Demos recenserade av Fredrik Strage

***** KLASSIKER
**** MYCKET BRA
*** BRA
** INGET VIDARE
* USEL
– BOTTENLÖS

DET STÅR EN KARTONG vid foten av mitt skrivbord. Där ligger tjugosju kassetter som på ett eller annat sätt är misslyckade — några musikaliskt, andra textmässigt. De flesta lider dessutom av en oerhörd brist på integritet som bara kan stavas A-B-F. Häpnadsväckande är att en del glada demomakare även lyckats prångla ut rent tekniskt misslyckade kassetter. Pace från Höör har till exempel missat den lilla detaljen att själva tejpen gärna ska sitta ihop i ett stycke — inte två. Det kanske är grunge att klippa av bandet på mitten, men nu snurrar den lilla kassetten bara runt i bandspelaren utan att ge ifrån sig mer än ett svagt surrande. Om jag säger att det ljudet är betydligt mer njutbart än flertalet kassetter i min kartong, så förstår ni kanske hur trevligt det här uppdraget har varit.

Sjutton demokassetter ligger emellertid inte i kartongen. Det är dessa vi skall uppehålla oss vid ett tag.
Först vill jag ändå sortera bort Acid House Kings, som inte längre är ett demoband. Den fenomenala syntesen av Smiths och Pet Shop Boys på “Monaco G.P.” **** hör hemma på platta och inte bland grupper som döper sina låtar till “Fiskgryta”. Det vore fel att här ta upp överkvalificerade Acid House Kings bara för att de just nu saknar skivkontrakt — vilket är skrämmande.
Överkvalificerade är däremot inte The Nooners och deras demo “Dark Side Of The Noon” **½, som bjuder på omgångens värsta gitarrmangel. Kvartetten från Hässleholm hävdar bestämt att de uppskattar lugna promenader i det gröna, popcorn och te — vilket man dess värre inte kommer att tänka på när de förvandlar sina plektrum till smulor i hyfsade melodier.
Att Teabags från Bromma är seriösa tedrickare finns däremot ingen anledning att betvivla. Deras “Smish Hats No. 1” **½ är avkopplande pop som man kan lyssna på i ett par minuter. Sedan börjar låtarna kännas en aning fadda, ungefär som om tepåsen varit begagnad eller som om någon skulle ha råkat fimpa på den. Bandet påstår att Popsicle skulle gråta av avund om de fick höra “Carol In A Song”. Det skulle de inte alls. “If You Say” är däremot trevlig, med fin stämsång av en flicka som heter Lena.
Mer te. Linköpings-duon Burst har spelat in en kassett som de kallar “Tea For Two” ***½. Enligt omslagshäftet spelar de bägge medlemmarna, Michael Rosander och Mats Samuelsson, en faslig massa instrument: elgitarr, piano, akustisk gitarr, trombon, trummor, trumpet, elektrisk gitarr (ad infinitum) och basfiol och flöjt. Dessutom har de lyckats få Cloudberry Jams sångfågel Jennie Medin att delta i tebjudningen, där de serverar allt från tillbakalutad jazzpop till liptonromantisk soul. Texterna handlar om tedrickande i sängen och earlgreygrå söndagseftermiddagar då ens dagdrömmar kan slå över i storhetsvansinne. Musiken är ibland en aning för skvalande och radioartad, men i låtar som “Seasons” sprider sig en trygg känsla. Morrissey skulle kunna dricka te till liknande musik för att trösta sig sedan hans skinheadpolare trampat ner påskliljorna.
Vi rör oss snabbt från påskliljor till tulpaner och konstaterar att Tulip **½ från Sollentuna inte är så vissna, trots att en del gitarrackord doftar profillös, amerikansk FM-rock. Sånger som “Maybe” hade lika gärna kunnat vara med i någon amerikansk high school-komedi där Molly Ringwald springer omkring och förälskar sig. Både Yvonne Åberg och Pia Persson kan sjunga en godkänd engelska, men killarna i bandet sölar ner tempot, som i de mest tveksamma stunderna låter som en valiumvariant av The Go-Go’s.
Då är Spoon betydligt lustigare. “Fruit Of The Spoon” ***½ visar med besked festlig gitarrpop där de medryckande låtarna ofta varar cirka tre minuter, vilket sägs vara den perfekta poptiden. Och i “Wait” lyckas partypopparna, de kallar sig faktiskt så, inkludera ett munspel i wimpandet utan att det förstör nördstämningen för mycket. Spoon kommer kanske inte att inleda ett nytt skede i musikhistorien, men om de fortsätter att klistra fast citrondekaler på kassettomslagen så vinner de säkert i längden. Skedaddle into pop-heaven, partypoppers!
Spoon kommer förresten från Lund — en inte helt ovanlig hemvist för flertalet trivsamma popband. Staden bidrar denna omgång även med Chunks, Gluebellies och Pimps & Pikes — säkert redan Walkman-ammunition för många lundensiska humaniststuderande när de sitter på café och oroar sig för sänkta studielån eller inte vet hos vem de ska tjuvläsa nästa SA.
Den ensamme Ecke Jonsson, mannen bakom Pimps & Pikes **½, är nog en av dem. Han låter nämligen ganska uppgiven i “Listed For Another World” när han sjunger saker som “everyday is just the same with no pleasure and no pain” till sin enda vän portabandspelaren. Först tycker man synd om honom, men snart fastnar melankolin som en klump i öronen.
Vilket får Chunks ***½ att framstå som betydligt muntrare. På deras blå och tjusigt förpackade demo hittar man pur powerpop som visserligen är långt ifrån originell, men likväl slår undan fötterna på lyssnaren i de mest melodiska mangelpartierna. “Fish” fastnar tämligen snabbt och om man inte orkar vänta på nästa Ride-platta är de övriga låtarna i alla fall skapliga substitut.
