Femgradig betygsskala, där första siffran avser tekniskt utförande, andra innehåll och tredje själva skrivandet

GARAGELAND, #3
2/4/3

Precis när jag tänkt utnämna Garageland till Danmarks svar på SA får vi ett meddelande om att nummer tre också blev det sista. Men som tur är kommer det i stället ”et nyt blad” kallat Adventure ur denna tidiga död.
Det känns en aning inaktuellt att recensera Garageland när jag väntar på uppföljaren och en grundligare genomgång sparas därför tills första Adventure nått oss. Vad som kan sägas är att skribenterna har synnerligen god smak — alla skrifter som hyllar Lush är OK för mig — och om det tekniska utförandet sänker helhetsintrycket hjälper alltid en dos entusiasm att jämna ut layout/bildmässiga brister med.
Kul språk förresten. Som svar på frågan om Robyn Hitchcock minns något från ett inhopp under en R.E.M.-spelning svarar han: ”Det var sjovt”. Låter spännande…
Bland övriga artiklar märks Young Gods, The Cure, Einstürzende Neubauten och Hoodoo Gurus.
35 danska kronor per nummer inkl porto (#2 och 3, #1 25 Dkr). Adventure kommer att kosta 39.50 per lösnummer inkl porto.

Garageland
Lavendelstraade 5-7
DK-1462 Köpenhamn K
Danmark

Adventure
Postboks 343
DK-1503 Köpenhamn V
Danmark

TE

RIPPLE, #14
3/3/?

Ripple firar i och med nästa nummer sitt tioårsjubileum och får väl antas vara nestorn bland finska rockfanzines. Aktuella #14 består av sextio fullspäckade sidor där vi bland annat kan läsa om Roky Erickson, Feelies, Saints, Captain Beefheart och Mink de Ville. Läsa förresten, eftersom allt är skrivet på finska vill det till att man behärskar språket för att få ut något matnyttigt.
För oss andra får det räcka med att titta på bilderna och — om intresse finns för just de grupperna — studera de mycket utförliga diskografierna med Stooges/Iggy Pop och New York Dolls.
Lösnummer av Ripple #14 kostar 25 finska mark eller 30 kronor, tidigare nummer (#11-13 tillgängliga) 20 mark eller 25 kronor styck. Porto ingår i priset.

Ripple
Box 260
SF-33101 Tampere
Finland

NB

FEBER, #2
4/4/5

”Med Feber vill jag gräva bland rötterna, leta efter det tidlösa och lyfta fram det förbisedda. Kalla det bara inte nostalgi. Jag får illamåendekänslor bara av att höra ordet. Bra musik är alltid bra musik. Oavsett när den är inspelad” (min kursivering).
Se där en programförklaring som jag kan ställa upp till hundra procent på.
Jag grips av en vördnadsfull känsla när jag håller nya Feber (andra numret på sex år!) i min hand — en fatalistisk visshet om att vara bland de första att få ta del av ett mästerverk som kommer att sökas efter med ljus och lykta av fanatiska samlare och vinylnarkomaner om tio-tjugo år. Feber andas klass, stil och framför allt kunnande — det känns närmast som ett privilegium att få ta del av all denna visdom.
Här finns artiklar om allt från favoriter som Flamin’ Groovies och Saints till sådana som Curtis Mayfield, James Brown och Delbert McClinton. Jag har aldrig varit något större fan till sistnämnda tre artister — ändå slukar jag varje ord om dem med glupsk aptit. En tribut så god som någon till skriveriernas närmast kusligt höga klass. Inte för inte är artiklarna signerade av bland andra Jan Gradvall, Mats Olsson och förstås redaktören Lennart Persson själv.
Håkan Persson i P3:s Inferno anklagade Feber för ”vinylfetischism” bara för att en stor del av illustrationerna består av skivomslag och -etiketter. So what? Själv älskar jag att dregla över alla läckra och obskyra plattor som jag bara kan drömma om att få tag på — om jag bara kunde övertyga resten av redaktionen om det omistliga värdet i den här typen av artiklar (se på Brian Hoggs klassiska Bam Balam — han väjde inte för att bygga sina skriverier helt på egna åsikter och upplevelser utifrån de omskrivna gruppernas vinylproduktioner).
Ett fräckt grepp är att lista sjuttiotalets popklassiker mitt i alla åttiotalssummeringar. Det är en fröjd att botanisera bland låtarna av Big Star, Dwight Twilley Band, Kursaal Flyers, Tommy Hoehn, Undertones, Shoes, Records, etc, etc, etc — och konstatera att de flesta ingår i den egna skivsamlingen.
En sak bara: Om smak ska man inte diskutera, och jag vet att man inte kan få med allt, men jag måste ändå påstå att det är SKANDAL att helt förbise en av sjuttiotalets allra främsta grupper, Blondie! Och var är Ducks Deluxe? Låt vara att de måhända är något överskattade, men ”Love’s Melody” och framför allt ”Please Please Please” är odödliga KLASSIKER.
Priset till sist. Det är högt, men dels är det inte precis gratis att göra en tidning (dessutom utan annonser) och dels får man en riktig hårdvinylsingel med omslag på köpet (bra exklusiva låtar med Chris Bailey och Eldkvarn). Det faktum att jag RUSADE ut och köpte ett alldeles eget ex trots att vi fått ett för recension till redaktionen borde säga allt…
Lösnummer kostar 50 kronor.
Postgiro 34 59 06-2 (Box Records).

Feber
c/o Musik & Konst
Spångatan 5
21144 MALMÖ

JL

BACKSTAGE, #5 (1 -90)
2/2/2

”Tidningen som stöder Svensk Rock” är undertiteln på Backstage och därmed förklaras att det ENBART är svensk rock tidningen sysslar med. Men sedan är det ganska blandat.
På 32 A4-sidor får vi läsa om hårdrockens svenska härförare i skepnad av Shotgun Messiah, Glorious Bankrobbers och Swedish Erotica (vars föräldrar varit så fantasifulla att de döpt sina telningar till Matt S. Levén, B.C. Strike, Morgan Le Fay, Magnus Axx och Johnny D’Fox!). Vidare relativt stora namn som Creeps, Thåström och Tone Norum, samt mindre kända som Intermission, In The Colonnades och William.
Genomgående för alla de intervjuer artiklarna bygger på är att det inte direkt är några djupgående frågor vi får svar på. Det rör sig mer i stil med ”musikaliska influenser”, ”när och hur bildades bandet” och ”turnéplaner”. Är man inte intresserad av sådant kan man alltid roa sig med att plöja igenom artiklarna om sånglektioner för Bo Sydow, en förklaring om vad STIM är och gör och en recension av Sveriges första bok om rocktexter, ”Rockens Text”.
Till sist några stilla undringar. Är det en ofantlig klantighet eller ser Backstage det som en plojgrej att sätta frågan på en rad och själva frågetecknet i ensamt majestät på nästa? Dessutom, var har Backstages läsare befunnit sig under hela åttiotalet? Gick de i kolt fram till 1989 eftersom de enligt omröstningen i tidningen anser Svullo & Electric Boys ”För Fet” vara åttiotalets bästa singel??
Fotnot: Backstage #6 har nyligen utkommit. Innehåller artiklar om Yngwie Malmsteen, Roffe Wikström, Bathory, Charta 77, med flera.
En fyranummersprenumeration kostar 60 kronor. Postgiro 429 51 68-1.

Backstage
Box 84
66010 DALS-LÅNGED

NB