De flesta har väl redan hunnit förtränga minnet av den. Vintern, då man betalade pengar för att stå i trumpetbyxor och skrika framför ett australiensiskt band som spelade Abba-covers. Det var väl inte mer än ett år sedan, fast numera är det bara ELLOS restlager som saluför utsvängt.
När sjuttiotalet lade sig ner och dog för andra gången, då dog också Stars On Mars. I alla fall på sätt och vis. Stars On Mars, så som vi minns dem, med sin serietidningspop och sina champion-frisyrer, är borta. Stars On Mars med taggig punklook och new wave-riff är däremot påtagligt levande. Förutom nya kläder och frisyrer har de också skaffat sig minst ett dilemma på kuppen. Torsten, gitarristen som sedermera går under beteckningen “han som inte längre ser ut som Brian Jones”, fick för en tid sedan ett brev från ett kvinnligt fan:
— Hon bad om att få en bild av mig, ensam, i min Brian Jones-frisyr. Jag känner mig så jävla taskig. Men vad kan jag göra? Onekligen inte så mycket. Ombytligheten har sina sidor. Å andra sidan kan man inte hålla på och vältra sig i sentimentalitet, för då blir man retro och kitsch.
— Att bli kallad kitschig är en klar förolämpning, säger Sophie, den ena av gruppens två sångerskor. Hon borde veta. Journalister har alltid haft en förkärlek för att tolka Stars On Mars naiva glädjeyttringar som ren kommersialism.
— Musiken behöver ju inte vara mer lättviktig bara för att man är intresserad av det visuella. Men i Sverige tror man att det är mer värt om det är asketiskt, suckar Torsten, och får genast medhåll av Sophie:
— Ungefär som om det är bättre att ha tråkigt än att ha roligt. När vi fick kontrakt på grund av en trelåtars demo, var det ingen som hade sett röken av oss.
— Det är faktiskt roligt att spela tillsammans, man behöver var-ken vara analytisk eller svårmodig, menar Torsten. Popmusik är ljud som man hör med öronen och upplever just då. Själva tankeapparaten runt omkring är inte speciellt intressant.
— Jag tycker själv att mina texter är roliga. Jag blir glad av dem. Tv Baby, den nya singeln, är strikt självbiografisk. Både Helena och jag kan tillbringa en hel kväll flipprandes mellan kanalerna, tills vi känner oss alldeles bakis, förklarar Sophie.
Hon är liten och ger ett närmast skört intryck, tills hon blir missnöjd med något av det som sägs. Då får ögonen en argsint glimt.
— Varför ska man gå omkring med samma hår hela livet, och spela samma musik? Det vore ju konstigt, ett tecken på nån sorts stagnation, säger hon ilsket, och Torsten skyndar sig att instämma:
— Ett band som bara har stilen och ingenting annat kan inte vara särskilt hållbart. Den här skivan kommer att hålla uteslutande på låtskriveriet. Det är därför den ska heta Songbook. Den förra hette Poster
Visst stjäl Stars On Mars hämningslöst också till sin nya, glassiga powerpop. De förträffliga melodierna fastnar misstänkt lätt i huvudet. Men det går att älska musik och samtidigt slicka press och publik medhårs.
När Du hör Songbook, kommer Du att förstå.