Är det en ny trend på gång? Det ryktas att fyra stora svenska ”L” står i begrepp att färdigställa liveplattor inom en snar framtid: Ledin, LeMarc, Lundell — och så Lindén förstås.
De tre förstnämnda finner SA-redaktionen måttligt upphetsande, medan Traste Lindéns Kvintett naturligtvis får tummen upp i egenskap av Sveriges yppersta konsertattraktion. Vi beslutar att granska arbetet med liveplattan och ett kommande studioalbum på ort och ställe.
Häng med till det innersta av Värmlands vargaskogar!

— TAR NI INTE MED ER AUBERGINER behöver ni inte komma alls!
Ordern är klar och tydlig.
Jag har just bestämt med Kvintetten-trummisen Magnus Fagernäs att vi kommer upp lördag eftermiddag och han har bett oss köpa med två stora auberginer. Jag måste erkänna att jag först tar det som ett skämt och inte har en tanke på att låta mig luras att till glada skratt komma dragande med ett gäng auberginer jag skjutsat omkring i trettiofem mil.
Men jag får förklaringen.
Konsum i Koppom har sina för- och nackdelar — till de senare hör att när de billiga holländska auberginerna inte längre är tillgängliga anser ledningen det inte lönt att hålla en exklusivare variant i lager. Koppom-borna är nämligen av den åsikten att auberginer inte är något man betalar dyra pengar för och således ligger de och ruttnar i disken. Och det vill ju ingen handlare.
Lördagskvällens festkock, herr Håkan Ahlström, har dock bestämt sig för att använda auberginer i en av rätterna och då får vi uppdraget att ta med dem från Norrköping. Så innan jag lägger på luren efter en mycket ingående och detaljrik vägbeskrivning från Silences egen hustekniker, Anders Lind, hörs ovanstående skarpa order från Håkan i bakgrunden.
Baksidan av kuvertet där jag som hastigast kluddrat ner alla ”rakt fram i andra rondellen” och ”efter fyra kilometer första vägen till höger” inleds följaktligen av ordet AUBERGINER! med stora bokstäver och utropstecken efteråt.

MED DE LILA GRÖNSAKERNA säkert nerpackade ger vi oss av. Och det är låååångt till Koppom. Trettiofem mil och på så gott som motorvägsfria sträckor hela tiden tar det närmare fem timmar. Under den tiden roar vi oss med att mellan regnskurarna se på det vackra landskapet och slottsliknande drömhus (NB), leta efter — och med ett glatt utrop upptäcka — potentiella fiskeställen (JL), lyssna på Kaj Kindvalls ”Tracks” (John skruvar upp ljudet och blir någon slags sittande variant av MTV:s dansande VJ Simone vid varje technoalster) samt förundra oss över hur små platser längs vägen egentligen fick namn som till exempel Vintrosa, Koppsäng och Jössefors, och hur man seriöst kan bemöta frågan om namnet på sin hemort om man bor där.
Ju längre vi sedan kommer in i Värmland och ut på den värmländska landsbygden, desto oftare kommer skämten om att detta verkar vara marker man inte ska beträda som främling om man inte måste. ”Hillbillyvarning” som JL kallar det, och vi drar djupgående liknelser med filmer och TV-serier om den amerikanska södern.
Efter alla rondellgenomfarter och avfarter till höger och vänster kommer vi i alla fall till sist uppför den branta backen vid ett enormt rött gammalt trähus. Ut genom dörren tittar Traste själv för att visa att vi kommit rätt. Två sekunder senare åtföljs han av en orolig Håkan:
— Tog ni med er auberginerna?!

DEN NORSKE GITARRVIRTUOSEN Geir Sundstøl går med bestämda steg ut ur studion och tar plats vid biljardbordet. Det är sen lördagseftermiddag och grunderna till fem nya låtar ska läggas. Tyngdpunkten är Magnus trummor, eftersom han måste vara tillbaka på jobbet måndag morgon, medan de övriga kommer att stanna ännu en vecka.
Den aktuella låten är en ballad av basisten Ulf Stureson som går under namnet ”Emily” och jag har väl hört den ungefär tio gånger vid det här laget — bitvis eller i sin helhet. Det är då Geir tycker att det får räcka och övergår till biljardspel med kommentaren:
— Spelar jag den en gång till så spyr jag.
