Visst vill Elisabeth Punzi i Whipped Cream bli älskad. Men hon bryr sig faktiskt inte sa mycket om av vem.
Hyllade i både engelsk och svensk press för sina tidigare skivor, och dessutom aktuella med nya HorseMountain, ska självfallet Whipped Cream intervjuas.
Ett samtal till skivbolaget och tiden för intervjun spikas.
Ett samtal till sångerskan och gitarristen Elisabeth Punzi och allt är fixat.
Trodde ni, ja.
Men nej, hos Elisabeth och sambon Jörgen Cremonese (som också sjunger och spelar gitarr i Whipped Cream) svarar bara en av dessa förhatliga maskiner.
— Vi är inte hemma just nu. Lämna ett meddelande efter tonen!
Och så där håller det på. Ringer ett otal gånger innan jag allvarligt börjar överväga att ge upp.
Då ringer Elisabeth.
Hon förklarar att någon skumt funtad dåre håller på och terroriserar Jörgen med underliga samtal, och att de därför alltid har telefonsvararen på.
Hur som helst, nu var det inte flippade telefonterrorister vi skulle snacka om, utan nya skivan. På HorseMountain har Whipped Cream gått och riffat till sig en aning, utvecklats lite åt det rockigare hållet, utan att för den sakens skull helt överge den omsorgsfullt odlade psykedelia som alltid präglat bandets musik.
Hur känns den, nu när den är helt färdig?
— Vi är mycket nöjda (skratt)! Det är svårt att jämföra med de andra plattorna. Det är inte som efter Tune in the century, då jag tänkte att ”Åh, vad bra vi är…”. Vi ställer högre krav på oss numera. Å andra sidan kan vi mer idag än då. Den här skivan känns roligare, så mycket kan jag säga.
HorseMountain har rakare och tyngre gitarrer än föregångarna. Håller du med om att det är mer lättlyssnat än tidigare?
— Nej, inte mer lättlyssnat, men annorlunda. Förra skivan var onekligen lite flummig, vi drev verkligen psykedelian till sin spets. Det kändes naturligt för oss att ta det här steget. Det hade inte funkat för publiken, och absolut inte för oss, att fortsätta precis som förr.
— Nu är det ju inte så att vi har ändrat inriktning totalt. Den här skivan utgör ingen gräns mot de tidigare. Det finns en linje i det, gamla fans kommer att känna igen sig.
Vad än Elisabeth säger så är HorseMountain lättare att ta till sig än både …Other Delights och Tune in the century. Det svänger stundtals riktigt friskt. Inledningsspåret, L.O.V.E. (en gammal Whipped Cream-låt som bandet återupptäckt och nu äntligen spelat in), formligen exploderar med sina klassiska party-gitarrer.
Tror du att ni kommer att bredda er lyssnarkrets nu?
— Jo, vi kommer nog att locka många som tyckte att vi var väl svårlyssnade innan, medger Elisabeth.
Er nye trummis, Fredrik Sandsten, har han tillfört något?
— Definitivt! Vår förre trummis var oerhört tajt, en riktig klippa. Fredrik är mer av en musiker. Ibland verkar det som om han spelar på alla trummor samtidigt. Han låter faktiskt lite som Keith Moon (The Who).
Hur mycket svenska och engelska popskribenter än prisat Elisabeth & Co, har det där riktiga genombrottet inte kommit. Sven Svensson i Borås lyssnar knappast på Whipped Cream, om man säger så. Det är emellertid inget som bekymrar Elisabeth.
— Man tänker inte så. Det här låter som floskler, men det är faktiskt så att vi gör den musik vi tycker om. Fast det är klart att man vill lyckas kommersiellt. Jag tror inte på myten om lidande konstnärer som bara kan skapa när de har det extremt svårt.
Är det inte bättre att vara älskad av få än omtyckt av många?
— Jo, kanske. Fast vi bryr oss inte särskilt mycket om vilka som älskar oss, faktiskt.
Det är inte många år sedan det räckte med en färgglad, mönstrad skjorta för att sorteras in i det psykedeliska facket. Men Whipped Cream är inte trötta på att ständigt kallas sinnesutvidgande rockmusiker.
