul tar till slut fram gitarren och frågar om jag vill höra en gammal blueslåt om djävulen, ”Me And The Devil’s Blues”. ”Nä, en bluescover”, säger jag, ”då går jag hellre hem”.
Och så vaknade jag. Vilket äventyr, va?