Fast sagt på norska förstås, vilket automatiskt gör att det inte låter fullt så grovt. Håkan ser då också sin chans att återgå till förberedelserna inför middagen och drar sig undan. Kvar blir Ulf, Magnus och Traste som fortsätter att kämpa med kompet.
— Det är som att spela i luft, utbrister Magnus plötsligt, vi måste ha gitarr.
Efter lite dividerande får Håkan hänga tillbaka förklädet en stund för att ge lite mera melodi för Magnus att jobba med. Ute i kontrollrummet har vi hela tiden Anders kommentarer till det hela, samtidigt som han med ena örat är mycket lyhörd för vad som händer i studion. Vill de ha just den här tagningen inspelad gäller det att vara beredd.
Detta är första gången jag sätter min fot i en inspelningsstudio. När jag ett par veckor senare berättar det för Magnus förklarar han att Silence-studion absolut inte är representativ för hur en studio i vanliga fall ser ut.
Med sina enormt stora och många fönster och med storskogen runt hörnet måste detta vara paradiset på jorden vad beträffar liknande arbetsplatser. Det är ju faktiskt möjligt att gå ut och plocka svamp på lunchen och enligt bandet är det en otrolig känsla att jobba med morgonsolen strömmande in genom fönstren. Jag får lära mig att fönster på en studio över huvud taget är en lyx. Det kan jag förstå, men allt det tekniska är mest ett okänt reglerande av knappar och kommentarer som låter lika oförståeliga för mig som alla yrkesgruppers speciella jargong för en utomstående.
Så mycket står dock klart som att just nu funkar ingenting speciellt bra.
— Det är alltid svårast med de lugna låtarna, säger Anders hoppingivande. Det är svårt att spela långsamt, till skillnad mot när man kör en snabb sak och det bara är att dra på.
Vi får sällskap av Traste i kontrollrummet.
— Det var likadant med låten vi gjorde i går, säger han. Vi tragglade och tragglade för att till sist ge upp. Sedan satte vi den det första vi gjorde i morse. Det är som om det hinner mogna under natten när man fått sova på det.

OCH GER UPP GÖR DE NU OCKSÅ. ”Emily” kommer inte längre än så i kväll och Anders och Magnus drar upp till köksregionerna med Håkan i spetsen för att fortsätta med måltiden. Innan vi övriga ägnar oss åt biljardbordet berättar Traste om arbetet med liveplattan och framför allt problemen rörande en av låtarna.
Alla som sett Kvintetten det senaste året har förhoppningsvis fått vara med om den mutation som sker på scenen när allt stämmer till fullo. När Traste Lindéns Kvintett plötsligt blir förvandlade till Motörskalle och kör sin rasande ”Spader Ess”. Som alla förstått en mycket bejublad svensk version av Motörheads ”Ace Of Spades” och naturligtvis ett måste för en liveplatta. Men det är just i de där orden ”svensk version” som problemet ligger. Lemmy, som är upphovsman (oj, vad fint det låter) till det lilla mästerverket vill nämligen inte godkänna den svenska texten.
För mig låter det lite konstigt eftersom jag hela tiden har tyckt att charmen med ”Spader Ess” är att det i stort är en direktöversättning från det engelska originalet — och ärligt talat rör det sig väl knappast om någon mer högtstående lyrik.
När Traste och Silences Eva Wilke lade fram texten för Lemmy första gången i Roskilde i somras var hans första reaktion: ”Varför sjunger ni inte på engelska?” Reaktion nummer två var att tredje versen inte hade något alls att göra med originalversionen.
Nehej, Kvintetten gick hem och skrev en ny tredje vers och presenterade den ånyo för Lemmy. Och lika ånyo sade han nej. Dagen efter vårt besök kommer ännu en kassett att postas med ännu en version av låten och alla håller sina tummar för att den gamle legenden ska vara på gott humör och godkänna den. En sista utväg vore att sjunga på engelska, men det är egentligen ingen som är för den idén eftersom Kvintetten är svenskaste svenskt.
