Vilket strålande svenskt popår det varit! Hellman och Di Leva får ursäkta, men de två mest fräscha och helgjutna singlarna gjordes av debutanter. Happy Dead Men förtrollade oss med “Silent Sigh City” och samma glädje frammanade Wannadies med sin “The Beast Cures The Lover”. Plötsligt fanns det inhemska grupper som kunde presentera en mjukispop som ibland var klart överlägsen många tröttsamt alldagliga, brittiska motsvarigheters trallvänliga lustmord. De flesta talangerna har dessutom potential nog att räcka långt in i nästa decennium.

Skellefteå-sextettens Hultsfredsspelning blev en dundersuccé. Skivbolag och press fick nästan fnatt. Även om nu i realiteten MNW redan innan festivalen knutit till sig bandet (se “Kaleidoscope” i SA #5), spred sig snart ryktet om diverse desperata storbolagsagenters lönlösa lockrop efter Wannadies signatur. Men de var alltså för sent ute.
Och spelningen var verkligen en rakt igenom glimrande föreställning. Till skillnad mot dansbanescenens andra upphaussade popnykomlingar, Pontus & Amerikanarna, som i mitt tycke spelade en halvljummen kvacksalverismörja, lyckades Wannadies mer än väl infria förväntningarna från singeln. Smart körde de också några smakfulla covers; T Rex “Children Of The Revolution”, och, inte minst, Violent Femmes sprudlande hitdänga “Blister In The Sun”.
Tillsammans med Robyn Hitchcock och Union Carbide Productions gjorde Wannadies festivalens bästa konserter.

* Natural language

John L. och jag träffar hela gruppen tidigare på dagen. Ett inte särskilt klyftigt drag att låta alla komma till tals, vilket oftast splittrar sönder en intervju, och även om samtliga var sympatiska ser jag hellre att de i fortsättningen väljer ut något/några språkrör. En liten passus.
I bandet ingår Pär Wiksten (sång, gitarr), Stefan Schönfeldt (gitarr), Fredrik Schönfeldt (bas), Gunnar Karlsson (trummor), Kristina Bergmark (körsång) och Björn Malmqvist (fiol).
Wannadies började ta form 1987. Bakgrunden finns i banden West European Politics, This Perfect Day, Pukelmännen och det rasande vackert klingande Breakfast In Africa… Efter de sistnämndas upplösning (och namnbyte till Wannadies) tragglade de på så smått. Gjorde en inspelning på vilken Björn spelade fiol, och han imponerade så pass att denne violinist nu blev fast medlem.
Och snart bytte de språk. Pär försöker förklara varför:
“Vi gjorde två låtar på engelska som var mycket bättre än de på svenska. Och så gjorde vi en till som också var mycket, mycket bättre och sedan gjorde vi en djävulskt bra!”
Fullt troligt, men tycker ni att engelskan är ett enklare språk att hantera textmässigt?
“Jag fick kämpa för att sjunga på svenska och när låtarna blev så mycket bättre på engelska kändes det naturligt att byta”, säger Pär.
Ett av de intresserade skivbolagen såg gärna att sången var på modersmålet. Pär menar att målsättningen måste vara att ett band ska göra så bra låtar som möjligt, sedan om det är engelska eller svenska som används har mindre betydelse. Men, framhärdar jag, man måste behärska sitt eget språk bättre. Om ni har något viktigt att säga, så kan ni göra det betydligt klarare genom att sjunga på svenska. Finns det då överhuvudtaget något slags innehåll i texterna?
“Sex!” flinar Pär. “Inlindat i små söta kärlekshistorier…”
Några direkta krav från MNW gällande texterna existerar inte. Inspelningar har gjorts i november och till våren ska en LP, föregången av en singel, ges ut. Jag tror att LP’n kan bli en svensk klassiker.