Gluebellies ***, vars demo givits ut i en special LIMited edition, är inte så dumma heller. De har nämligen ett antal upplyftande sing-a-long-refränger och mjuka klaviatur-följder som är nästan lika förtjusande som hos Brainpool (för övrigt nyss signade av Per Gessle. Grattis!) Refrängerna hade i och för sig kunnat vara ännu mer upplyftande och melodierna något vassare, men kvintetten kanske inte vill låta för energisk när de har ett namn som får en att associera till lim.
Lim är också vad punkdestruktiva Black Afternoon använt för att fästa en bild av en korsfäst Jesus på sin demo “Shame” ***. När man hör det hämningslösa punkskramlet anar man att gruppen använt lim även för andra syften. Den ruffiga ljudbilden vittnar nämligen om garagetristess, tonårsångest och betongghetton utanför Göteborg. Att man inte kan avfärda kassetten som punkskräp beror på “Change”, en uppslitande vacker låt där gitarrmassakern och primalskriken hejdas för en liten stund. När sångerskan sedan gastar “I wanna change to a different religion!” påminner hon om konfalägrets värsta tjej som rakade tuppkam dagen innan konfirmationen och skrev att Sid Vicious var oskyldig i psalmboken. “Shame” är trots, eller tack vare, kass ljudkvalitet en desperat punkorgasm som känns betydligt mer i nerverna än medelålders Vermouth-rockare typ Charta 77.
Nerver krävdes också för kovältning när den hobbyn var som störst för två och ett halvt år sedan. Nu har trenden ebbat ut och man påminns bara av “Vält en ko”-flaggan som brukar vaja på alla festivaler. Kanske är det Jönköpings Tipping Cows själva som viftar med den. Det vore inte förvånande, eftersom de låter ganska barnsligt och spelar en lättsam pop som knappast välter några större kor. “Poporama” *** är väldigt snäll och de unga medlemmarna är förmodligen aktiva scouter när de inte spelar pop och diskuterar sina framsteg på demo- och högstadiet. Trevligt är det i alla fall.
Numrets enda surfpoppare kommer från Västervik och kallar sig Seventh Wave. Deras “Happy Waves” ***½ brädar (!) många andra strandromantiker utan att för den skull komma upp i samma klass som Sonic Surf City. Bandmedlemmarna heter dessutom Brian, Dennis, Carl, Al och Mike, vilket inte är helt opassande om man vill få låtarna att dofta sololja och salta vågor. Jag undrar bara varför Seventh Wave tagit sitt namn från en gammal skiva med Marie Fredriksson. Man orkar kanske inte alltid vara så hipp om man tvingas surfa i Gamlebyviken.
Soapflakes bor också i Västervik. Vid en närmare granskning av deras “Happy Tape” ** finner man flera likheter med Seventh Wave, och sångaren Lasse Björn (kul namn) är hur som helst låtskrivare i båda banden. Underligt nog lyser surfgängets energi med sin frånvaro på Soapflakes kassett. Tvålflingornas melodier är jämntjocka, banala och oinspirerade. Stämsången fungerar för all del hyfsat, men redan efter någon minut längtar man tillbaka till Seventh Waves handklapp och gladare toner.
Löjliga handklapp ligger däremot inte inom Paragraf 6:s domäner. Bröderna Björn och Fredrik Kylberg är två tungsinta elektronmusiker som mest sitter framför videon och tittar på “Twin Peaks” med Front 242 i Walkman-lurarna. Fortfarande återstår ett par-tre sekunder av TV-serien som bröderna inte samplat, men på “Predestined” *** överträffar de sig själva och sätter Laura Palmer på omslaget. Musiken är riktigt melodiös body och Jean-Luc De Meyer, förlåt, Fredrik Kylberg sjunger ganska övertygande. Allra högst lyfter “Space Oddity”-pastischen “In Orbit” där bandet får vokal hjälp av Lisa Holmberg.
Honeyman heter ett popband från Tranås. Deras demo “On Honeymoon” *** innehåller fem toppenfina låtar som handlar om allt möjligt. “Showtime” är till exempel en liten sång om en radio och någon som heter Johnny. Bandets sångerska och klaviatur-spelare heter Fia. Hon sjunger toner som är lika ljusa och skimrande som hennes hår. Honeyman hävdar att de är tvåtusentalets popsnören, vilket jag låter vara osagt. Innan de börjar leta skivkontrakt borde de nog göra upp i en rejäl gunfight med Honeymoons från Umeå för att avgöra vilket honungsband som egentligen är bäst.
Vissa grupper tror att de har funnit den perfekta strategin för att bli hyllade i den här tidningen. Justine Ahead från Växjö spelar på alla de strängar som borde få en vaken indiepoptidning att jubla. De döper sina låtar till saker som “Independent Smile” och “Popflower”, sätter en söt flicka på omslaget och kallar dessutom sin demo för “Postergirl”. Som om inte det vore nog klottrar de ett A4 fullt med gruppnamn som Poverty Stinks, Dambuilders och Gigolo Aunts och skickar hälsningen “Pop never dies” till chefredaktörn. Faktum är att den strategin fungerar utmärkt. Justine Ahead får **** i betyg eftersom samtliga låtar är fullständigt bedårande. En smula originalitet hade kanske inte skadat, men man kan faktiskt strunta i att introt till “Popflower” är stulet direkt från “Just Like Heaven”. Tack, Justine.

Gluebellies