Ingen som ser Bob Hund uppträda, lämnas oberörd. En stor del av publiken består av unga indiefans, och de vet att ta för sig av explosiv må bra-musik.
Sedan finns den där kategorin som brister ut i skratt när de ser Thomas Öberg på, framför och ovanför scen. Som anser att höjden av lustighet är små, skalliga skåningar som klänger i taket likt cirkusapor, samtidigt som de ylar; ”jag är en idiooooooot”.
Ytterligare några står och känner sig illa till mods. De har nämligen anat att det, bakom spexandet, döljer sig en hel del tragik.
Och det fina i kråksången är att ingen av dem har fel.
— Vi vill trycka på alla ömma punkter som finns. Om folk skrattar eller får en tår i ögat spelar ingen roll, förklarar klaviatur-spelaren Jonas. Sedan är han tyst, en lång stund. Bob Hund’s meddelsamhet upphör nämligen så snart de lämnat konsert-lokalen, och istället blir de påtagligt hemlighetsfulla.
— När vi inte står på scenen är vi inte Bob Hund. Så enkelt är det, säger Johan, och förklarar att det måste vara så.
— Man får svårt med inlevelsen annars. Så privat är vi… privata. Vi har alla våra respektive fruar och flickvänner, själv är jag gift och har två barn. Samtidigt kan det inte nog understrykas hur mycket bandet betyder, hur fantastiskt det känns att man kan vara sex olika personligheter och ändå fungera så väl ihop. Man blir nästan litet överrumplad ibland, säger han lyriskt, och trummisen Mats instämmer.
— Det är Thomas som står för det sceniska utspelet, men den speciella, musikaliska spänningen uppstår när vi spelar allihop, tillsammans.
De kommer från Skåne och Stockholm och har tidigare spelat i grupper som Spacelab, Incest Brothers och Oven and Stove. Men när killarna för tre år sedan satte ihop ett band och döpte det efter en ledsam, amerikansk seriefigur, var de övertygade om att få skulle intressera sig för deras öde. Detta bekom dem emellertid inte ett dugg, precis som det inte bekom dem när de, i våras, plötsligt hamnade i centrum för pressens uppmärksamhet, tillsammans med två andra sydsvenska band. Nu släpper Bob Hund sitt första fullängds-album. En skiva som Jonas beskriver som ”betydligt känslosammare än den förra”.
— Det blir fler känslor än på vårt mini-album. Ett bredare spektrum, liksom. Det blir lugnare, och hårdare, och allt där emellan. Mer av allt, förklarar han. Och han är inte ens ironisk.