De korsar Leonard Cohen och R.E.M. på ett sätt som inte borde vara möjligt av fyra tjugoåringar från Umeå och Gubböle. Men när The Perishers fick sitt välförtjänta skivkontrakt blev de mest bara rädda.

EGENTLIGEN HADE DE tänkt att lägga av. Tre medlemmar hade flyttat till Stockholm och en bodde kvar hemma i Umeå. Sedan skrev Jan Gradvall en översvallande recension av deras demo på Feber och efter några dagar hade fler skivbolag hört av sig än killarna i The Perishers visste fanns.
Men varför gå över ån efter vatten? Det blev Umeå-baserade NONS, en underetikett till MNW, som ska få ge ut deras debutskiva.
Där befinner vi oss nu. Inspelningarna är klara och sångaren Ola Klüft och trummisen Thomas Hedlund sitter på kafé Valand i Stockholm och har precis, ett par månader innan skivan släpps, börjat oroa sig en smula för vad folk kommer att tycka. Eller rättare sagt, vad recensenterna kommer att skriva.
— Jag kommer att lusläsa varenda recension, säger Ola. Musiken är en så stor del av det jag är, det känns nästan som om de kommer att betygsätta mitt liv. Och folk blir ju lite färgade av det de läser.
Samma bekymrade tankar på framtiden präglade bandmedlemmarna den dagen de fick skivkontrakt. I stället för att festa gick de hem och repade. Det gällde ju att utnyttja tiden.
— Jag blev inte ens glad. Snarare rädd, säger Ola. Det blev ju en massa extragrejer att sköta. Vi var tvungna att gå med kontraktet till en jurist och sånt som man inte är van vid. Det tog ett par månader av förhandlingar och strul innan vi skrev på och det blev ju inte direkt nåt party med champagne efteråt.
— Vi är ett band som har lättare att se problemen än möjligheterna, konstaterar Thomas. Mer jobb än glädje, det är vi i ett nötskal så fort det blir allvar av nåt.
— Allt kändes dessutom väldigt konstigt, vi hade ju nästan upplösts, berättar Ola. Vi bodde i olika delar av landet så vi fick snacka igenom allt. Hur vi skulle kunna få ihop det hela. Nu har vi spelat in skivan, men att säga att problemen är lösta vore ju att överdriva förstås. Martin Gustafsson (klaviatur, reds anm) är kvar i Umeå där han pluggar och vi andra sitter här, utan replokal.

EFTER FEM MINUTER med killarna anar man varför gruppen låter som den gör. The Perishers musik är kärvt eftertänksam och redan i första raden på debutalbumet inledningslåt, »When I Wake Up Tomorrow«, börjar de oroa sig för framtiden: »If everything is the same when I wake up tomorrow…«.
Å andra sidan har det knappast hörts en mer självsäker debut i det här landet. När Ola Klüft säger att han mest lyssnar på Leonard Cohen och gamla R.E.M. markerar han tämligen exakt The Perishers plats i din skivsamling.
För det är exakt där de hör hemma. På Perishers förstlingsverk »From Nothing to One« sjunger Ola som om han har spelat in skivor i hela sitt liv. Men enligt Ola och Thomas var inspelningen, som skedde med producenten Henrik Ojas i två omgångar i våras, mest en mardröm.
Ola har fortfarande inte kommit över den inledande sessionen.
— Sångupptagningen var bisarr. Jag inbillade mig att jag hade ont i halsen hela tiden. Känslan av den ångesten har liksom fastnat på låtarna. Jag tycker inte om att lyssna på dem själv, för då mår jag kasst igen och minns hur hela huvudet blödde efter att jag hade sjungit låtarna gång på gång till tolv på natten.

