BAZOOKA!
Wild Life Excursion
Roligan RRP 9405 (MD)
CD
****

DIVERSE ARTISTER
12 Spår Från Diva
Diva DIVACD1 (MD)
CD
*

Jösses, vad jag är trött på Lisa Ekdahl! Denna intill sjuklighet mjäkiga tjej som hela svenska folket i ett tillstånd av tillfällig sinnessvaghet verkar ha tagit till sina hjärtan.
Men jag är glad att kunna säga att det finns bot för er, som liksom jag, inte orkar med gnälliga tjejer längre! Boten heter Bazooka och är så kraftig att den till att börja med kanske bör intas i smärre doser. “Wild Life Excursion” är stark, rå, vild och vacker.
Ofrånkomligt är att huvudingrediensen är Katty A Ståhls mäktiga stämma som raspar och river i inledningsspårets briljanta “Environmental Anarchy” (som vore utmärkt för Greenpeace att värva medlemmar med), är mörk och mystisk i “Dynamic Baby Girl” och når högre register i “Try To”. Och ljudväggen av de övrigas “dum dum drums”, “cool bass”, “chain-saw guitar” och “barbed wire guitar” är ogenomtränglig. I producenten Ebbot Lundberg har de hittat den rätte att få till kombinationen av oväsen och melodi — resultatet blir en mycket stark CD.
Tyvärr kan jag inte säga detsamma om skivbolaget Divas debututgåva. Diva är “ett oberoende alternativ som ska bredda musikutbudet. Framför allt på den kvinnliga sidan” läser jag på omslaget. Jättebra, eller hur? Men varför i hela friden blir det då bara en kampanj för sådana kvinnliga artister som man som kvinna själv skyndsamt går långa omvägar runt i skivaffären eller i konsertkalendern. Sådant som jag vill kalla “progg” eller extrem feminism, med typiskt kvinnliga poetiska kärlekstexter som man pinsamt skruvar på sig när man hör.
Nike Markelius och hennes Själar sjunger om att hon vill föda sitt barn på heden under en en på en sten (suck). Karin Renberg har en utmärkt röst, men när hon kommer med “jag är din hokus pokus man, blunda och njut, känn vad jag kan” kan man bara himla med ögonen. Karin Rudfeldt berättar om en något suspekt kärlekshistoria mellan två kusiner (knappast att rekommendera) i countryslagdängan “Kusiner”. Bellbirds sjunger som enda artister på engelska, men det hjälper föga.
Så i slutänden är det bara Eva Hillereds två spår och Malena Jönssons instrumentala dito som är något som kan kallas mindre uselt.
Betyder det att jag är nertryckt av patriarkatet?