Efter »Mina hundar« räknar alla med Fattaru. Alla gillar dem, alla tror att det är de här spolingarnas snabbkäftade, medvetna partybangers som ska ta svensk hiphop in i sin tredje fas. Martin Gelin åkte till Redline-studion för att lyssna på ett av höstens mest efterlängtade debutalbum.

»Fattaru? De är softa. Det är skönt med nåt nytt och fräscht i hiphopsverige. De skapar en bredare publik. De är rätt unga så de kommer säkert kunna jobba ett par år till och bara bli grymmare. De får fet respekt.«
KEN RING

»Mina barn gillar reggae. Men mest lyssnar de på Fattaru.«
DADDY BOASTIN

»Jag gillar deras lekfullhet, de har roligt. Svensk hiphop har alltid varit så allvarlig. Man ska vara tuff och hård och aggressiv. Fattaru visar att det inte behöver vara så, de visar att man kan ha kul fast man gör hiphop. Man måste inte vara sur och ha en fucked up barndom. Det är mer som på den gamla tiden, när hiphop handlade om att ha kul med polarna. Svensk hiphop behöver det, ett positivt tänkande.«
DOGGE

NÄR JAG SITTER på tunnelbanan på väg till Norsborg frågar jag en kompis vad man egentligen vill veta om Fattaru, just nu.
— Fråga vad de röker och vem som köper ut öl till dem, säger hon.
Fattaru handlar rätt mycket om att bara ha kul. Om att bli full, göra vad man vill, softa.
Men lyssnar man ordentligt på deras låtar, hårda partybangers som »Mina hundar«, »Hip-hop-soldater« och »Mer bounce«, hör man att de är ute efter mycket mer än att skriva ölrefränger.
De dissar inte bara alla andra rappare, utan även giriga högerpolitiker, polisen och yuppies som bara tänker på pengar.
Om svensk hiphop ideologiskt sett varit uppdelad i Petters »Såklart«-refränger på ena sidan och Looptroops Noam Chomsky-samplingar på den andra, så kommer Fattaru gå hem i båda lägren. Det är röjigt, galet, hårt och catchy med ett budskap.
— Jag känner för samhällsgrejer, liksom. Men det behöver inte bli så tungt för det. Man säger vad man tycker, men det är ju inte Public Enemy. Det måste vara lite kul att lyssna på. Det får inte bli helt gravallvarligt. Promoe är ju ändå bättre på sånt, säger Mingus.
Mingus Price är den sura killen i Fattaru.
— Jag är rätt sur. En sur rappare, säger han om sig själv.
Han sitter bredvid Morgan »Kojak« Röhl och Kristoffer »Stuffe« Malmsten i en soffa i Redline-studion (Markus »Mackan« Price kunde inte komma). De käkar ostfrallor och dricker Snapple.
— Frukost, säger Kojak.

DET ÄR SÖNDAG, klockan är halv tre och Fattaru är lagom bakfulla.
— Vi var på Nightlife i går. Masse spelade skivor. Det blev sent, säger Stuffe.
Kommer ni in på alla klubbar nu?
— Ja, vi är 18. Vi har fyllt år nu allihopa, säger Stuffe.
Stuffe, Kojak och Mackan är 18. Mingus är 20. De är uppvuxna på Södermalm och i de södra närförorterna på den röda tunnelbanelinje som gett namn åt studion vi sitter i.
Fattaru har bara släppt en enda singel, men alla vet redan att de är Sveriges största och bästa rapgrupp.
Man känner det i luften: de kommer att bli så stora.
På papperet kan man skriva att de vunnit rap-SM, att »Mina hundar« klättrade upp till en nionde plats på svenska singellistan och att de har fint skivkontrakt med Virgin. Men det är inte det som räknas. Det viktiga är att när Fattaru uppträder live kan alla i publiken redan alla låtar. Och de är lika omtyckta av nioåringarna med Fubu-brallor som av indietjejerna på Darling.
Jag får lyssna på deras nästan helt färdiga skiva. Det är ett fett efterlängtat album. Det är också en skiva som bär ett tungt ansvar på sig — alla räknar med att det ska vara den nya svenska hiphopen. En skiva som ska ta scenen in i sin tredje fas, som ska vara för tvåtusentalet vad »Välkommen till förorten« och »Bananrepubliken« var för nittiotalet.
Jag hör stenhårda »Babylon«, reggaeinfluerade »Gul & blå 2« med Augustus Pablo-sampling, ölrefrängerna i »Festen e här«, nya singeln »Förstafemman« och kaxiga »Vafantroru?«. Det låter nytt, bra, kaxigt — allt det där som man tror och vill att Fattaru ska vara.
Producenten Masse sitter i rummet bredvid och putsar upp ett nytt beat. Han har samplat en gitarrslinga från en väldigt gammal latinskiva, och sitter och knorrar för att få till det där typiska, lite smutsiga, Masse-soundet. Det är han som har gjort »Mina hundar« och nästan allt på Fattarus debutalbum.
— Fattaru är svåra som fan att jobba med. Det är fyra snubbar som alla vill olika grejer, dra åt sitt eget håll. Jag försöker få dem att bli sams, säger Masse.
Kojak håller med om att det inte alltid varit helt smärtfritt att spela in låtar.
— Förut var det kaos. Då fick vi ett beat och sedan gick alla hem till sig och skrev varsin vers. Ingen pratade med de andra, och så när vi skulle spela in passade inga av texterna ihop. Nu har vi börjat köra med olika teman liksom, som vi bestämmer i förväg. Det är inte så jävla kul att lyssna på rap utan mening.

