Ena kvällen hamrar han fräck psykedelisk boogie med Soundtrack of Our Lives. Nästa klinkar han fram nerviga granskogsstämningar med Mattias Hellberg.
Men landets coolaste och mest efterfrågade pianist har inte glömt tiden då han tvingades fejka när han skulle spela rock.

ALLA INBLANDADE MINNS det mycket Väl. Tillfallet då Martin Hederos trädde in i en ny musikalisk värld, och — även om han kanske inte visste det exakt då — sakta men säkert lämnade en annan.
Karlstad-rockarna Nymphet Noodlers skulle 1992 spela in sin debut-EP och behövde någon på klaviatur. Saxofonisten Simon Jedvik hade tagit med sig sin musikaliskt begåvade men inte särskilt rockintresserade kompis Martin.
Det första denne utböling sa där i studion var, på bred värmländska, »Jag har aldrig spelat nån sån här rock förut, men jag får väl fejka lite grann.«
— Han kom in som en orkan och satte sig ned och spelade. Det var det grymmaste jag hört i hela mitt liv, en sån fruktansvärd naturbegåvning, berättar Tobbe — eller Ebbot — Lundberg, som var producent och som länge letat efter en organist som »kunde spela som Scott Thurston« till sitt eget band Union Carbide Productions.
— Så här i efterhand kan man väl inte påstå att nån av oss hade så cool stil, säger Mattias Hellberg, då sångare i Nymphet Noodlers. Men Martin, han gjorde entré i pagefrisyr och en sån klassisk musiklinjeoutfit… gabardinbyxor och väst, har jag för mig.
Martin Hederos hade gått musiklinjen på gymnasiet, pluggade nu musik på Ingesunds Folkhögskola och hade alltmer sjunkit in i den speciella, nedlåtande syn på rockmusik som ofta odlas i dylika miljöer. Detta trots att han vuxit upp i ett rockintresserat hem, med »Born to Run«, »Sticky Fingers« och en massa Dylan i skivhyllan. I ett slags omvänt tonårsuppror hade Martin provocerat sin pappa genom att börja lyssna på extremt polerad musik: jazz, klassiskt och välproducerad pop (»Ratata, Prefab Sprout, Scritti Politti i bästa fall, onämnbara saker i värsta fall«).
Men Martin kunde inte undgå att imponeras av lekfullheten och energin som fanns hos Nymphet. Det var olikt allt annat han tidigare hade varit med om. Han var närmast chockad över den totala frihet som gruppens gitarrist och huvudsaklige kompositör Mattias »Svålen« Bärjed visade upp. Taktarterna tycktes flyga ur honom och ändå var det aggressivt. På sätt och vis kunde Martin dra paralleller mellan bandets musikaliska våghalsighet och jazz, som han hade stor erfarenhet av. Men det här var aldrig uppvisning för uppvisnings skull, det ledde hela tiden någonstans. Det här var roligare, det kände han direkt.

NÄSTA TIO ÅR SENARE och Martin Hederos sitter på ett fik i utkanten av Haga i Göteborg. Senare den här aftonen ska han tillsammans med en annan exilvärmlänning, den forne Nymphet-brodern Mattias Hellberg, inviga Popstad med en behagligt bräcklig piano-och-sång-konsert på ett mer än fullsatt Pustervik.
Kvällen innan har Soundtrack of Our Lives, där ju även Bärjed numera är med, haft releasefest för sitt senaste, utmärkta album »Behind the Music«. Martin är rätt sliten. Ändå är han på ett strålande humör, rentav lättad — att få lira rock igen har han längtat efter länge.
Vi pratar om en intervju i Musikermagasinet där Soundtrack of Our Lives-basisten Kalle Gustafsson beskrivit Martins roll i bandet som »den perfekta felande länken mellan det klassiska och neanderthal«. Troligen menat som en komplimang, även om Martin anar ugglor i mossen.
— Det är alltid en mängd tråkningar för min bakgrund. Än värre var det på Nymphet-tiden. Där kom jag direkt från mina kompositionsstudier och bebopövningar till det här bandet som hade ett annat språk. Jag hade noll referenser till hur man spelar boogiepiano, jag startade från scratch. De andra fick pracka på mig de rätta skivorna.
— Och vad gäller Carbide och Soundtrack, Tobbe har ju en speciell humor och märkte att jag var helt fel ute. Han såg en skön lyteskomik i det, han fick en bra pianist och kunde samtidigt skratta gott åt att jag hade noll koll och bar kassa kläder…
Niclas Stenholm, som gav ut Nymphet Noodlers båda plattor (en EP och en fullängdare) och likaså fjolårets album med Hederos & Hellberg, minns att Martin inledningsvis var en oslipad diamant.
— I likhet med många andra skolade och skickliga musiker fick man då och då påminna honom om att göra mindre snarare än att det saknades bitar, att använda färre ackord.
— Tobbe och »Svålen«, och för all del även Mattias Hellberg, har varit viktiga, säger Martin. De har varit jävligt ärliga. Klart att jag blivit sårad ibland, men nu tycker jag det bara var bra att de sa till i ett så tidigt stadium. I stället för »vad kul att du är så duktig« sa de »det där är jättebra, men det passar fan inte i den här låten!« Jag hörde inte var sången började, utan körde bara på med mina grejer. Men det ekvilibristiska i mig har de skurit ner, nu finns det inte ens…
Man kan säga att det där tas till sin spets på den senaste Ulf Lundell-skivan, där en enda enslig, kall, återkommande pianoton förstärker övergivenheten i »Jag saknar dej«. Enkelt, men effektivt.
— Ja, så hade jag ju inte arrangerat den låten för åtta år sedan! Eller, nu ska jag inte ta åt mig hela det arret, men den idén tror jag nog var min.