* Trygg hemstad

Skellefteå. Bra hockeylag förstås, men är det lika suveränt ställt med musiklivet? This Perfect Day och West European Politics nämns, fast This Perfect Day har flyttat ner till Stockholm. Annars rätt dött. Precis som överallt annars en mängd hårdrockband.
“Det var bättre förut, när musikföreningen i Skellefteå hade en egen lokal. De ordnade spelningar åt mycket lokala band också, och dit vallfärdade folk från hela Norrland. Men vi fick inte ha kvar lokalen, utan Skellefteå Motorsällskap tog över den”, berättar Kristina.
“Det var någon pojke i det gänget som hade en farsa som tillhörde kommunpolitikertoppen…” suckar Gunnar.
Många Kontaktnätsföreningar känner säkert igen den visan.
Den trygga hemstaden finns det inga planer på att överge till förmån för Stockholm.
“Det är lätt att drunkna i Stockholm.”
“Man måste trivas där musiken tillverkas.”
Vi får många argument mot en flyttning. Möjligheterna, promotionbiten; er lättillgängliga musik måste väl ändå ha större chans till ett lyft i storstaden?
“Det är inget hinder, vi flyger ner på en timme”, påpekar Pär.
“Det som är jobbigt om det nu skulle hända något, är de långa resorna”, anser Stefan å sin sida.
“Och man måste ta ut mycket högre gage för att det är så dyrt att resa”, spär Kristina på.
Och då är det svårt att få spelningar. En lätt anstrykning av Moment 22.

* Megahit

Uppsvinget inom den svenska popscenen, känner ni av det? Pär tycker att svensk musik i sin helhet är väldigt bra. Och visst tror han att de kan ta upp jakten på Orup och Hellman. Singeln var ju en megahit!
Långsiktiga planer eller strategier?
“Vår debutsingel var en lågbudgethistoria”, säger Kristina. “Det var bara en kul grej att få göra. Och sedan att de skriver om den och låten spelas i radion… det kändes som att, jaha, nu har vi gjort en singel, dags att lägga av!”
“Nu är målet att göra en LP och sedan lägga av!” garvar Pär. “Och så fick jag reda på att vi skriver ett kontrakt gällande tre LP-skivor, så…”
“När vi började att spela musik var det bara för att ha någonting att göra på kvällarna, som en fritidssysselsättning, i stället för att stirra in i väggen”, säger Fredrik.
Och bland de andra valmöjligheterna, nämligen dansstället, kyrkan, raggarbilen och sporten, fanns det inget som kunde konkurrera med popsnickeriet. Vilket vi är oerhört tacksamma för…
“Smile”, som trespårssjuan egentligen heter, har ett gräsligt omslag påminnandes om de bakre regionerna på något obestämt djur. Pär blir djupt sårad när vi kommenterar denna fadäs:
“Det finns en stor risk att vi lämnar er här nu… Det är ju så jävla snyggt!”
“Många tror att det är något annat än vad det i själva verket är. Kattröv…” funderar Stefan. Och Kristina mumlar någonting om Kristus och transvestiter i Paris…
Dåliga bortförklaringar.

* Hjältar

“Vad lyssnar ni på för musik då?!” undrar John L., eftersom de frågat om vilka Pastels är och inte kände till 1000 Violins (häpnadsväckande). Har influenserna hämtats någon annanstans ifrån än den brittiska nypopvågen?
Pärs stora hjältar just nu är R.E.M.
“Sedan finns det ju slamrigare förebilder; Pixies och Throwing Muses.”
God smak, konstaterar jag.
Björns fiolspelande ger musiken en viss anstrykning av folkmusik, och när vi nämner Waterboys och Go-Betweens visar sig dessa, samt Triffids, vara stora husgudar.
“Samtidigt är det trist att alltid bli jämförd, även om vi inte förnekar dessa förebilder”, säger Pär.
“Det är ganska tråkigt att lyssna efter likheter, man måste också söka efter skillnaderna”, anser Björn.
För att leda in publiken rätt måste nog lite referenser lämnas tycker vi, men erkänner på samma gång att det lite för lätt uppkommer sådana jämförelser.
“Inte ni speciellt (tack), men det finns andra recensenter som väldigt gärna vill göra alla nya band till karbonkopior”, menar Pär. “Att säga att vår singel låter som Go-Betweens tycker jag är ett uttalande som bör modifieras en hel del. Jag har själv rubbet med Go-Betweens och för det första sjunger jag inte som Grant eller Robert. Och tog vi bort fiolen skulle ingen komma på tanken.”
De här folkmusikdragen är ingen självklar bit för Wannadies att försöka utveckla vidare, utan i första hand skriver de LÅTAR. Och, som sagt, med utgångspunkt från “The Beast Cures The Lover” finns det ingen anledning att tro annat än att debutalbumet blir ett synnerligen ståtligt vårtecken.