Jag fiskar upp mitt anteckningsblock en enda gång under två FANTASTISKT kuliga festivaldagar i Hultsfred. Jag ser Easy släntra in på Teaterladans scen och inser efter två låtar att det inte funnits något bättre svenskt POP-band sedan Tages.

Mediatrummorna har dunkat in namnet i era medvetanden innan gruppen ens hunnit få ut sin första singel. De flesta tidningarna har riktat in sig på deras omsusade kontrakt med Blast First, men har i nyhetsmässig iver glömt bort att även BANKA in hur vansinnigt STOR popmusik de fem killarna manglar ur sig.
Och när sångaren Johan Holmlund står där och BEHÄRSKAR scengolvet med sin för svenska popgäng så unika utstrålning finns det bara ett enda ord som känns rätt att plita ner: STJÄRNA. Glöm Titiyo för ett tag, för den enda vettiga hype ni behöver bry er om i år är den som handlar om Easy.
Som jag veckan innan alla roliga äventyr i Småland träffar på en betydligt mindre festival i Sandviken.
Och jag hinner inte mer än öppna munnen innan de retar mig med hur INTIMA vänner de blivit med Miki i Lush, efter den gemensamma kortturnén i England. Och att hon vill byta deras t-shirt mot Easys så fort de fått fram en egen. Tänk er själva, BYTA T-SHIRT med MIKI i LUSH! Gudars skymning.
Vi skrattar gott åt en lokalblaska som skriver “Globen nästa” och hinner se Drug och Cod Lovers kämpa med dåligt ljud och en anmärkningsvärt avslagen publik.

Då får jag äntligen se dem, och trots att mixaren, som öppet erkänner att han bara förstår sig på thrash metal (det är väl inget att förstå, bara att dra upp reglagen, pucko!), gör sitt bästa för att sabotera, SKINER gruppen av självsäkerhet och STOLTSERAR med en sällsynt intrikat, smäcker och knivskarp POP.
Er skribent är stum av beundran, och hade det inte varit för den bleka omgivningen och för att jag var nykter och för att jag koncentrerade mig på att fixa till en piratinspelning, så vete fan om jag inte stagedivat…
Själva står de med fötterna på jorden och tar inte till större kraftuttryck än “kul” för att beskriva känslorna inför all den uppståndelse som ramlat över dem. Johan är lite trött på alla journalister som plockar ut smaskigheterna i intervjuer och samtidigt tonar ner bandets mer jordnära sida.
— Man kan ha suttit och snackat med någon i en timme, alla journalister är ju snälla då och frågar om musik och texter, etc, men sedan när man läser artiklarna så är allt det bortstruket. Kvar finns bara: “De fick skivkontrakt på fem LP-skivor, de nya guldgossarna, ska de bli större än Roxette?” Och så framstår vi som egoistiska skitstövlar som bara sitter och skryter hela tiden — det är väldigt tråkigt. Vi är ju inte något märkvärdigare än Drug och Cod Lovers, egentligen är vii samma situation som dem fast VI har haft tur och fått hjälp.
Som sagt var, inte det minsta skrytsamma.

