Souls är redo att lägga Sverige för sina fötter. Frågan är bara om Sverige är redo för Souls. Och är de förresten lika högmodiga som pressen låtit oss tro? Jens Stenberg söker sanningen – och finner landets fattigaste band.
ETT FYRTIOTAL INTRESSERADE TRÄNGS i skivaffären Pet Sounds på söder. Svensk populärmusiks ”flavour of the week”, Souls, spelar för andra gången på drygt en vecka i Stockholm. Ljudet är av helt logiska skäl aningen burkigt, och någon påpekar lite syrligt att ”de låter väl ungefär så bra som de kan låta”.
Alla förstår inte att uppskatta Souls, vilket inte alls kommer som någon överraskning. Just denna dag har deras debutalbum, Tjitchischtsiy (Sudêk), recenserats i samtliga tidningar som betyder någonting. Och även om kritiken var övervägande positiv antyddes det på sina håll att Souls koncept inte skulle vara kommersiellt gångbart i Sverige.
Själva bryr de sig inte påtagligt.
– Fast det vore kul om vi fick lite högre gage, medger basisten Johan Carlsson. Åtminstone så att det finns något kvar när man vaknar morgonen efter en spelning.
– Vi är nog utan tvekan Sveriges fattigaste band, tror Cecilia Nordlund, bandets sångerska och textförfattarinna.
– Vi super hämningslöst upp vartenda öre, påstår gitarristen Andreas Danielsson.
SOULS ÄR mycket riktigt utblottade när SLITZ tar deras tid i anspråk en kall oktoberkväll. Lizzie från skivbolaget föreslår att vi ska göra intervjun i en vit hyrbuss, eftersom ingen har tillräckligt med pengar för att gå på café. Sångerskan Cecilia Nordlund kommer springande med sitt körkort i högsta hugg. Tidigare, innan giget på Pet Sounds, har hon tvingats pantsätta det, för att kunna köpa ett futtigt batteri. Den ekonomiska krisen är akut, men till slut gräver Souls trummis, Bo Peter, fram lite deg ur reskassan. Vi går till en dunkel sylta på Skånegatan och slår oss ned.
Tre fjärdedelar av Souls, Bo Peter undantagen, bor i Göteborg. Dit flyttade de förra hösten, spyfärdiga av all småstadsmentalitet de fått nedtryckt i halsen i Helsingborg.
– Det är nära till Danmark och så är det fint på sommaren. Men människorna där har inte mycket i vare sig hjärtat eller hjärnan, konstaterar Cecilia bittert. Så hejdar hon sig ett ögonblick, tänker till, för att sedan inta en mer diplomatisk hållning gentemot sin barndomsstad.
– Äh, jag ska inte säga något. Helsingborg är toppen…
– Nej, det är det inte, muttrar Andreas, och Johan hakar på:
– När det började gå bra för oss blev folk avundsjuka, och det är en stor sjukdom som alla i Helsingborg lider av. Tyvärr.
– De människor som är bra flyttar därifrån, hävdar Cecilia – som numera fördriver sina dagar på en dansteater i Göteborg, där hon arbetar som producentassistent.
– Jag tycker att det är skönt att ha något att göra. Jag kan sitta där och ringa och så, fnittrar hon förtjust.
Tillsammans med Bo Peter, som studerar på högskolan i Skövde, utgör Cecilia den aktiva halvan av Souls.
Både Johan och Andreas går arbetslösa, och tycks inte lida nämnvärt av det.
Vi tar alla tillfällen vi får att festa gratis. Vi är tvungna att göra det, eftersom vi inte har några pengar.
– Det är jävligt underbart att sova på dagarna, tycker Johan. Jag hatar att gå upp tidigt. Som idag, jag klev upp halv sex. Det är helt vansinnigt!
Cecilia berättar att hon alltid vetat att hon inte skulle syssla med något ”vanligt”, som hon själv uttrycker det. Andreas berättar att han så länge han kan minnas varit intresserad av att spela musik. Men det här med att bli popstjärnor är ingen barndomsdröm.
Utom möjligen för Johan.
– Jag var konstig när jag var liten, avslöjar han. Som sjuåring, då alla andra gillade Kiss och Abba, lyssnade jag på Stones och Beatles. Jag brukade rita teckningar med fyra människor som stod och spelade gitarr. Jag visste redan då vad jag skulle syssla med.
– Sedan träffade jag Andreas på krogen i Helsingborg. Han var den enda jag kunde tänka mig att spela ihop med.