Hur vore det om ni spelade in den ändå och tog risken att ingen utanför Sveriges gränser och med kontakter i Motörhead-lägret någonsin kommer att få höra den, föreslår vi med en liten blinkning.
— Det törs vi inte, förklarar Anders Lind. Bandet går fritt, men det kan stå bolaget dyrt. Indragna plattor och i värsta fall skadestånd. Det ger en hel del publicitet förstås, men ett litet bolag som Silence har helt enkelt inte råd att ta sådana risker.
Och sedan får vi höra de, faktiskt två, versionerna av ”Spader Ess” som förhoppningsvis kommer att ligga på plattan, och då förstår jag plötsligt varför Lemmy inte vill släppa den. Den lugna versionen är det väl inga problem med. Men den rockiga däremot. Den innehåller, förutom Kvintetten, även Lotta Johansson på fiol (för övrigt den dam som vunnit Geirs hjärta) och gitarrmarodören Tomas Olsson från death metal-bandet Unleashed. Och gissa om det låter?! Motörhead blir rena dansbandet vid en jämförelse och det är självklart att Lemmy blir lite skraj efter att ha hört den covern. Tro mig.
Men kommer bara ”Spader Ess” med och allt funkar som planerat kommer det här att bli en alldeles otroligt bra live-platta. Ulf och Magnus har mixat tillsammans med Anders och nu gäller det bara att bestämma vilka låtar från vilket tillfälle som ska tas med och i vilken ordning de ska placeras.
Upplysningsvis kan jag berätta att inspelningarna gjordes vid Kvintettens uppträdanden på Mosebacke runt nyår och det är rena rama livetagningarna vi får höra. Inget fixande och trixande i studion för att få det att låta så proffsigt som möjligt (och därmed i nio fall av tio ta bort det som gör en live-platta bra). Här finns de lite ruffiga, spontana, annorlunda versioner som onekligen uppstår vid en livekonsert — inklusive publikens kommentarer och sång. Man är helt enkelt där, på Mosebacke, i publiken. Åtminstone känns det så. Och därför tror jag på skivan. Alla som vid något tillfälle deltagit i en Kvintetten-spelning — och det är ju många — borde rimligtvis vara intresserade av ett eget ex.
— Vi kommer att kalla den ”Utsålt”, säger Magnus. Det kanske låter lite skrytsamt, men…
…det är ju så det är, fyller vi i.

UPPE I DET STORA KÖKET råder frenetisk aktivitet.
— Vet du hur man gör sockerkaka i mikron? undrar Magnus.
Av olika anledningar är den vanliga ugnen inte speciellt smakfull att använda för matlagning, och Magnus — som erbjudit sig att stå för kakan till kaffet — har nu problem. Tyvärr är mina kunskaper inom matlagningsområdet något limiterade och jag kan endast föreslå att i moderna kokböcker brukar det alltid stå ett mikrorecept bredvid varje vanligt recept. Men detta är tydligen inte en av de modernare kokböckerna, så Anders börjar ringa runt till alla potentiella sockerkaksmakare — även där utan resultat.
Det blir till att pröva sig fram. Något som Håkan inte behöver förlita sig till. Vi bjuds på en alldeles utsökt trerätters middag (auberginerna var till ratatouillen) och kaffe med sockerkaka som föranleder många frågetecken om hur mikrovågsugnen fungerar, eftersom dess strålar börjar jobba inifrån och ut att döma av sockerkakan. Den är nämligen väldigt välgräddad i mitten och närmare ”rå” längre ut mot kanterna. Och det är det som är förbryllande, hur strålarna kan passera de yttre lagren utan att påverka dem förrän det inre är färdiggräddat. Dessa vetenskapliga problem…
Lättare är det att förstå när Håkan berättar om sin resa till Frankrike och sitt botaniserande bland de otaliga sorters olivolja som finns där. Man använder nämligen inte en sorts olivolja till alla rätter om man är proffs och varje gård producerar också sin egen olja precis som man odlar sitt eget vin. Ett intressant ämne som Ahlström säkert skulle kunna ägna timmar åt i sällskap med gourmetkocken Jörgen Cremonese.
— En gång stekte jag till och med plättar i olivolja, säger Magnus plötsligt.