Och visst har de haft ett sagobetonat flyt och kommit fram i precis rätt ögonblick. Paul Smith på Blast First snappar upp dem när hans bolag ligger i ruiner, efter det att Sonic Youth lämnat, Dinosaur Jr lagt av och Band Of Susans tröttnat på honom. Easy är nu det band som har högst prioritet på etiketten och har full frihet att göra exakt vad de vill.
De valde sin favoritproducent John Fryer, “han anpassade sig efter oss”. Och, som för att testa hållbarheten i avgivna löften, förklarade de sitt missnöje med en inspelad låt och fick genast åka tillbaka till England och göra om den!
Moderbolaget Mutes boss Daniel Miller tycker att Easy har flera hitsinglar och fixade kontrakt med Elektra i USA — allt snurrar på i lavinartad fart.
I England är independentbegreppet förlegat och nya band dyker upp från ingenstans snart sagt varje vecka (men oftast från trakterna av Manchester…), och kastar sig in på RIKTIGA topplistan. Charlatans, Ride, Five Thirty, Northside, High, POFF!, och man har ett nytt namn att ta ställning till — den senaste pop/dansvågen är faktiskt jättekul!
Basisten Rickard Jormin, som inte får många sylar i vädret när Johan bubblar på (eller jag pratar i munnen på Johan), konstaterar att de stora skivbolagen är mycket mer intresserade av “indiemusik” nu än vad de var för fem år sedan.
— Kolla bara på dansmusiken! Oftast är det independentbolag som ger ut hitsen. Stone Roses har förstås också gjort en banbrytande grej.
Johan ser gärna att den här attityden överförs till Sverige.
— Det vore kul eftersom man tycker om musiken som man själv håller på med, och den har ju inte speciellt starkt fotfäste i Sverige. Men jag kan aldrig tro att folk inte skulle tycka om sådan musik om de fick chansen att höra den. Om man fick höra en BRA popsingel på radion i stället för en DÅLIG.
— Det senaste exemplet är Kayo som låg på sommartoppen med en urusel låt. Men om de till exempel spelar Cod Lovers singel fem gånger dagligen i P3, så skulle de också sälja skivor, för folk gillar ju LÅTAR! De band som överlever trenderna är de som klarar av att skriva bra sånger helt enkelt. Uppskrivningarna har bara betydelse i ett visst skede — nästa år spelar de ingen roll.

Easy snickrar verkligen LÅTAR som inga andra svenska band. “Between John & Yoko” gör mig till exempel helt andlös. Den innehåller ALLT man kan begära av en poplåt. Där återfinns Postcard-rötterna, där återfinns sextiotalsrötterna och där återfinns Pale Saints graciösa, kluriga popakrobatik — och slutmixen är Easys alldeles egna, magiska popvariant. Det är ändå bara EN låt. Refrängen i #Apples For You” är minst lika genial och lägg märke till att Easy fortfarande är ett UNGT band — de kommer att skriva många fler pophits under nittiotalet.
Tidigare hette gruppen TV Pop Crisis. Namnet snoddes från en rubrik i NME, en fängslande artikel som lät oss titta in i TV-stjärnan Paula Yates liv, och där tyngdpunkten lades på allt det skvaller som omgärdar henne. Historien om Joey Tempest är kul.
Vår svenske hårdrocksgosing stöter på Paula som blixtsnabbt svarar: “I wouldn’t be caught in bed with you, not with that haircut, mate!” Och när han gått sin väg: “Who does he think I am, Britt Eckland?”
Vilken blåsning, Joey!
Hur som helst, våra popstjärnor blev minst lika utskrattade i England för det ursprungliga namnet. “That’s not a very good name, is it?!”
Johan och Rickard understryker att det inte var skivbolaget som drev igenom namnändringen, utan missnöjet fanns där redan inom bandet. De bråkade i månader och var så oeniga att Bommens lyssnare fick hjälpa till i letandet efter ett namn som inte var så tidsbundet och svårstavat som TV Pop Crisis.
Johan är nöjd med bytet.
— Ordet easy har ju så många innebörder, det finns väldigt mycket intressant i det, och så hette ju Jodie Foster det i “Taxi Driver”!
Smart.

Hur känns det då att i NME bli kallad för det mest intressanta från Sverige sedan ABBA, Volvo och självmord?
— Vi är alltid det mest intressanta sedan självmord!
Hur reagerar man på alla skriverier?
— Det är kul alltså…
Det är KUL?!!
— Engelsmän har den här grå bilden av oss svenskar, förklarar Johan sakligt. De har inte varit ute på landet och tittat, jag borde köra upp dem till Småland och ta ut dem i skogen. Nej, men det är ju givetvis kul (!!) att folk gillar en. Samma sak när någon kommer fram efter en spelning i Manchester och kramar om en.
— Eller när vi spelade för mongoloida/utvecklingsstörda i Göteborg (nuvarande hemstad). Där fanns sjuttiofem personer med diverse olika handikapp, och det var nog vår bästa spelning någonsin för det spreds en sådan fantastisk VÄRME i lokalen. Kul idé. Musik med fruktsallad i pausen, och de dansade i skenet av en stroboskoplampa och åkte runt i rullstolar och klappade gitarren (tårar!). De verkligen älskade energin i det hela. Kul.
— Vi gjorde en session med dem också. De hade sitt eget band som stod i ena hörnet och sjöng, och vi i andra spelandes allt från “Cadillac” till “Johnny B. Goode”. Det var första gången vi gjorde covers och vi spelade också “She Bangs The Drums” i en fantastisk version!
Otroligt.