FATTARU HAR BARA funnits i drygt tre år. De har aldrig behövt kämpa för skivkontrakt eller spelningar — allt levererades på silverfat. Men det betyder inte att de struntat i att försöka bli ännu bättre. Alla som såg Fattaru för ett par år sedan vet att de utvecklats en hel del sedan dess.
— Första gången jag träffade dem var på Kafé 44. Vi hade en Redline-fest och de gick upp på scenen och freestylade. De var rätt dåliga då. Men nu blir de bara bättre och bättre, säger Masse.
Om det var »Mina hundar« som gjorde Fattaru till folkets nya hiphopfavoriter var det när de vann rap-SM i våras som de fick hela hiphop-Sveriges respekt.
— Det var då allt började hända för oss. Det stod om oss i varenda jävla tidning. Och det är fortfarande det enda som står om oss — de där som vann rap-SM, säger Mingus.
— Nä, det står att vi rappar snabbt också. Min morfar visade mig ett korsord som han höll på med, där stod det i en av rutorna »Sveriges rappaste rappare«. Morfar var den enda i släkten som kunde svaret, säger Kojak.
Det är tungt att vara med i ett korsord.
— Ja. Men vi är ändå inte Sveriges största rap-grupp. Vi kommer aldrig bli störst, säger Kojak.
— Jo, om det är några som ska bli störst så är det vi, säger Mingus.
— Men vi kommer ändå aldrig bli större än de som fanns förut. Petter kommer alltid att vara störst, säger Kojak.
— Men för dem som växer upp nu och började lyssna på hiphop till och med efter att Petter kom, de kommer ju alltid att minnas oss som den första stora rapgruppen. Vi kommer bli värsta legenderna, säger Stuffe.
— Ja, vi kommer vara störst ett tag i alla fall. Det finns inga andra nu, säger Kojak.
Ert sätt att rappa, det här snabba, hur kom ni in på det egentligen?
— Det var typ förrförra sommaren, när »Hip Hop« med Dead Prez precis hade kommit ut. Vi lyssnade på den och på Jay-Z:s »Jigga What Jigga Who« hela sommaren, och de hade det sättet att rappa. Så vi gjorde låten »Hiphop-soldater«, det var den första låten vi spelade in som var med den rapstilen. Jag tror folk tyckte att det var kul, för innan dess var svensk rap… det var ingen som gjorde nåt annat än att rappa rakt. Så vi gjorde nåt annorlunda, säger Mingus.

PÅ DEBUTALBUMET SAKNAS tyvärr »Hiphop-soldater«, en av deras bästa låtar. Den är lika mycket en kampsång för gruppens briljans som rappare som för deras politiska ståndpunkt.

»Vem kan ställa sig bredvid oss, rappa och glänsa? Ingen!
Fattaru e hiphop-soldater på vänstra vingen
Du tror du har chans mot oss med ruttet flow och sämsta rimmen
Fattaru e hiphop-soldater på vänstra vingen
Vi höjer ena näven och viftar med längsta fingren
Fattaru e hiphop-soldater på vänstra vingen
Den dag du möter oss blir ett av dina sämsta minnen
Fattaru e hiphop-soldater på vänstra vingen Fattaruuuuuuuuuuuuuuuhhhhhhhhhhh!«

