Kristofer Åström skriver sånger i moll för att han blir glad av det. Sånger som vägrar följa alla traditionskrav och branschregler. I höst släpper den timide frontmannen från Fireside två soloalbum.

TROTS ATT HAN sjunger i ett av landets mest erkända band är Kristofer Åström inte en person som blir igenkänd på stan. Tydligen inte ens av skivköpare. I ett och ett halvt år har han jobbat i en skivbutik och när Firesides senaste skiva »Elite« släpptes fick han stå och svara kunder på huruvida den var bra eller ej, som vilken expedit som helst. Han har lyckats hålla på sin integritet.
Om man läser gamla intervjuer med Kristofer Åström märker man hur två saker krockar: en person med integritet kontra ytlig Sen-kväll-med-Luuk-journalistik. Väldigt sällan uppstår något emellan de tu. Kristofer Åström är inte den som berättar mer om sig själv än vad han har lust med. Artiklarna går ofta ut på att reportern säger »du skriver så ledsna sånger, varför är du så dyster?« och Kristofer svarar »inte alls, jag mår bättre än på länge tack«.
Förmiddagskaffe i Gamla Stan i Stockholm. Kristofer har just kommit hem från en turné med Fireside i Tyskland, han säger att han är trött men ser ändå mycket piggare ut än de flesta som jag just sett på tunnelbanan. Han ser snäll ut, i smala jeans och jeansjacka, och rött där under.
Om »Leaving Songs« — en ny, sorgsen skiva med höstlövs-romantiskt omslag som nyligen släppts — säger han:
— Jag tänkte ett tag att va fan, jag måste börja skriva om något annat snart, inte bara det här sorgsna, säger han och ler stort. Men jag blir ju glad av mollmusik. Den ligger närmast hjärtat, och har alltid gjort det.

KRISTOFERS TEXTER HAR OCKSÅ genomgående varit dystra. Det är kanske bara det att klädda i Firesides hårdare musikaliska inramning försvinner en stor del av deras vemod. På solodebuten, »Go, Went, Gone« som släpptes för tre år sedan, hamnade däremot denna mjukare sida som i strålkastarljus. De ledsna orden stod blottade mot skör akustisk gitarr och piano, i en inspelning som lät som att den hade gjorts i ett kalt rum.
Låten »Poor Young Man’s Heart« blev älskad av både sentimentala flickor och övriga. I dag är den en av de där sångerna i vilka Kristofer Åström kan se hur han har utvecklats.
— Jag har lite svårt för den nu, den är på gränsen till för töntig. Jag gör den heller inte särskilt bra live längre.
— Men när folk säger att de är less på mitt gnällande så bryr jag mig inte. Jag har all rätt att gnälla, det har alla. Det är i de deppiga termerna jag skriver, helt enkelt. Naturligtvis tenderar man att överdriva ibland när man skriver. Men jag gillar stora ord.
— Folk tror säkert att de känner mig efter att ha hört mina texter, men så är det ju inte. Det är ändå så väldigt lite jag lämnar ut.
Om någon månad kommer ännu en platta, troligen med titeln »Northern Blues« — ett mer traditionellt genom-producerat album.
— Det är ännu dystrare, bland det dystraste jag skrivit.

