THE AUTEURS
Now I’m A Cowboy
Hut HUT16 (Virgin/EMI) LP/CD
*****

Luke Haines tror att hans efternamn är Macahan och säger att han är en cowboy. Men några hippa Gram Parsons-pastischer är det inte tal om här, och egentligen borde karln döpa om sig till det mer kosmiskt klingande Skywalker. För detta handlar just om kosmiskt genial pop, kanske den bästa platta jag lånat öron till sedan… ja, Auteurs debut “New Wave”.
Hur denne man lyckas med att på löpande band smida ihop mästerverk efter mästerverk förblir förmodligen en gåta (han kunde själv inte förklara hur melodierna föds när jag intervjuade honom för en tid sedan), men en sak kan lugnt konstateras. The Auteurs har ingen möjlighet att, likt andra engelska giganter, som till exempel Blur eller Suede, undanskyla eller ursäkta brister i den musikaliska kvaliteten genom att stoltsera med en estetiskt tilltalande frontfigur (inte för att det behövs, men ändå).
Damon är ju som bekant sååå söt och charmig och Brett sååå spännande och intressant i sin sexuella ambivalens.
Och det kan ibland räcka för vissa mindre nogräknade utseendefixerade fans. Luke å sin sida har dålig tandhygien och är inte särdeles bildskön, vilket gör att han för att nå uppmärksamhet enbart måste förlita sig till bra låtar och dito texter. Att säga att han lyckas med det är snudd på decenniets underdrift…
På “New Wave” hade Haines en extrem hang-up på berömmelse i alla dess former, på “Now I’m A Cowboy” består texterna till stor del av våldsamt vomerande och cyniskt artikulerade kängor mot överklassen. Luke vill perverst nog vara med i överklassgänget, men märker till sin förvåning (?) att han aldrig kommer att bli det. I stället kastar han cynismer över dem och tillfällen där han råkat ut för “deras” värsta sidor.
Musikaliskt sparsmakat eleganta, men textmässigt mycket beska “I’m A Rich Man’s Toy” talar väl sitt tydliga språk, medan “Upper Classes” närmast fungerar som en uppgörelse. Luke är förbannad. Men han skriker inte för det. Det handlar (med några få undantag) om en tämligen nyanserad ilska, inget våld.
Den i SA #20 omnämnda “Modern History” är någonting i hästväg. En småputtrande, klingande, lågmäld inledning som (för att använda en lustig metafor) likt en väl fungerande sexualakt övergår till ett överkokt crescendo innehållande tungt blås och vassa, men ack så sköna, gitarrer. Så in i helvete snyggt.
Eller den melodi som till en början var menad som en duett med Vanessa Paradis, “New French Girlfriend”. Likt Vanessa, urläcker.
Eller “Lenny Valentino”. Eller spyan som läggs över alla pseudokonstnärer i Greenwich Village, “Chinese Bakery”.
Eller “Life Classes/Life Model”. Go-Betweens, Bolan, Byrds, Bowie, Triffids och House Of Love dyker med jämna mellanrum upp som träffande referenser.
Men egentligen räcker det med att nämna “A Sister Like You” för att motivera ett inköp. Kanske den vackraste melodi jag hört sedan Triffids “Wide Open Road” eller The Thes “August & September”.
Lukes viskande stämma (har ni förresten tänkt på att Morrissey plankat hans sätt att sjunga på “Lifeguard Sleeping, Girl Drowning”?) ackompanjeras inledningsvis av ett försiktigt och melankoliskt pockande komp, den med rätta alltmer utnyttjade cellon tar plats, förgyller och fläskar ut, och Lukes sätt att med en extrem fingertoppskänsla låta sin röst gå ner en halv oktav vid den bedårande refrängen gör det hela fulländat. Man får kopiösa mängder rysningar upp över ryggraden.
Det här är en klassiker, mina superlativ är slut och vi ses längst fram i Hultsfred.