En kommentar som på något sätt inte helt går hem i det övriga sällskapet att döma av de många suckar och huvudskakningar jag noterar.

KLOCKAN ÄR ÖVER MIDNATT LIDEN när vi bryter upp. Videon sätts på eftersom Anders vill visa oss en makalös sekvens ur ett parodiprogram om rockbranschen, gjort för cirka tio år sedan av Mike Nesmith från The Monkees.
Geir som kommit från Oslo samma dag går till sängs, medan Magnus och Traste fortsätter sitt biljardspel. Så småningom hittar jag John och Håkan i en nersläckt studio med The Orb på högsta volym.
— De leker rymdskepp där inne, skrattar Traste när jag öppnar dörren.
Och med bara kontrollpanelen tänd och med ”musik” som mer låter ”space” än ”earth” i de gigantiska studiohögtalarna förstår jag vad han menar. Jag slår mig ner hos dem och efter inmundigande av ett par glas rödvin infinner sig en ganska behaglig och klart utomjordisk känsla. Allt bara ”låter” hemskt mycket utan att vara något strukturellt. Ja, alla ni som har ”U.F.Orb” i er ägo vet vad jag menar.
Utan att jag sedan riktigt vet hur det går till befinner sig hela Kvintetten, minus Geir, i studion, och efter ett ganska sansat försök att kompa ”musiken”, bryter ett hejdundrande psykedeliskt jam ut, allt med The Orb i bakgrunden.
Det vill säga ända tills John och jag inser att Anders, som gripits av stundens hetta och satt sig vid mixerbordet, faktiskt har stängt av The Orb och det nu bara är Traste, Ulf, Håkan och Magnus som på egen hand åstadkommer denna fullständigt utflippade session. Uppfinningsrikedomen och hypnosen av det de frambringar verkar aldrig att ta slut och alla befinner sig i sin egen lilla värld. Far out man!
Framåt fyratiden på morgonen droppar alla av till sina rum och John och jag kryper in i varsin av de sex mycket tjusigt snidade träkojer som finns på ena väggen i TV-rummet. Jag lägger huvudet på kudden och somnar in till ljuden av ett rymdskepps kontrollrum i mitt huvud. Prrrrrrrr, swiiiiisch, wooon, poing, poing…

DET GÅR TRE FÅR BAKOM ETT surrande elstängsel i hagen utanför den före detta skola som utgör Silences studio. Eller snarare två får och ett litet vitt lamm. Och alla stannar förskrämt upp mitt i sitt betande och ryggar vaksamt ett par steg tillbaka när jag närmar mig.
”Rädda små stackare”, tänker jag, men kommer sedan ihåg att Anders kvällen innan berättat att vargen slog ett stort antal av deras kompisar vid ett tidigare tillfälle. Någon varg ser jag dock inte till när jag går den lilla stigen upp till utsiktsberget bakom huset. Väl uppe glömmer jag helt bort allt vad ont och otäckt heter. Utsikten är magnifik. Solen skiner med varma strålar och jag kan se hela dalen, vattnet och de stora bergen i fjärran. Jag känner mig som Marit i den klassiska svenska fyrtiotalsfilmen ”Driver Dagg Faller Regn”. Det är bara folkdräkten som fattas…
När jag kommer tillbaka in i studion står Kvintetten i begrepp att lyssna på ett par inspelningar av ”Emily” de just satt. När sista tonen dött ut säger Magnus helt lugnt:
— Den får det bli. Jag vet att jag aldrig kommer att spela bättre än så.
Anders är inte sen att nappa, utan rusar upp och trycker Magnus hand:
— Jaså?! Gratulerar! Hädanefter kommer din karriär alltså bara att gå utför.
Men den tagningen får det bli, det är alla överens om.
Sagt och gjort, raskt in i studion igen och dags för nästa alster, ”En Countrylåt”. En ypperlig titel, till vilken Traste skrivit en äkta långtradarlåt — inklusive olycklig text och allt. Den är snabbare än ”Emily”, men enligt de övriga var det inte alls så från början.
Håkan skrattar:
— Ni skulle ha hört den demoversion av ”Emily” som Ulf kom med. Det var rena rama 1979!
