Bo Kasper Sundström tror inte att det finns några lyckliga slut. Därför brukar romanserna i Orkesterns texter ha kraschlandat innan det avslutande jazzackordet blommat ut. Om de alls funnits, vill säga. Sagans Bo Kasper är ett ultrasvin som inte drar sig för att lura i en flicka att hon ska få figurera i en refräng, bara för att han ska slippa gå ensam hem.
— Det värsta är att verkligheten ibland överträffar dikten, säger den väldigt blåögde sångaren uppgivet. Den salt-söt-sura och komplett oemotståndliga godisblandningen På Hotell är kvintettens andra skiva. Musiken är ett gytter av jazzinfluenser för vanligt folk, alldeles för lekfull för att låta sig teoretiseras i bitar av någon som förstår sig på.
— Populärmusik ska vara lätt att ta till sig, påpekar basisten Micke Malmgren.
— Fast, tillägger Bo Kasper, det får aldrig bli en medveten grej, för då målar man in sig i ett hörn. Den mesta av vår musik har fötts ur den svenska vistraditionen. Cornelis använde tillexempel brazilianska rytmer, och det arvet sitter i jävligt mycket mer än om man hört någon obskyr bossa nova-platta. Och visst, vi har hört Jan Johansson, men när jag skrev Hon är så söt på min gitarr lät den mest som någon Cornelis-låt. Det var först när Mats spelade den på piano som det lät Jan Johansson om den. Och vi kan ingenting om Jan Johansson, för oss är han bara Jazz på svenska.
— Vår musik är verkligen på allvar, säger Micke eftertryckligt. Samtidigt har den en jävla massa humor och distans.
— Fast det är litet bittert också, och det är den bitterheten som gör att det är roligt, menar Bo Kasper. Hade det enbart varit roligt, då hade det blivit studentikost. Det finns till exempel ett band som heter Kärlekens Jävla Trälar och spelar finsk tango. Det finns en inneboende kraft i den där otroligt sentimentala musikformen som man kan använda, och sedan kan man sätta dit en helt annorlunda text. På samma sätt kan man använda energin i tre rock n’ roll-ackord, eller i en punklåt.
Bo Kaspers Orkester lägger ner en ansenlig mängd energi på att försöka bevisa sin autencitet. Det lär de förövrigt behöva göra under en ganska lång tid framöver, för de är fortfarande mest kända för att ha varit husband i flamsiga sextiotalsparodin Ni bad om det.
Texterna är — med undantag av tre bidrag från Wille Crafoord i Just D — små souvenirer från Bo Kaspers talrika nätter på olika pubar:
— Puss handlar om att man haft ett one-night-stand och ringer tre veckor senare, i fyllan, förklarar han. “Kan inte jag få sova hos dig för klockan är tre”, liksom. Och tjejer är ju så jävla dumma, de svarar bara: “Javisst”.
För inte så längesedan hände emellertid någonting som kom att snygga till Bo Kaspers självbild ganska radikalt:
När man spelade in “partyt” i videon till Puss, fyllde man studion med porrfilmsaktörer och sadokärringar som man plockat upp på exhibitionisthaket Extrakt. Efter en stund började erbjudandena hagla, och Bo Kasper var inte lika kaxig längre. Såhär efterhand beskriver han videoinspelningen som ett “fysikt och mentalt obehag”:
— Det var underbart att krypa upp hos min flickvän Lena efteråt. Om någon tror att de där tjejerna figurerat i min fantasi under en millisekund, då tror de fel. Det är definitivt roligare att planera resan än att göra den.
— Fast på sätt och vis är nog de där människorna också på riktigt, tror Micke. Hororna Från Helvetet är exhibitionister, och det märker man. Det kanske är teater, men det är inte skolteater. Det var bra att vi använde dem.
— Jo, fast det har onekligen blivit mindre lockande att titta på TV 1000 efter upplevelsen, konstaterar sångaren, och låter uppriktigt lättad när han tillägger:
— Man är nog ganska pryd ändå, när allt kommer omkring.