THE HOUSE OF LOVE
Fontana
Fontana 842293-1 (Polygram)
****

Det här borde varit känslan av att vandra på Edinburghs kullerstensbelagda gator. Som att köpa en ”wee dram” på en liten mysig pub och bara njuta. Eller som att bara stå på Galton Hill och se ut över en av världens vackraste städer. Nu blev det inte så. Snyft! De lät ju så bra på Reading i somras och singeln ”I Don’t Know Why I Love You” från förra året utlovade nya stordåd.
Är det verkligen så att mina förväntningar och krav var för höga? Att minnet av forna mästerverk som ”Christine” och ”Destroy The Heart” (vars B-sida ”Blind” är med på LP:n) var oövervinnerligt? Nej, inte egentligen. Vad ”Fontana” lider av är bristen på muskler och en ryggrad av nya bra låtar som kan bära upp den.
En snabb genomläsning av låttitlarna ger beskedet att här finns för mycket gammal skåpmat. Inte bara då ”Blind” utan även ”Hedonist”. I och för sig en bra låt, men ack så gammal. Egentligen är den aldrig utgiven i England utan finns på den utmärkta tyska samlings-LP:n ”House Of Love” som inte är allt för svår att få tag på.
Och varför har de tagit med den floppade singeln ”Never”. En låt som de säger sig vara mycket missnöjda med och aldrig spelar live. Betänker man då också att House Of Love har varit väldigt generösa med extra låtar på CD-singlar, sjuor och tolvor på sista tiden kan man bli fundersam. ”Shine On” kom till exempel ut i fem eller sex olika varianter häromsistens, alla varianter med någon ny låt.
Nej, ”Fontana” är inte någon riktigt hållbar LP. Men den börjar som ett mästerverk. Sakta smyger ”Hannah” fram bakom en mängd av vinande, puttrande och bubblande bakgrundsljud och förkunnar att Guy måste ”change that lock and key”. En minst lika övertygande öppningslåt för House Of Love som ”I Wanna Be Adored” var för Stone Roses. Försiktigt hypnotiseras vi samtidigt som låten trappas upp för att slutligen explodera rakt upp i våra förtjusta ansikten.
”Hannah” övergår sedan omärkligt till ”Shine On”, mycket snyggt producentarbete. Denna nygamla låt är fortfarande den bästa stadiumrocklåten någonsin. Släng er i Irländska Sjön U2. Fler klassiker följer. ”Beatles And The Stones” låter inte ett dugg som någon av de grupperna. Däremot kan man spåra vissa (hrm, hrm) Velvet Underground-influenser. Det är så vackert och stillsamt — jag bara njuter och den där vyn av Edinburgh dyker upp i mitt minne. Jag tänker ”this is it”. De gjorde det!
”Shake And Crawl” följer, minnesbilden lyser lika klar, fördunklas dock av ”Hedonist”. Men i och med ”I Don’t Know Why I Love You” klarnar den igen. Denna starka pärla som till och med får mig att åter se regnbågen över kullarna. Jag vänder på ”Fontana” med ett fånigt leende över hela ansiktet och kluddar ner ett oläsligt ”klassiker” på pappret. Detta leende känns sedan extra fånigt när ”Never” drar i gång B-sidan.
Chadde sjunger sedan den underbart löjliga textraden ”In a town where cars are diamonds someone’s got to love you” och jag ler åter. I och med ”In A Room” skrattar jag lyckligt. En tidig åttiotalsbakgrund övermålad med spretiga och klatschiga gitarrer som låter sextio-, sjuttio-, åttio- och nittiotal på en gång.
”Blind” är ett inte alltför upphetsande Cohen-försök, en hel del ”Bird On A Wire” där. ”Fontana” är inte den klassiker som jag så innerligt hade önskat mig. Visst, de två avslutande låtarna är bra. Men jag skulle vilja sammanfatta mitt subjektiva intryck av LP:n genom en travesti på en gammal saga. ”Det bidde ingen tröja. Jaså, vad bidde det då? Det bidde en väst.”
Ingen helgjuten klassiker för mig, men för er som inte har singlarna lär ”Fontana” räknas som en klippa i skivhyllan.

PolyGram International
45 Berkeley Square
London W1X 5D8
England