— Nej, det är vi inte. Fast när vi började kallades plötsligt alla för psykedeliska. Det var rockpsykedelia, poppsykedelia, neopsykedelia, psykeblablabla… Termen dog. Men vi skäms inte, vi spelar ju trots allt psykedelisk musik.
I så gott som alla recensioner av era skivor är det ett jäkla namndroppande. Det är referenser som Pink Floyd, Yes, My Bloody Valentine et cetera. Är det rättvist att beskriva er som ett hopkok av andra grupper?
— Ja, det skulle jag vilja säga (skratt). För vi lyssnar på, och tar intryck av, väldigt olika musikstilar. Sedan kan man ju inte fatta vissa jämförelser. Någon har sagt att vi låter som Cocteau Twins och någon annan har jämfört med John Lennon! Jag har svårt att förstå sambanden.
— Vissa gör det dessutom väl lätt för sig, när de refererar till band som Jefferson Airplane och My Bloody Valentine, bara för att det är tjejer som sjunger.
Vilken är den mest orättvisa beskrivningen av er?
— Det är ju aldrig roligt att få höra att vi bara apar efter andra. Det finns de som kommit fram och frågat om vi verkligen inte har något eget. Sådana elakingar är det klart att man blir förbannad på. Och jag glömmer inte de personerna, jag är fruktansvärt långsint (skratt).
Elisabeth skrattar som ni märker ganska ofta. Ett befriande skratt som skvallrar om göteborgskt charmig lättsamhet och en nyttig distans. Via telenätet är det absolut omöjligt att spåra några som helst divalater. Elisabeth har inte huvudet bland molnen, är påfallande ”vanlig”. Men trots allt är hon ensam tjej bland tre killar i ett rockband. Som sådan, och givetvis på grund av sitt iögonenfallande utseende, har Elisabeth alltid fått extra mycket uppmärksamhet.
— När Jonas (Sonesson), vår basist, står på scen tänker folk enbart på hur han spelar. Med mig är det annorlunda. Folk tittar på hur jag rör mig, hur mina bröst ser ut, hur mitt hår ligger och så vidare. Idag är jag säker på mig själv och på det jag gör, men i början var det jobbigt att ha allas blickar på sig. Nu känns det mer som att ”visst fan ska jag ha uppmärksamhet!” (skratt).
Elisabeth, som pluggar medicin men för närvarande gör ett uppehåll i studierna, har stött på många som ställda inför hennes skönhet reagerat med misstänksamhet.
— Vi hade en muntlig tentamen på anatomin nyligen. Det var jag och en jättesöt tjej från Iran. Vi fick hålla på tre gånger så länge som de andra, och fick betydligt svårare frågor.
Men Elisabeth är inte den självömkande typen. I nästa andetag fnittrar hon självironiskt och tillägger att ”Gud, vad det är synd om oss snygga!”.
— Jag skiter i om folk tror att jag har lyckats bara för att jag ser bra ut.
En sund inställning…
— Ja, jag har kommit fram till att det är det.
Men är det inte en fördel att se bra ut om man vill sälja plattor?
— Nej, inte i mitt fall. Fast det beror nog i och för sig på vilken typ av musik man spelar (skratt).
Paret Punzi/Cremonese funderar så smått på att köra flyttlasset från ”Sveriges framsida” till Stockholm. Jag påpekar att Göteborg är ovanligt trevligt, som en gemytlig småstad fast med storstadens alla fördelar.
— Och nackdelar, fyller Elisabeth i. Göteborg är väldigt litet. Här finns en liten maffia som man måste ingå i för att vara accepterad. Har man inte rätt skivbolag, det vill säga ett i Stockholm, är man automatiskt utanför.
Men Elisabeth är väl medveten om att inte heller vår huvudstad är himmelriket på jorden.
— Det ju inte bara en myt att Stockholm är väldigt glassigt, påpekar hon. Och så skrattar hon igen.
(Att ingen svarade för någon timme sedan är sedan länge förlåtet. Men det har ni förstås redan fattat.)
Lämna ett svar