FREDDIE WADLING
Something Wicked This Way Comes
Radium 226.05 RA 050 (MD)
**½

Freddie Wadling har tveklöst Sveriges starkaste rockröst. Det blir aldrig helt ointressant så länge den breder ut sig, även om materialet ibland varit svagare än Freddies stämband. Visst gör Blue For Two spänningsladdad musik, men RÖSTEN är det instrument som mest eggat mig på deras plattor.
När Wadling nu solodebuterar förväntar man sig alltså en hel del, och till sin hjälp har han bland andra gitarristen Nils Wohlrabe från Leather Nun. Men nu går det, precis som i sportens värld, inte att leva på gamla meriter som kultfigur (Mats Waltin var dock ett undantag), för trots RÖSTEN känns nästan inget spår speciellt angeläget.
Jo, viss spänning i “Mondo Sinistro”, känslig sång och bra kör. “Pain In My Heart”, småcharmig blinkning åt älskare av “Sista Natten Med Gänget”-rock’n’roll, snygg själfull inledning — MEN det väcker inga större känslor!
I jobbiga “Hoodoo Man” får den amerikanske massmördaren Joseph Kallinger “gästprata”. Han hade en skojig idé om att mörda jordens alla levande människor, inkluderat sig själv och sin familj och sedan bli gud. Jag står utanför den här fascinationen för psykopatiska idioter — finns det någon som förstår vad Freddie vill “säga” med hans deltagande? Att världen är sjuk?!
En annan lustighet infinner sig under Beefhearts “Ella Garue” (sic); den håller nämligen på i evighet om man har svårt att resa sig och flytta fram pickupen. Antagligen en finess motsvarande filmregissörers instoppande av obegripliga metaforer, endast för det interna nöjet att driva med recensenterna. Freddie Wadling spinner gärna lite mystik runt sin person och betydelsen av sina tankar. Svårtolkat.
Liket Levers punksingel från 1979, “Levande Begravd”, sätter punkt för en i musikhänseende bred platta. Och i mitt smakhänseende också en relativt tam dito.

Radium 226.05,
Södra Allégatan 3,
413 01 GÖTEBORG.