– Det är en viss åldersskillnad mellan oss, men jag och Johan var alltid lika fulla på alla ställen, minns Andreas och spricker upp i sitt sneda, karaktäristiska satungesmil.
Cecilia kom in i bilden något senare. Första uppsättningen av Souls, med trummaskin, bildades 1991. Bo Peter anslöt sig i våras, sedan han träffat Johan och Andreas hos en gemensam bekant.
Andreas skiner upp igen.
– Vi var aspackade då också.
Har ni fått offra mycket för bandets skull?
– Det beror på hur man ser det. Vissa saker har man kanske offrat. Det går ju till exempel inte bara att dra iväg någonstans i några månader när man är med i ett band, menar Cecilia.
– Jag umgås mindre och mindre med mina vänner, suckar Bo Peter och ser uppriktigt lidande ut.
– Det är mycket resor hit och dit, och så ska man plugga samtidigt. Dessutom har jag en flickvän, som jag hellre träffar.
Vid en eventuell utlandslansering lär ni få försaka ännu mer. Är ni beredda att göra det?
– Ja, allt! Min flickvän accepterar vad jag håller på med, svarar Johan tvärsäkert.
– Det där är fånigt, tycker Cecilia. Även om man älskar någon så är det ju ens eget liv. Jag skulle aldrig få för mig att inte göra något som jag känner för, bara för att jag har en pojkvän. Det är ju töntigt.
– Det är inte bara töntigt, Cecilia, påpekar Bo Peter eftertänksamt.
– Nä, kanske inte, men det beror ju på vad man värdesätter i livet, vilka ideal man har. Det är klart att man längtar efter ett lugnt hemmaliv då och då, men…
– Det har man ju, avbryter Johan. En gång om året, ungefär.
Men hur långt är ni beredda att gå? Skulle ni kunna tänka er att spela som förband till Roxette?
– Näää, aldrig! utbrister alla fyra samtidigt, och Johan plockar som förste man upp den kastade handsken.
– Vi har sett dem. Vi stod faktiskt på gästlistan, ler han lite generat.
Handlar det om trovärdighet?
– De (Brainpool, alltså, förf anm) sa att det är klart att man ska spela på Wembley om man får chansen. Jag tror inte de har samma inställning till sin musik som vi. Men de får väl göra som de vill, funderar Cecilia.
– För mig personligen handlar det absolut om trovärdighet, menar Andreas. Det skulle kännas helt fel, som att äta tomater och spenat med vaniljglass.
— Dessutom gillar inte Per Gessle oss, sägerJohan uttryckslöst.
Ser ni er fortfarande som ett indieband?
— De recenserar oss under rock i tidningarna, och det är jag jävligt glad för. Men visst finns det pop i oss, och folk vill gärna ha in oss i indie-fållan. Men vi är inte indiepop i den betydelse som begreppet fått i Sverige. Vi är ju inte This Perfect Day, precis.
Till ert gig på Studion kom det hur som helst mycket ”indie-människor”.
— Ja, jag är rädd för att det är den publiken vi har, konstaterar Souls rödhårige basist med ett lömskt grin.
VARE SIG hon vill det eller inte, hamnar Cecilia i publikens blickfång. Hon är tjej. Hon ser relativt bra ut. Hon sjunger. Det räcker mer än väl för att bli scenens självklara medelpunkt. Själv skakar hon dock blygsamt på huvudet när ämnet förs på tal.
— Jag tycker att de andra är jävligt karismatiska, så vi hade nog slagit igenom ändå.
— Utomlands vill folk gärna ha en klar frontfigur, men i Sverige behöver det inte vara så, menar Johan.
Tar, mest för skojs skull, upp ämnet ”Cecilia — sex-symbolen”. Reaktionen, ett hysteriskt gapskratt, låter inte vänta på sig.
— Det där är genant. Eller, jag vet inte… Det är definitivt inget uträknat. Jag bara är, och det kan jag inte ändra på. Jag menar, vad ska jag göra?
Men texterna då? Om en brud skriker ”fist fucking” får hon väl räkna med att sjuka fantasier föds i en och annan perverterad hjärna?
— Det är ju jag i mina texter, på något sätt. Samtidigt är det väldigt mycket ironi i dem.
Tror du alltid att ironin går fram?
— Nej, det är uppenbarligen så att den inte gör det. Det är alltid någon som tar mina texter på blodigt allvar. Men de som inte fattar får skylla sig själva.
I början lät ni väldigt annorlunda. Har ni funnit er form nu?