UR »HIPHOP-SOLDATER«

Amerikansk hiphop har alltid handlat mycket om berättelser. I Sverige handlar det just nu bara om skryt. Varför är det så? Har inte ni nåt kul att berätta?
— Lite så är det väl. Amerikansk hiphop har ju alltid haft mer av allt. De flesta rappare i USA kommer från gettot och har haft det dåligt. Då har man saker att berätta. Vi har liksom inga historier, det är ingen som vill berätta om att spela hockey och stå i bostadskö liksom, säger Stuffe.
Finns det mindre att berätta för att man kommer från Sverige?
— Ja. Men det finns de som kan berätta om vardagen i Stockholm. Ken är väl den svenska rappare som är bäst på berättelser, för han säger precis som han tänker, han bryr sig inte. Oavsett om det blir bra eller dåligt förklarar han det precis som han ser det. Det är det jag gillar med honom, han skiter i hur det låter, han säger det bara rakt ut. Och Dogge kan historier, han kör liksom bara en vanlig dag, berättar om när de slappar omkring, säger Kojak.
Fattaru är en del av kollektivet Special Blend som även innefattar Fjärde Världen, graffiti-målarna Jazz Crew och breakdansgruppen Gravity Relievers. Ändå verkar de väldigt ointresserade av de gamla fyra elementen och allt det där tjafset.
De förlöjligar till och med fenomenet i outgivna låten »Stay Real«. »Vi lever hiphop, breakar och målar och rappar och allt det där/snackar mer, engelska än svenska/trackar ner, på alla/stackare, som inte fattar det« rappar de, och i slutet ett ironiskt »I still wear the same Pumas I wore in the 1980’s«. Allt över ett stort Timbaland-influerat beat (komplett med Missy Elliott/Timbalands »unh-uh«-stön och »ah-hah«-flåsningar).
Det är en typiskt busig och kaxig Fattaru-låt, med en rolig text om töntiga rappare som vill vara äkta.
— Det finns inte en sån hiphopkultur som det fanns 1983 liksom. Den är inte levande. När man går på ett jam och det ska vara massa breakdance och sånt, det känns bara krystat. Det är som att gå på museum, typ. Eller som ett rollspel. Så här var det 1985 liksom, säger Stuffe.
— Det är klart, det är folk som håller på och breakar fortfarande, men det är ju inte den dansen man dansar till musiken som finns nu. Breakdance dansade man till hiphop som den lät då, nu dansar man till dagens musik. Det har vuxit isär, säger Kojak.
— Musiken är kärnan i hiphopkulturen, och musiken är så annorlunda i dag än den var då, så det går inte att snacka om samma sak, sammanfattar Mingus.
Vad består hiphopkulturen av i dag då?
— Alltså, det finns flera olika hiphopkulturer. Dels finns liksom Jay-Z-kulturen, dels finns Dead Prez. Sen finns det en massa undergroundkulturer, en massa olika stammar av hiphop och alla tycker att de själva är mest hiphop, säger Stuffe.
Ni kommer ju ändå från Sveriges undergroundscen, men samtidigt gillar ni mycket kommersiell hiphop, typ Jay-Z…
— Mm, men grejen är att det inte finns nån underground-scen i Sverige. Antingen är man känd eller så är man okänd. Trippel Ett sålde tusen ex och Looptroop sålde tjugo tusen. Ändå kallas Looptroop underground och Trippel Ett för kommersiellt. Det är ju lite sjukt, säger Mingus.
Men det är ändå väldigt uppdelat. Folk umgås i olika gäng, ni hänger mycket med de som kallar sig underground, inte med Natural Bond-klicken [Petter, Thomas Rusiak, Eye N’ I, med flera, Reds anm].
— Vi kommer ju från samma grej som Mobbade Barn Med Automatvapen och de där. Vi har haft samma publik. Men det är en konstig publik, för de slutar uppskatta en så fort man börjar spelas på radio. De tycker att man är sellout så fort man mastrar en låt, typ. Jag vet inte, de vill ha musiken för sig själva eller nåt. Kolla på Mobbade Barns publik till exempel. De börjar redan tycka att de blivit för stora, så nu lyssnar de på De 6 Apornas Armé i stället, för de är lika okända som Mobbade Barn var för tre år sedan. Folk är konstiga, säger Stuffe.
Men kan man över huvud taget snacka om sellout i Sverige, det finns väl knappast några rappare som behöver kompromissa med sina skivor?
— Nä. Vi har inte behövt rätta oss efter nån på den här skivan. Men vi ligger på Redline också och då får man göra vad man vill. Hade vi signat till Universal hade de säkert sagt typ »kan ni inte göra det här soundet, och här har vi köpt ett schysst beat från Christian Falk som ni ska köra på«, säger Kojak.
— Men vi har också tur för vi släpper vår skiva i en tidsperiod då publiken har bättre smak än den hade förut. Förut var den enda hiphop som spelades på radio typ Navigators. Nu är det mer så att det som är stort i USA blir stort här också, folk har bättre smak.
— Och hiphopen i USA är mycket bättre nu än för några år sedan, under Puffy-perioden med alla samplingar. Puffys nya låtar är ju bra. Man behöver inte ha samplingar som folk känner igen för att få folk att lyssna på hiphop längre, säger Mingus.
Jay-Z samplar »I Want You Back« på sin nya singel…
— Ja, men det är snyggt gjort, det är ganska kamouflerat. Det är inte som i den där Lil’ Romeo-singeln.

