GUADALCANAL DIARY
Flip-Flop
Elektra 960 848-1 (WEA)
***½

En av de saker som grämer mig mest i mitt ”musikaliska” liv är att jag var så otroligt korkad att jag inte orkade pallra mig i väg till Guadalcanal Diarys (hittills?) enda Sverige-spelning på Ritz i Stockholm 1985. Kvartetten från Marietta, Georgia, är nämligen ett av mina STORA favoritband från den senare hälften av åttiotalet.
Deras två första LP-skivor var ENORMA utropstecken i ett annars ganska mediokert musikklimat. ”Walking In The Shadow Of The Big Man” från 1985 och ”Jamboree” från 1986 tyckte jag var respektive års främsta plattor i det stora formatet, och bägge är LÄTT värda fem stjärnor var. ”Trail Of Tears” slog ned som en fulländad popbomb — det är en sådan där låt som man aldrig glömmer var och när man hörde för första gången…
Nå, nu har ett par år gått, och efter ett lite längre uppehåll än vanligt efter 1987 års mindre starka ”2×4”, kommer här Guadalcanal Diarys fjärde (fjärde, Martin!) LP, ”Flip-Flop”. Den omedelbara hitkänslan från de två första skivorna har fått ge vika efter hand, och den nya LP’n är snarast en vidareutveckling från den lite mer svårtillgängliga föregångaren.
Don Dixon sitter alltid i kontrollrummet när Guadalcanal Diary går in i studion, och deras unika sound känns mycket väl igen från tidigare. Den ibland aviga takten, och tricket att hålla tillbaka instrumenten medan sången fortsätter, för att sedan släppa loss dem i en kaskad av ljud, återfinns också på ”Flip-Flop”. Skillnaden är att flytet och lättheten som kännetecknar låtar som ”Ghost On The Road” och ”Lonely Street” har fått stå tillbaka för ett tyngre och mer konventionellt rocksound.
Men låtarna finns här fortfarande, om man bara orkar anstränga sig för att hitta dem. ”Flip-Flop” kräver ett antal lyssningar innan den sitter, men i gengäld växer den sig starkare och starkare för varje gång. ”Happy Home” och ”Ten Laws” är lite lugnare än resten, och de spår jag tycker bäst om på skivan. Men även sista låten, ”… Vista”, som blickar tillbaka till ”Kumbayah” från första LP’n med sina typiska kontraster mellan lätt smygande och fullt ös, är mycket rolig.
En ganska bra LP, alltså, även om den inte kommer i närheten av de två första milstolparna…

Guadalcanal Diary Fan Club,
P.O. Box 1966,
Athens,
GA 30603,
USA.