Det var i Jönköping pojkarna växte upp. Staden som har fler kyrkor än pressbyråkiosker.
— Jag tror att den här religiösa bilden mycket är en myt. Vadå! Det är väl mer SEX i dikena under Nyhemsveckan (en religiös företeelse) än det är på en Grateful Dead-konsert! Jag har sett en del under mina uppväxtår. De flesta barnen tillverkas nog där. Folk är inte precis pryda utan deltar i den ena gruppsexvarianten efter den andra. Hustrubyten och hela köret, orerar Johan.
— Det är en vacker stad på sommaren och med den fördelen att det inte finns någonting att göra där, så det var därför vi började lyssna på musik.
Pris ske Gud att så blev fallet.
Holmlund kommer plötsligt på att ingen frågar honom om varför han inte skriver på svenska (Johan gör texterna, musiken “maler de fram tillsammans”). Han har fått en massa beröm även i England vilket måste vara…
— Kul…
KUL!!?
— För oss finns det väl en enkel förklaring; vi skulle ju få sjunga de svenska texterna på småländska och det skulle nog inte bli så roligt…
— Det är mycket humor och ironi, en lek med många saker i mina texter. Kanske är vi lite konstiga men vi älskar att förengelska svenska uttryck, som till exempel “No danger on the roof” (ingraverat i vinylen på första singeln, “Castle Train”) — det kan säkert framstå som poetiskt för engelsmännen.
Och poetiska självklarheter som “I can touch the sky without even trying, I can lose the sky without trying”.
Det mesta skrivs på intuition och kan ibland få sin betydelse först efteråt. Johan tänker speciellt på “Magic Seed” (titellåt på debut-LP:n):
— Helt plötsligt dyker det upp en massa sädesfält i England, magiska på något sätt. Kul, för texten skulle kunna handla om det så här i efterhand. “It’s all that I see, it’s in circles over here.”
Det vilar inte så lite magi över det här gänget.
Och roligare än att avsluta kvällen med att lufta däcken på Drugs skåpbil blir det inte i Sandviken…

Hultsfred blir roligare. En del skvaller har ni läst på Aftonbladets popsidor (den skojiga vänstra, inte den trista högra, där Annika Sundbaum-Melin som vanligt tjatade om feta nollor till hårdrockare), men det finns mer.
Måndagen efter festivalen ringer Johan och undrar om jag kommer ihåg att vi träffade Lasse Werner backstage! Vilket jag absolut inte minns, för saken är den att på det lilla området för artister, journalister och annat löst folk har skivbolagen muttält där det delas ut alkoholhaltiga drycker GRATIS. Det utnyttjar vi till fullo och därför får vi också svårt att rekonstruera vad som EGENTLIGEN hände.
Men sant är att några flickor jagade livet ur Johan efter en avslutad fotosession, och att han sjabblade ut en öl över mig, och att vi träffade Elisabeth från Tapirerna i en bäddsoffa (som Johan trodde stod på campingplatsen!), och att han under Charlatans suveräna gig var så “far out” att MD-Joakim och jag emellanåt måste avbryta dansandet och peta honom i magen för att liksom se om han ännu levde — vilken fest!
Och festen fortsätter i höst för nu är Easy ute på Europaturné med Gun Club, och det blir också en hel del spelningar som förband till Charlatans (som såg Easy i Hultsfred och imponerades). Och i februari bär det i väg till USA för turné med Inspiral Carpets! Det är i de förnäma popkretsarna gruppen numera rör sig.
Tiden när de tyckte att livet var pest och pina för att replokalen i Gamlestan var dyster och kall, och att det var “jävla jobbigt att betala spårvagnsbiljetten” som tog dem dit, känns alltmer avlägsen — men ändå på samma gång kusligt nära.
Senare samma kväll ringer Johan en gång till och frågar hur många bilder jag vill ha på Miki i Lush. Alla tänkbara, svarar jag, och funderar högt på hur jag ska undvika att nämna ABBA i artikeln.
— Skriv Tages! hörs det från andra sidan luren.
Sagt och gjort.