IAN McNABB
Head Like A Rock
This Way Up 522-298 2 (PolyGram) CD
***

Det var i augusti 1985. London, och valet stod mellan Icicle Works på Marquee och Chameleons på Electric Ballroom i Camden Town, om jag inte minns fel. De förstnämnda avgick med segern och även om det inte var en speciellt minnesvärd konsert och jag senare — av andra anledningar, inte direkt ångrade, men önskade att vi fått se Chameleons med Play Dead som förband också — så har just Icicle Works under alla år legat mycket högt på mina favoritlistor.
Deras LP-skivor med tonvis av helt fabulösa rockmelodier har dock sorgligt nog alltid hamnat i skymundan av något annat och av dagens yngre SA-läsare är det väl bara ett fåtal som överhuvudtaget känner till vilken gudabenådad röst Ian McNabb hade. Och fortfarande har — utan tvekan. Men nu, med “Head Like A Rock”, som enligt McNabb själv är hans livs höjdpunkt hittills, har han gått och blivit gubbe! Och om ni visste vad det smärtar mig att säga det.
Plattan präglas av Crazy Horse som varit komphjälp i några låtar, något som ingen annan än han med den rutiga skjortan haft den äran av tidigare. Och på dessa spår låter det mycket Neil Young, bara så ni vet det, vare sig ni är Icicle Works-fans eller tillhör den äldre kategorin.
“Head Like A Rock” inleds av “Fire Inside My Soul” som i stora drag är McNabbs memoarer up till nuläget och också är den bästa låten på plattan tillsammans med efterföljande “You Must Be Prepared To Dream”. Båda dessa spår är Crazy Horse-kompade och egentligen är väl den enda skillnaden att det inte är Neil Youngs röst man hör. Annars hade det mycket väl kunnat vara låtar med den store kanadensaren.
Påföljande “Child Inside The Father” och “Still Got The Fever” är alldeles för mesiga för min smak och den sistnämnda har också en mycket irriterande körsång som dyker upp här och var under resten av CD:n. Enligt infobladet är det tre mycket duktiga och välrenommerade körare som är högt ansedda i branschen, men personligen tycker jag det är den sämsta sortens körande. Den som brukar dyka upp på plattor med Rolling Stones och på sista tiden, Primal Scream. Lyssna bara på hemska “Go Into The Light”.
Resultatet blir såldes långt ifrån det höga betyg jag hade hoppats på. Ibland stämmer talesättet “det var bättre förr”.