AV DET HÖRS ingenting på skivan. Bara ett eftertänksamt vackert lugn, lika stillsamt som en granskog.
Singlarna »My Home Town« och »The Night« kan du ha hört på P3. Men där finns betydligt mer. Framförallt låter The Perishers inte som några tjugoåriga killar från Umeå. Ola Klüfts låtar har snarare karaktären av att vara skrivna av en gammal, livstrött man. Och det låter som att han filat på melodierna i tre decennier.
En sorts förstudie till The Perishers bildades för elva-tolv år sedan som ett mellanstadieband i radhusidyllen Rödäng, som ligger »väst på stan« i Umeå. Alla medlemmarna kommer från samma ställe. Undantaget är basisten Pehr Åström som kommer från orten Gubböle.
— Grubbeskolan där vi gick präglades av musik. Vi var aldrig outcasts, redan då var det coolast att hålla på med musik. Coolare än sport, faktiskt, säger Thomas halvt på skämt, halvt på allvar.
Vid den här tidpunkten var inte Thomas med i gruppen, som då hette Exem, utan han såg Ola och de andra varje helg på någon fritidsgård i stan.
— De spelade nästan hela tiden, säger han och vänder sig sedan till Ola, jag fattar knappt hur ni orkade.
— Vi spelade var som helst när som helst för en back läsk. Det var ett grymt sätt att imponera på tjejerna i klassen, skrattar Ola.
Rent musikaliskt befann sig däremot Exem väldigt långt från dagens Perishers.
— Vi körde Jimi Hendrix- och U2-covers. Mest nåt vi gjorde för att ha kul, så resultatet var väl mer »Absolute Rock« än nåt annat. Men när vi la ned ett tag under gymnasietiden märkte jag hur mycket jag saknade den sociala biten, gängkänslan. I samma veva hade jag börjat lyssna väldigt mycket på Leonard Cohen och skrev låtar som påminde en del om dem vi har nu.
Gruppen återbildades som sexmannaband. Grabbgänget utökades… Och blev för många.
— Fyra av oss var duktigare och mer intresserade, säger Ola. De två andra fick gå, vilket var en stor kris eftersom vi var barndomskamrater. Vi hoppades att vänskapen skulle hålla ändå men det var kanske lite naivt.
Bandet hade spelat in ett par demos och insett att det fanns något som var värt att satsa på.
— Helena Jönsson på »Musikjournalen« körde 1999 några låtar från vår andra demo. Vi var arton och tyckte att det var fantastiskt stort. Det var väl på nåt sätt det som var den tändande gnistan, säger Thomas och fortsätter:
— Vi kände att vi plötsligt, utan att nån direkt fattat vad som hänt, faktiskt var riktigt bra. På den tiden i Umeå kändes det som att alla spelade i band och de flesta var väldigt bra. Alla spelade, man tog det nästan för givet och kanske var det därför vi hade lite dåligt självförtroende. Fast de flesta var straight edge och arga. Perishers var väl snarare de snälla, känsliga killarna.

DET FANNS DÄREMOT ett band som stack ut från mängden. Ett band som även de spelat in på NONS och som var de som fick Ola att se på musik på ett helt nytt sätt.
— Carpet People. Det var Umeås lo fi-kungar! Jag tyckte att det var oerhört coolt att de satt ned när de spelade live. Det var så fruktansvärt avslappnat och opretentiöst. Första gången jag såg dem blev jag helt knäckt. Dessutom var texterna fantastiska. Jag är nog deras största fan.
— Och jag deras näst största, inflikar Thomas.
— Texterna är ju lite Cohen-lika, som om de hade bott i USA ungefär, säger Ola. Det var den första gruppen jag lyssnade på som visade att det som sjöngs kunde vara viktigare än riffen.
Efter en svacka för musikscenen i Umeå i några år säger killarna att det nu börjar hända saker igen.
— Fast förr fanns det kanske färre utpräglade stilar tog plats, antingen var det pop eller punk, säger Thomas. I dag har vi bra hiphopband och Isolation Years, K-Pist och (International) Noise Conspiracy. Fältet är ganska brett.

I VÅR VÄNTAR en turné i någon form. Eventuellt blir det spridda helgspelningar, men i sommar hoppas gruppen kunna spela på de flesta festivalerna. Dessutom känner de ett visst krav på sig att satsa allt de kan på plattan.
— Nu är det helt plötsligt fler som har mer att säga till om, säger Ola. Vi spelar ju inte direkt in för egna pengar. Det är inte längre bara vi som ska bli nöjda, det är ju bara att acceptera att det är så det ligger till. Jag har börjat fundera på nästa skiva som jag tror kommer att bli mer akustisk. Därför vill jag göra allt jag kan för att den här skivan ska gå så bra som möjligt.

»FROM NOTHING TO ONE« SLÄPPS DEN 28 JANUARI.