DET SKULLE LÅTA LITE SKOG och lite Värmland, har Hederos & Hellberg i efterhand sagt om sin mäkta, och med rätta, hyllade coverplatta från i fjol. Och det låter skog och Värmland.
Utan att på något sätt förringa Hellbergs roll — det var trots allt han som valde ut låtarna och hans snyggt sargade sång förstärker onekligen deras, vad ska man kalla det, distingerade instabilitet — är det ändå Hederos tangenter som accentuerar de ödsliga omgivningarna och nattens tystnad, bakfyllans tvivel och tomhet, och den självpåtagna »oss är det mest synd om i hela världen«-sinnesstämning som killarna av olika orsaker då befann sig i.
Hederos, vid det gamla förlorade svenska skolpianot, får låtar som är så tätt förknippade med Arthur Lees snedtrippande Kalifornien, Mink DeVilles dramatiskt romantiska eller Lou Reeds dekadenta New York och Gram Parsons mytiska »land of the cotton« att bli värmländska folkvisor. Som om de svenska utvandrarnas andar återvänder hem i skepnad av sånger — efter att ha levt och utsatts för såväl frestelser som prövningar under en ytterst föränderlig och omvälvande tid i det förlovade landet.
Detta, samt det oerhörda genomslag denna lågbudgetinspelade skiva fick, uppnåddes inte genom flyhänt ekvilibrism. Nej, utan via all den tid för tanke som Martins behärskade återhållsamhet skänker. Och de tankar som sedan följer hos en människa efter en svit omsorgsfullt modstulna molltoner…
Motsägelsefullt nog, med tanke på låtarnas utländska härkomst, är resultatet att beteckna som en personifiering eller åtminstone en träffsäker tolkning av det stora svenska vemodet.
Med säkerhet är det Martin Hederos modigaste och mest gripande insats hittills.
— Alla refererar till Jan Johansson när de hör Martin spela, säger Niclas Stenholm, och lyssnar man på hans och Mattias platta finns det en ton, en enda ton i »Signed D.C.«, som verkligen fångar essensen i det. På baksidan av Jan Johanssons skiva »Jazz på svenska« står det nåt i stil med att »basisten Georg Riedels låga D ska symbolisera de milsvida skogarna«. Och Martin och Mattias var ute efter samma känsla.

— EGENTLIGEN ÄR HAN för bra för att vara rock-pianist, säger Ebbot Lundberg. Förutom sitt extrema gehör har han ett enormt sensitivt sätt att uttrycka sig på pianot.
Trots att Martins sort var »fienden nummer ett« för ett band som Union Carbide hörde Ebbot av sig till honom 1993 och ville att han skulle vara med på de ökända rumlarnas sista turnévända. Martin pluggade just då på Musikhögskolan i Malmö och var alltjämt medlem i Nymphet Noodlers, som emellertid stod nära upplösning.
Han lämnade övningsrummen och seminarierna bakom sig och drog över till Loppen i Köpenhamn och spelade. Hela Carbides repertoar, från »Ring My Bell« och framåt.
— Det var så grymt, en riktig väckarklocka. De var ju lite större än Nymphet, och så fick jag höra om alla deras beryktade svängar runtom i världen.
En gång för alla insåg Martin att han inte längre kunde förena rocklivet med studierna. De musikaliska synsätten var inte bara olika, de var varandras motsats. Känslosvallet nådde sin kulmen då han efter Carbide-äventyret kom tillbaka till Musikhögskolan och fick höra en kille som sa: »Den enda bra populärmusik som finns är Jennifer Rushs ’The Power of Love’ för den påminner väldigt mycket om en Wagner-opera.«
— Då blev jag fullkomligt rabiat. »Jag vill inte vara med om det här, jag vill inte vara med dom.« Här hade jag upptäckt Sonic Youth och Nick Drake, en ny värld, och så fick jag bara höra folk som förkastade det och gjorde musik som diagram.

SEDAN DESS HAR åtskilligt hänt. Martin hoppade av utbildningen, Nymphet Noodlers splittrades 1995-96, och den sena upplagan av Union Carbide Productions transformerades till den framgångsrika såpoperan och rockmaskinen Soundtrack of Our Lives, som nu är framme vid sin tredje fullängdare. Var och en med Martins ömsom flippade orgelfigurer, ömsom närmast sakrala slingor som elegant motverkar gitarristernas envetna riffande. Insatser vilka har fått tunga namn som Freddie Wadling, Nicolai Dunger och så då Ulf Lundell att anlita hans tjänster.
— Nu är ju Martin etablerad i rock-Sverige. Han har bytt klädstil och frisyr, och till och med blivit utsedd till »Veckans babe« i Expressen. Han har antagit rockstatusen ganska bra, säger Mattias Hellberg halvt på skämt, halvt på allvar.
— Och, skrattar Martin Hederos, jag har snott hela farsans skivsamling. Han hade faktiskt rätt när det gäller musik!

MARTIN HEDEROS HAR ÄVEN SPELAT MED LÄDERNUNNAN OCH SKABANDET GORDON, HOPPAR DÅ OCH DÅ IN SOM BASIST I DEN MALMÖ-BASERADE LO FI-GRUPPEN POYKEN OCH SLÄPPER EFTER SOMMAREN ETT NYTT ALBUM MED MATTIAS HELLBERG, DÄR DE FÖRUTOM COVERS ÄVEN GÖR EGNA LÅTAR. JUST NU ÄR HAN PÅ TURNÉ MED SOUNDTRACK OF OUR LIVES.