L-P ANDERSON, The Royal Beat Conspiracys sångare, promenerar rastlöst omkring framför scenen på rockklubben Stengade 30 i Köpenhamn. Han håller en ölflaska i ena handen och är klädd i smala, svarta byxor och vit tröja.
Senare på kvällen ska kvartetten från Göteborg spela på den minifestival som Moshable, punkrocktidningen, ordnat i lokalen för att fira sitt allra sista nummer. Från Sverige är, förutom Royal Beat Conspiracy, bland andra The Nomads på plats för att rocka. Men det återstår ännu några timmar innan dörrarna öppnas. Just nu, under bandets soundcheck, är denna dunkla lokal både ödslig och folktom.
Stämningen är med andra ord ganska sömnig. Tills L-P plötsligt hoppar upp på scenen, ställer i från sig flaskan och kastar sig in i en intensiv, snudd på omskakande, a capella-version av Dennis Lindes »Burning Love«. Det låter häpnadsväckande bra. Och blir inte mycket sämre när bandet gör honom sällskap och de spelar ett par egna, oerhört svängiga låtar från vårens fabulösa debutalbum »Gala Galore«.
Royal Beat Conspiracy har givit sig ut på en tre dagar lång rock’n’roll-resa, som inkluderar en spelning i Köpenhamn och en i Malmö, och det verkar som om de kommer att frälsa såväl danskar som svenskar längs vägen. Om det nu behöver påpekas. Redan för två år sedan, i samband med att de gjorde en uppmärksammad nittonspårsdemo, steg de fram som ett direkt lysande rockband med själ, attityd och låtar i en kombination som det slog gnistor om. Sedan dess har de stärkt positionen ytterligare genom att ge ut en knapp handfull skivor i olika format på det danska bolaget Bad Afro. Samt genom att förvandla konserter till rena väckelsemöten.
— En del tycker att vi spelar för många lugna låtar, säger basisten Ulf Jansson i logen några timmar senare. Men, vad fan, man måste ju tänka på brudarna också…

HAN SITTER PÅ en stol vid ena väggen och pratar om konserten de just avslutat. Han säger sig vara nöjd med spelningen, precis som de andra i bandet, men koncentrationen är nu riktad åt ett annat håll — det har nämligen blivit dags att dra i gång en efterfest och börja leva ut rockmyter tills ögonen går i kors.
Förutsättningarna kunde inte ha varit bättre. Inte bara beroende på det faktum att ölen råkar vara gratis, nej, stämningen är också på topp i gruppen. Dessutom är själva lokalen — ett litet ställe med röda väggar, slitna möbler och rockplanscher i taket — riktigt trevlig. Det här kan bara sluta på ett sätt.
Följaktligen dröjer det inte länge förrän hela logen förvandlats till en enda röra av skumma substanser, sprit och svenska garagerockare. Diverse löst folk strömmar ut och in genom dörren medan röken lägger sig allt tätare i rummet. Vid ett av borden sitter Nicke Andersson i Hellacopters, som lirade kvällen innan, och dräller. På plats är också trummisen i samma grupp, Robban, som visar sig vara djupt imponerad av konserten: »Fan, ni killar kan ju spela — på riktigt.«
Stordelen av Royal Beat Conspiracy befinner sig vid ett bord längst in i lokalen. Det är bara L-P som inte syns till, men innan någon hunnit fundera på var han håller hus kommer han instapplande med en hel flaska sprit i handen, slår sig ner i en soffa och börjar med ett triumfatoriskt leende att hälla upp drinkar. Alla jublar. Trummisen Per-Olof »Bobo« Björklund, som sitter i samma soffa, blir så exalterad att han sätter i gång att sjunga på »Satan’s Radio«.
L-P, å sin sida, har utvecklats åtskilligt som sångare sedan han la ner underskattade punkrockplutonen Cry och bildade den nya gruppen.
— Men jag tycker att allt har blivit så mycket bättre nu, invänder han. Det här bandet har allt jag har drömt om. Det är som när man träffat en tjej och tänker att, fan, om inte det här håller så vill jag inte ha någonting.
Det hela slutar med att de står i mörkret utanför Stengade 30 och försöker hitta en taxi. Lars Krogh, mannen bakom Moshable och Bad Afro, ler dimmigt medan han förklarar för mig hur mycket han gillar de svenska musikerna. Och när en taxi slutligen stannar till vid trottoaren bevisar han sin hängivenhet genom att sticka åt L-P lite pengar för resan.

MALMÖ DAGEN DÄRPÅ. Efter den sällsynt depraverade kvällen i Köpenhamn var det på sin plats att ta det lugnt ett tag. Således har allihopa precis varit i en lägenhet för att äta, lyssna på skivor och sitta och glo på varandra. Det händer inte mycket på dagtid under en turné. I själv verket är det, som väntat, först på kvällen, när konserten och efterfesten närmar sig, som folk vaknar till liv och det roliga börjar.
Logen på Estrad, platsen där konsert nummer två ska äga rum, ligger i ett slags källarutrymme med kala, vita stenväggar och liknar ett östeuropeiskt fångläger. Bobo och Tord Komsell, gitarristen, dödar tiden med att spela Beatles-låtar tillsammans. Några meter bort jämrar sig L-P över att en discokula som han snodde med sig från Stengade 30 och tänkt använda under kvällens konsert glömts kvar i turnébussen.
Ett par gånger under resan påpekar L-P hur olika medlemmarna är. Och även om de inte direkt hamnar i slagsmål med varandra stup i kvarten, utan tvärtom verkar trivas ihop, märks det tydligt att det rör sig om fyra skilda personligheter. Sångaren framstår onekligen som den mest pådrivande av dem; där de andra i huvudsak koncentrerar sig på sina uppgifter som musiker utstrålar han en sorts entusiasm som verkar smitta av sig och gör alla extra taggade. Över huvud taget agerar han som en frontfigur ska göra.

DET BETYDER INTE att det bara är han som bestämmer. Tord och Bobo skriver låtar båda två, sublima sådana dessutom, och alla är i princip lika delaktiga i den musikaliska processen. De har kort sagt en gemensam vision om vad de vill göra.
— Alla har haft ambitionen att starta ett riktigt stort band, säger L-P. Ett band som kan nå ut till folk, som spelar musik på ett annat sätt. Mer professionellt. Tidigare har jag tänkt att alla måste vara kompisar och gilla samma punkrockskivor om man ska bilda en grupp. Och det är också charmigt, det kan bli jävligt lyckat, men med Royal Beat Conspiracy var det inte så. Vi är väldigt olika, men kompletterar varandra perfekt. Det är lite av vår styrka. Och så länge vi kan hålla ihop så blir det säkert asbra.
Plötsligt kommer Magnus, en av arrangörerna, ner och meddelar att det snart är dags att gå upp på scen. »Vi spelar ’Pushin’ Too Hard’ med The Seeds som signaturmelodi innan ni börjar«, säger han och delar ut små glas med Jägermeister från en liten bricka han håller i händerna. Så fort alla druckit upp börjar killarna förbereda sig på allvar inför spelningen. De vankar av och an i rummet, spelar otåligt på sina instrument och ser allmänt målmedvetna ut. Om ett par minuter kommer de att sparka i gång ännu en sprakande, supersvängig konsert med L-P som hämningslös frontfigur och en vilt dansande publik framför scenen.

ROYAL BEAT CONSPIRACY HAR EN FEMSPÅRS-EP UTE SOM HETER »SHAKE WHAT YOU HAVE GOT!«.