— Vi vet inte var vi kommer att hamna, musikaliskt sett. Vi vet bara var vi varit, och dit vill vi inte igen, förklarar Johan.
Cecilia nickar instämmande, och lägger en trulig min tillrätta i ansiktet.
— Just nu vill vi spela den här typen av musik, så därför gör vi det.
Jag har förstått att ni alla är stora egos. Tvingas ni kompromissa mycket när ni gör musik?
— Nej, vi kompromissar nästan aldrig. Vi är väldigt medvetna om vilka krav som ställs på oss. De andra förväntar sig att jag ska lägga en schysst basgång, så då gör jag det, säger Johan med en axelryckning.
Ni låter som en ganska harmonisk samling musiker.
— Nej, det är vi inte, nekar Johan.
— Det brukar flyga omkring distpedaler och annat när vi repar, mumlar Andreas, knappt hörbart.
Så våldsamt, då. Har ni förresten fått en svans av groupies än?
— Nej, det verkar som om folk tycker att vi är jävligt aggressiva. Det är ingen som vågar komma ner i logen, säger Johan uppgivet.
— Bara våra vänner, förtydligar Cecilia. Och det är bra, för dem kan vi tigga cigaretter av.
Ni lever alltså inte upp till rockmyten?
— Vi tar alla tillfällen vi får att festa gratis, erkänner Johan. Vi är tvungna att göra det, eftersom vi inte har några pengar. Vi går på releasepartyn och så.
Cecilia rynkar på näsan.
— Jag gillar inte releasepartyn, jag blir bara nervös. Vi hade till exempel inget releaseparty själva, utan åt middag med skivbolaget i stället.
Andra droger än alkohol?
— Det är nog mest sex och sprit, säger Cecilia och kikar utforskande på de andra.
— Vissa av oss har testat droger, men vi håller inte på med det. Inte längre. Vi har vuxit ifrån det, försäkrar Johan.
Media gör sitt bästa för att framställa mig som en fräck brud. Jag är ju en fräck brud, men jag är inte dum i huvudet. Jag är inte bara en käft som går.
ALLA NORMALBEGÅVADE personer vet att kaxiga utspel gör sig utmärkta som rubriker i något fett typsnitt. Cecilia har i pressen utmålats som ganska stöddig och provokativ, men under intervjun ger hon mest av allt intryck av att vara en sansad och ovanligt sympatisk tjej.
Känner du igen dig själv i medias porträtt av Cecilia?
— Mycket av det som skrivits har jag faktiskt sagt, men jag sa det på ett bra sätt. Åtminstone tyckte jag det själv. Sedan gör de sitt bästa för att framställa mig som en fräck brud. Jag är ju en fräck brud, men jag är inte dum i huvudet. Jag är inte bara en käft som går.
Så dina uttalanden är inte bara ett sätt att skapa rubriker?
— Nej, absolut inte.
— De frågar och vi svarar, sammanfattar Andreas lakoniskt.
— Vi har insett att det inte går att säga rakt ut vad man tycker, för det får man bara skit för sen, säger Johan.
Vilka band är överskattade?
— Det svarar vi inte på, klargör Cecilia kort.
Ingen av de andra går heller på den lätta finten, utan kniper klokt nog käft. När bandspelaren stängts av visar dock åtminstone Johan sitt rätta ansikte. Innan vi skiljs åt för kvällen avfärdar han — på bara någon minut — en etablerad svensk rockpoet och ett relativt nytt, ungt popband.
DAGEN DÄRPÅ ÄR DET FOTOSESSION. Johan och Andreas är bakfulla, och gör sitt bästa för att piggna till genom kopiös konsumtion av fotografens cigaretter och kaffe. Det tycks fungera, för snart förvandlas samtliga inblandade till kvalificerade teaterapor. Dekadensen är total. Alla klänger på alla. Killarna kastar sina tröjor och gör obscena gester. Bleka, taniga och tatuerade överkroppar med gles bröstbehåring exponeras glatt för den allt mer roade fotografen. Cecilia visar naveln och plutar med läpparna. Spjuvern Andreas tafsar henne på brösten, Johan kör ner händerna innanför byxorna och räcker ut tungan. Man skulle nästan kunna tro att de har kul. Innan Souls tillåts sätta sig i bussen för att vända hemåt, fångas de i flykten av ett annat reportageteam. Ytterligare en intervju, ytterligare en plåtning. Alla vill ha sin bit av kakan. Det är, om man säger så, en bra bit till Helsingborg.
Lämna ett svar