RED RED MEAT
Jimmywine Majestic
Sub Pop SP 119/300 (Border) LP/CD
****

Red Red Meat är ett helt nytt namn för mig och det klart roligaste jag hört från Sub Pop på evigheter. Till en början undvek jag bandet, eftersom jag läst beskrivningar som “90ies blues-based rock”, vilket är den mest avtändande beskrivning jag kan tänka mig. Trots det hamnade “Jimmywine Majestic” till sist ändå på min skivtallrik (förresten, har CD-spelare tallrikar?) och det är jag mycket tacksam för.
Visst finns det blueselement i Red Red Meats musik, men att kalla musiken för “bluesbaserad” är en grov förolämpning och en överdrift. Det sträcker sig inte längre än att de snor ett och annat Stones-riff, som emellanåt ger musiken en blå ton. Red Red Meat nöjer sig dock inte med en färg, utan använder hela spektrat.
För det lyckliga fåtal SA-läsare som är bekanta med Cells första singel, “Never Too High”, kan jag säga att “Jimmywine Majestic” är fylld med samma drogdrivna vansinne. Red Red Meat kan göra bra melodiskt material och hitta effektiva riff, men det är inte där deras storhet ligger. Det som får plattan att verkligen lyfta är det medlemmarna gör med sina låtar när de lämnar de uppgjorda ramarna och börjar jamma.
Då tar Tim Rutili och Glen Girard med lyssnaren på upptäcktsfärd — ibland i lugna lummiga landskap, men ibland påminner det hela mest om forsränning. De kan den svåra konsten att behålla spänningen och hela tiden vara kreativa. Även om solona blir långa förfaller aldrig bandet till självupptaget jammande för sakens egen skull.
Tillsammans med likaledes utmärkta Medicine Ball vill jag utnämna Red Red Meat till 1994 års Television-stipendiater.