GARMARNA
Vittrad
Massproduktion MASS CD-61 (MD)
CD
****

Vid en lyssning på Garmarnas “Vittrad” slår det mig ånyo, som Birgitta Andersson en gång sa, “jag är så glad att jag är svensk”. Och därmed naturligtvis inte sagt att jag är emot något annat folkslag. Tvärtom. (Fast nog måste det vara något sjukt med det svenska samhället när man måste lägga till den meningen efter ett dylikt påstående…)
I samma härad som Hedningarna borde det vara självklart att Garmarna får den uppmärksamhet de förra fått de senaste åren. Tusen scener far förbi i mitt huvud under de tretton låtarna, det är fullkomligt omöjligt att sitta still och jag önskar att jag kunde någon traditionell, uråldrig folkdans för att passa in i den allmänna stämningen.
Garmarna är ett ungt band och det märks framför allt på sådana saker som att jag i titelspåret “Vittrad” plötsligt får lyssna en extra gång. Hörde jag rätt? Jo, det var faktiskt en riktigt äkta elektrisk gitarr som gjorde entré bland alla vevliror, stråkharpor och mungigor. Och i sorgliga, fast med lyckligt slut, “Den Bortsålda” far vi hela tiden ett mycket modernt komp som på slutet stegras i samma vilda gitarr. Klart effektfullt.
Annars är det enda sorgliga att vi inte far ta del av den fantastiska rösten tillhörande Emma Härdelin i varje spår (ungefär hälften av melodierna är nämligen helt instrumentala), för hennes röst är klar och ren som en fjällbäck. Lyssna bara på “Styfmodern” som enbart består av Emmas röst. Och även “Straffad Moder Och Dotter”, som för den delen också kan tjäna som ett utmärkt exempel på att folkmusik är föga mesig och snäll. Lemlästade kroppar och blod-drickande gör att man förstår att dagens döds-metallband och deras texter bara är en blek fortsättning på den svenska folkmusiken. Jag slår vad om att inte många kände till det.