DEN BRÅCKLIGA RÖSTEN tar stor plats på hans soloskivor, liksom kärleken. Eller relationer, vridna och vända på i den ena försiktiga berättelsen efter den andra. Det är som att han tittar genom ett prisma på ordet »relation« och avhandlar alla dess sidor; det handlar alls inte bara om ett du eller en flicka.
Han säger att han ibland i stället vill skriva om politiska frågor och orättvisor, »för att det är så extremt mycket som är så fel i världen«, men han blir aldrig riktigt nöjd med de försöken.
— De blir lätt bara dåliga punktexter.
Kristofer Åström säger att han skriver otåligt, »det går ofta fort, jag orkar inte jobba så länge med varje låt«. Det är lätt att inbilla sig att det hörs i sångerna, i en oförställdhet.
Han inser att det kanske är »kommersiellt självmord« att släppa två skivor på det här viset, men bryr sig inte om det. Han gjorde som han kände för och är tacksam över att han ligger på ett litet bolag, Startracks, där det är tillåtet.
»Northern Blues« har fått sitt namn för att det låter vackert, för att Kristofer kommer från norra Norrland och för att det passar musikens stämningsläge. »Leaving Songs« fick sitt namn efter sina sånger, många av dem innehåller någon form av verbet »leave«.
— »Leaving Songs« är mer spontan, inspelad på ett par dar. »Northern Blues« kommer att bli mer polerad.
Han poängterar att den inte handlar om polerad som i trist. Bara mer välproducerad.
— Det går en hårfin gräns mellan det polerade och det tråkiga. »Northern Blues« är på rätt sida, säger han.
Även i soloprojektet har han ett band bredvid sig, han är inte singer-songwriterfiguren fullt ut. Ändå är Kristofer Åström lite taskigt stämplad som den ensamma melankoliska gitarrpojken, en av de mest odödliga karaktärerna i popens universum.
»Poor Young Man’s Heart«-bilden stör honom, men bara lite grand.
— Det är ju faktiskt så jag framställer mig själv. Fast det är inte mer än en imagegrej, som vilken annan som helst, fortsätter han, som om det vore den mest självklara sak.
Han förstår om människor börjar ledsna på begreppet singer-songwriter.
— Det har ju kommit så många sådana på sistone. Och facket är lite löjligt, det kan ju rymma så mycket, men man hamnar i det så fort man tar på sig en akustisk gitarr.

KRISTOFER ÅSTRÖM TILLHÖR i alla fall de så kallade singer-songwriters som är mer än gitarrtrubadurer. När jag skriver detta lyssnar jag på fem nya låtar från den allomsusade Ryan Adams andra soloalbum och hör en artist som är allt annat än lättfångad. Det han gör är långt ifrån bara enkla visor med musiken som platt tapet. Han är så mycket mer på väg nånstans.
Precis som Ryan Adams, eller en svensk som Nicolai Dunger, gör Kristofer Åström stämningsmässigt komplexa sånger. De är inte några lägerelds-enfaldigheter och struntar därtill i alla traditionskrav.
Kristofer själv bryr sig inte om dem som har problem med svenska artister som skriver i en amerikansk tradition.
— Det är tjatigt men ofrånkomligt antar jag, att bli jämförd med amerikanska låtskrivare. Men det gör mig inte så mycket om engelskan inte låter perfekt. Jag har säkert en massa meningsbyggnadsfel och så. Men det är orättvist att man som svensk måste vara så extremt bra för att bli erkänd, medan det räcker för en amerikansk artist att vara halvbra för att göra sig ett namn i Sverige.
— Och det känns ju inte som att det jag gör är jättenyskapande. Men måste man vara det, kan man det? Jag koncentrerar mig på att göra bra låtar i stället.
Utanför fiket går allehanda brådskande och tidiga lunchare förbi. Höstsäsongen för affärsluncher har just satt i gång.
Första låten på »Leaving Songs« heter »What I Came Here For«. Mjuk i melodin men hårdare i orden. Hård mot Stockholm i synnerhet och mot människor som går bakom ryggen på folk i allmänhet. Jag undrar hur han trivs i den här stan.
— När jag måste gå över Stureplan går jag jättefort och tittar ned i marken. Jag skulle lätt kunna flytta härifrån, det är en kall stad. Människor är kalla, det är svårt att få vänner. Det finns så mycket misstänksamhet, som man dessutom lätt halkar in i själv.
Luledialekten finns kvar, och ofta saknar han Norrland och familjen som bor kvar där. När han flyttade hit för sex år sedan märkte han ganska fort att han inte passade in i »partajandet och skivbolagsvärlden«.
Men det skulle vara svårt att flytta tillbaka, i alla fall än på ett tag.
— Sverige är ju tyvärr byggt så att det inte går att bo där, om man turnerar och så. Och man måste ju ha ro i sig själv för att klara av att bo där också. Och det vet jag inte riktigt hur man får. Kanske genom att leva ett Svensson-liv? Inte är det genom att spela i alla fall, det är oftast ett väldigt diffust liv.

MEDLEMMAR I HIDDEN TRUCK ÄR JARI HAAPALAINEN FRÅN BEAR QUARTET PÅ GITARR, JOHN JERN FRÅN HONEY IS COOL PÅ BAS, KRISTOFERS FIRESIDE-KOLLEGA PER NORDMARK PÅ TRUMMOR OCH PETER HERMANSSON PÅ PIANO.