Magnus fortsätter:
— Jag träffade Per Persson tidigare i somras och frågade hur det gick med nya plattan. ”Jodå”, sa han, ”nu är vi tillbaka till rötterna igen” och då tänkte jag att ”ja, det är vi också!!”.
Traste & Superstararna nämns ett antal gånger när vi får en del smakprov från de låtar gruppen jobbat med under veckan. Kvintetten planerar att själva stå som producenter för plattan, men kanske låta slutmixningen göras av andra.
— Inget ont om Tony Thorén, säger Magnus, men vi kände att han tillfört gruppen allt han kunde och det var inte aktuellt att använda honom till det här albumet också.
Det gör antagligen att lite av det avslipade, putsade sound som präglade ”Gud Hjälpe” inte kommer att finnas här.
— Nej, jag tror att vi kommer att förlora en stor del ensamstående småbarnsmammor som gillade de lugna låtarna från ”Jolly Bob” och ”Gud Hjälpe”, säger Håkan. Den här skivan kommer att bli enklare och rakare än de senaste.
— Som det första bandet man hade, fast allt sitter bättre, fyller Traste i.
Åtminstone är det planerna i dag. Med tanke på att albumet inte kommer att nå publiken förrän tidigast i augusti 1994 (!) hinner rimligtvis mycket att hända innan dess.
Känns det inte konstigt att jobba med låtar som inte kommer ut förrän om ett år, kanske inte ens då om det finns bättre material vid den tidpunkten?
— Nej, det känns bara skönt, säger Ulf. Att slippa stressa och jäkta och i stället kunna ta den tid man behöver. Dessutom har vi planer på att göra som man gjorde förr. Släppa en del ”riktiga” singlar, alltså sådana som inte är en försmak eller uppföljare till fullängdaren. Det görs så sällan nu för tiden.
Och låtar finns det massvis av. Den gode Mikloz Fläckman, som numera går under titeln ”hedersmedlem”, är en otroligt aktiv låtskrivare även om han vägrar befatta sig med att resa land och rike runt och spela för sitt levebröd. I stället satsar han en stor del av sitt liv på att vara ”världens bästa pappa” till sin dotter och hennes kommande lillebror eller lillasyster. En syssla icke att förakta.
Kvintetten själv kommer i framtiden att uppträda live under mer ordnade former. Förra årets ändlösa ”två-spelningar-per-vecka-under-tolv-månader” är ett minne blott.
— Vi kommer att turnera mer organiserat nu, säger Ulf. Vi gör en turné i december i samband med liveplattan och sedan ännu en i sommar som försmak till höstens utgåva. Det blir mycket roligare när man vet att det är spelningar under ett par månader och sedan ledigt ett tag.

KLOCKAN ÄR NÄRMARE FEM på söndagseftermiddagen och vi gör oss klara att åka tillbaka till Östergötland. Stommen till ”En Countrylåt” har satts och Ulf får instruktioner av Anders inför kvällens sångpålägg. Som producent för bland andra Sigge Hill’s Orkester är han den som är mest hemma bakom mixerbordet när Anders nu tänker ta en ledig kväll.
Vi har lovat Magnus skjuts till Arvika och tåget till Stockholm. Om en vecka återvänder även resten av bandet till huvudstaden.
Alla utom Geir.
Hans resplaner sträcker sig betydligt längre — nämligen till United States of America och turné med semilegendariske countryartisten Jimmy Dale Gilmour. De båda träffades på en countrygala utanför Oslo i somras och Jimmy blev (med rätta) så imponerad av Geirs gitarrspel med norska countryduon Somebody’s Darling att han genast bestämde sig för att ta med honom på sin turné. Från kust till kust med buss på två månader och med minst sex spelningar per vecka blir det ett ganska digert program — men ett äventyr få förunnat.
På vägen hem stannar vi i ett söndagskvällstomt Karlskoga och äter en varsin flottig pizza på en restaurant med tämligen smaklös grekisk inredning i äkta plast. Mina tankar går tillbaka till kvällen innan och Magnus kommentar till den kommande skivan:
— Vår andra LP, ”Bybor”, hade arbetsnamnet ”Fem På En Liter” och den nya heter ännu så länge ”Mellan Måltiderna” — så kom inte och säg att Kvintetten inte utvecklas!