DET ÄR INGEN SLUMP att det är mycket tjejer på Fattarus konserter. Alla fyra ser mer ut som jc-modeller än som hårda förortskillar, men kläderna är hiphop — som de själva rappar i »Mer bounce«.
De har en laidback men medveten stil, och jag trodde att de var snubbarna som alltid såg till att ha de nyaste Nike-skorna i gymnasiet. Men när jag börjar snacka kläder, hiphopens femte element, ser de måttligt engagerade ut.
— Man vill ju vara fresh. Men jag skulle aldrig köpa dyra kläder, betala tusen spänn för en tröja. Nu kan vi få en massa gratis, och det är bra för vi står på scen så mycket och syns mycket, då är det kul att vara fräsch, säger Stuffe.
Är det några som sponsrar er?
— Ja, vi får en massa från olika företag, men vi har inga kontrakt liksom, det är ingen som bestämmer vad vi ska ha på oss, men om vi får grejer gratis är det soft. Den här Mecca-tröjan är ju värsta reklamen för Mecca, en stor logga, men jag skulle lika gärna kunna ha köpt den själv, säger Mingus.
I »Mina hundar« dissar ni dem som bara strävar efter pengar och makt. Vad strävar ni efter?
— Makt och pengar, säger Stuffe.
— Nä. The Perfect Beat, säger Kojak.
— Vi vill bara göra bra musik. En massa bra skivor, fina videos och så. Jag går inte in i den här branschen för att tjäna flis, man tjänar ju bättre på att ha ett vanligt jobb. Men så länge jag kan leva ett normalt liv, som en person med vanligt jobb kan, då är det lugnt. Jag får göra nåt jag tycker är kul i stället för att stå och sortera post. Det är mitt mål, att få göra det jag känner för, säger Mingus.
Vad skulle ni göra om inte Fattaru fanns?
— Plugga, säger Mingus.
— Plugga och jobba, säger Kojak.
— Jag skulle spela basket. Jag spelar hela tiden, men nu får man inte vara med i nåt lag för ingen coach tolererar att man är borta på turné halva veckan, säger Stuffe.
Ni går i gymnasiet fortfarande.
— Ja. Eller, förra veckan gjorde jag det. I två dagar. Sen gick det åt helvete, för vi hade massa spelningar. Intervjuer, möten mitt på dagen, studiosessioner. Det går inte ihop alltså, säger Stuffe.
— Jag går i trean. Men det är bara att släppa det nu. Bättre att läsa upp det sen, hinner ändå inte lägga ner nån tid på att göra läxor nu, säger Kojak.
DJ:ar du mycket ute nu, Kojak?
— Nja, alltid när nån vill att jag ska spela så är jag i Malmö eller Karlstad eller Umeå… det blir lite svårt, säger Kojak.
Vad spelar du helst just nu?
— Bubba Sparxxx. Och Ja Rules nya singel. Och DMX. Annars är det bara alla hitsen, du vet, det som folk känner igen. Eve, Usher och sånt. Om tjejerna börjar dansa så börjar killarna också dansa, säger Kojak.
Får ni mer tjejer nu när i är kända?
— Umhm. Det är lättare att ta för sig, absolut. Men det är svårt också för man tänker att alla tjejer bara är groupies för att de har sett en på TV, fast en del tjejer vill bara liksom snacka och lära känna en, säger Mingus.
Har ni flickvänner?
— Jag har, säger Stuffe.
— Jag med. Men man märker ju att om man ville skulle man få många tjejer nu, säger Kojak.
Har ni hunnit tjäna några pengar än då?
— Ja, på pappret har vi ju tjänat en del. Men vi är inte rika. Visst, vi har lite mer cash än våra klasskompisar, men om man ska se det som ett jobb är det ju inte särskilt bra betalt. Och man hinner ju inte med nåt annat jobb, säger Kojak.
— Jag har fortfarande inte betalat min hyra den här månaden. De jag bor med får lägga ut pengar för mig, de tjänar mer pengar än mig, och de har vanliga jobb, säger Mingus.
Har ni skaffat egna lägenheter?
— Nä, jag bor med två kompisar, säger Mingus.
— Jag bor hemma. Jag kommer aldrig flytta hemifrån. Mitt rum är så jävla tajt nu, säger Stuffe.
— Jag har också värsta grymma rummet, när jag flyttar ska jag bara peka på tapeterna och allt och säga, så här ska det se ut där jag bör, säger Kojak.

FATTARUS DEBUTALBUM »FATTA ELD« SLÄPPS 15 OKTOBER.