ANNA NYSTRÖM
Submerging: The Other Girl/Meanside/Anytime/Scope/Now You Can See
****½

Det här är en oslipad diamant. Inspelad på portastudio hemma i lilla lägenheten på Söder med ett mycket spartanskt arrangemang. Ändå avtecknar sig typiska kännetecken för en lika utomordentlig som underfundig pop. De fem låtarna på ”Submerging” förtjänar att utvecklas i en stor studio.
Arkitektutbildade Anna Nyström, som de välinformerade minns som organist i garagerockarna Stomachmouths 198588, har en del vinylproduktioner bakom sig även som studiomusiker på tvärflöjt.
På ”Submerging” sjunger hon lätt återhållsamt, oftast med en extra stämma pålagd. Den nakna, mycket suggestiva produktionen låter associationerna löpa amok. Påminner inte sången om en slags bättre korsning mellan en förföriskt poppig Rickie Lee Jones (!) och senare alster av en finstämd Joni Mitchell?
— Eh, jag är faktiskt inte speciellt bevandrad bland kvinnliga sångare och musiker, svarar Anna när jag slår henne en signal.
Skramlet och de psykedeliska influenserna på kassetten hör givetvis ihop med hennes musikaliska bakgrund. En tid blev det mycket grävande i sextiotalet. Det var innan en viss artist gav henne en riktig aha-upplevelse.
— Nick Drake. Hans arrangemang är fantastiska och likaså melodierna och texternas dubbla bottnar.
”Submerging” betonar också bottnar. Dykentusiasten Anna Nyström förklarar innebörden av ordet som ”nedsänkning i vätska eller att tänka efter en aning”. Definitionerna är många.
Visst låter det lite enahanda med bara piano och bas i ”The Other Girl” och ”Meanside”. Endast ”Anytime” har ett gitarrpålägg, en härligt gnisslande Velvet Underground-variant. Trummor hörs det inte ett spår av. Men det svänger.
— Jag gör låtar som är lösa skisser om jag inte kan spela in dem ordentligt på en gång med riktiga arrangemang. Inga halvmesyrer som låser idéerna.
Säger Anna Nyström som inte bara har en popskrivarförmåga som väcker beundran och tillförsikt. Hon är helt enkelt en oslipad diamant.