Johan Jacobsson kryssar sig förbi en massa A&R-tillvända dussindemos i jakten på mer personligt putsade pärlor. Och hittar flera. Mest skimrar den ljuva popen från The Radio Dept.

IBLAND KÄNNER JAG att det här med att vara intresserad av musik till vänster om mittfåran kommer att göra mig galen. Jag hör en låt som fullkomligt golvar mig, en låt som jag vet skulle kunna golva hur många andra som helst och så är skivan den är med på utgiven i en synnerligen begränsad upplaga. Dels får sånt min hjärna att snurra av funderingar kring hur mycket annan fantastisk musik jag går miste om att höra varje dag, dels får det min mission, när jag väl fått tag i de dolda diamanterna och försöker sprida dem vidare, att verka oerhört snobbig.
Och det var när jag som bäst satt och stötte och blötte ovanstående funderingar jag fick lådan med alla demos som skickats in till Sonic för recension i mina händer och i uppdrag att skriva den här krönikan.

»I’m here to cooperate with ya a hundred percent. A hundred percent. I’ll be just right down the line with ya, you watch. ’Cause I think we ought to get to the bottom of R. P. McMurphy.«

I min lilla värld räknas Beachwood Sparks »Once We Were Trees« till en av förra årets bästa skivor. Det är möjligt att sundbybergskvintetten The Greek Theatre håller med mig eftersom de och Adam Sperskes band förmodligen har flera gemensamma favoritskivor.
Detta ligger dock The Greek Theatre [6] i fatet eftersom jag efter ett par av deras smakliga knäckebrödsbitar blir hemskt sugen på Beachwood Sparks snedbakade och organiska smälter-i-munnen-petit-chouer. Och i och med att jag börjat gräva så har jag satt i gång en orättvis näringskedja som slutar någonstans vid »The Notorious Byrd Brothers«. »Demo-krönikör hävdar att The Greek Theatre inte är lika bra som The Byrds! Panik på Stockholms gator! Extrainsatt Nyheterna klockan elva! This is CNN!«
Most Valuable Players är Hugo, Gunnar, Martin och Ivar. De är från Nacka utanför Stockholm. De har spelat in sin demo »Pal Line« i bröderna Hugo och Ivars källare på en fyrakanalig porta. De är alla sjutton, förutom Ivar som är femton. De fem låtarna på kassetten »Pal Line« [8] ger mig gåshud — bubbel, vingel, Housemartins, Built To Spill, frenesi, total hängivenhet, egna mogna idéer och kärlek. Så bra att jag utsett den fjärde april i år till Most Valuable Players-dagen. Baka en kaka! Ta ledigt! Hissa flaggan!
Åskar heter Lilja i efternamn. Han är sålunda medlem i Emmaboda-favoriterna Ibold Train och lillebror till Martin i By Coastal Café. Men det är ovidkommande bakgrundsfakta, låt mig i stället koncentrera mig på hur hans demo »For Areas Where Trees Are Fake« [7] ter sig när man befriat den från sitt plastfängsel och stoppat ner den i mekaniken där den hör hemma. Akustiska gitarrer driver lika vemodigt och melodiöst som fallande höstlöv och försiktiga orglar bäddar in bakgrunden i behagligt solnedgångsljus medan Åskar sjunger vänt om tjejer och Växjö. Ah, så trevligt.
Dark side! Chaossyndrome — Fredrik Trensare från »mitt ute i skogen« — gör drum’n’bass på en deciliter »Groove-rider Presents: The Prototype Years« och en deciliter Tarwaters »Animals, Suns and Atoms«. Receptet för total Johan-dominans är dock en liter av vardera ingredienserna, men Fredrik gjorde i alla fall ett finfint försök, vilket bådar väldigt gott inför framtiden. [6]
Första låten på Patrik Torssons demo »19 Minuter Småland« [7] heter »Det finns ett odjur i Boskvarnasjön«. Försök att föreställa er hur den låter. Är ni som jag är er på-papperet-reaktion »Mora Träsk-aktigt«. Så om jag säger att jag när jag lyssnar på den associerar till Northern Picture Library, Pet Shop Boys och flygvärdinnor som delar ut varma frottéhandukar kanske ni blir lite förvånade. Dessutom är det mycket troligt att texten till »Det finns ett odjur i Boskvarnasjön« är den första någonsin som innehåller orden »Boskvarnasjön«, »Lindshammar« och »väg 31«.
Resten av »19 minuter Småland« är inte dum den heller. En demo att sortera in i CD-hyllan bredvid fanzinet Gospel!:s samlingsskiva »Skafferi«.
Homeless Club Kids dänga »A Brighter View« består av två minuters galet melodiös och halsbrytande snabb Beat-blox v 1.0 by Tom Weber-pop med mjukt distade semigitarrljud, mumlande men ändå uppnosig sång och trummor som mest låter »gloppgloppglopp« och »tch« om vartannat.
Homeless Club Kids »A Brighter View« är alltså två minuter ren och skär lycka. Och du har förmodligen inte hört den. Den CD-R [8] som låten är med på är nämligen numrerad i tjugo exemplar.
Viktor och Anton är fanzineskribenter, klubbentreprenörer och Homeless Club Kids. De bor i Göteborg. Lova att lägga deras namn på minnet annars kommer jag snart hävda att Napoleon XIV:s »They’re Coming to Take Me Away, Ha-Haaa!« är världens bästa låt.
Uppmärksamma läsare av Sonic kanske noterat att jag är lyckligt förlovad. Min fästmö Maria satt med när jag gjorde den stora inledande gallringen inför denna text. Stämningen var länge rätt tryckt eftersom vi lyckades spela alla »vi vill gärna bli stora på skivbolagens villkor«-demos först, men när vi väl kom till The Radio Dept. [8] vändes våra mungipor upp igen. Eftersom detta Malmö-band gör musik som i stort sett är ett eget tillskruvat koncentrat av Marias alla skivor — Trembling Blue Stars, Cody, Black Tambourine, och så vidare — hotade hon redan efter en låt att slå mig i skallen med en wok om jag inte utnämnde dem till bästa demoband i Sonic nummer sex.
Det hade hon inte behövt göra eftersom jag samtidigt svävade ett par decimeter över marken av pur upphetsning. Alla vinner. Dessutom äger vi ingen wok.

KONTAKT

THE GREEK THEATRE
MAGDALENABERTILSSON@HOTMAIL.COM
MOST VALUABLE PLAYERS
HUGO_LAVETT@HOTMAIL.COM
ÅSKAR
ODDE@HOTMAIL.COM
CHAOSSYNDROME
RELEZE_THE_POPS@HOTMAIL.COM
PATRIK TORSSON
PATRIKTORSSON@HOTMAIL.COM
HOMELESS CLUB KIDS
VIKTOR@ALMQVIST.NU
THE RADIO DEPT.
RADIODEPT@HOTMAIL.COM