Ni minns väl hur Buffalo Stance brutalt knuffade 80-talet utför stupet? Nu har Neneh Cherrys nya platta Homebrew precis blivit klar. I en gammal byskola långt in i Snapphaneskogen odlades grönsaker och tillverkades högteknologisk urban musik. Som det anstår en Cherry.

I bilen ut till Kastrup hamnar jag bredvid en frilansande make-upartist som bott i Tågarp och stått med pudervippan redo under de tre dagar Neneh Cherry tagit emot världspressen.
Hade hon haft skoj?
— Jag har aldrig varit med om något liknande. Det låg mitt ute på landet, i en gammal skola, och där var folk överallt. Och ungar överallt.
Säger make-up artisten och skakar på huvudet. Samtidigt som hon ler roat.
— Nä, jag har aldrig varit med om något liknande.

Neneh Cherry är inte den första person man tänker på när det är dags att rabbla upp svenska artister som lyckats utomlands. Framförallt för att Neneh Cherry i sin musik och sin utstrålning är den minst svenska av Sveriges världsartister. Men någonstans inom oss alla bor det en redig skånska — som vart hon än far och flänger genom de mest omsusade sällskap i London, New York och Los Angeles — plötsligt känner en överväldigande längtan efter den oändliga horisonten och de oimponerbara infödingarna med sitt eget adjektivbaserade språk.
Åtminstone drabbades Neneh Cherry (Marianne Karlsson i folkbokföring) av denna längtan i april i år. Och flyttade hela familjen och hela inspelningen av hennes nya LP ”Homebrew” till uppväxthemmet i Tågarp, Skåne.
Där hon har varit fram till nu.
— Vi hade jobbat i ett sträck i över ett år. Jag hade bara typ varit ute runt hörnet och handlat eller gått till mitt gym, hoppat runt lite, och gått hem igen. Vi höll på att bli galna. Så började våren komma och vi tänkte: ”nu packar vi ihop och sticker”.
En annan bidragande orsak till Tågarps-flytten var London. Lågkonjunktursskakade London. Fattiga och förorenade London.
— London har varit ett lågvattenmärke också. Det är jobbigt där just nu. Jag har faktiskt aldrig sett London så här tidigare. Oftast är London ett ställe som stimulerar en sorts positiv energi när det blir lågt. Engelsmännen brukar ju gilla att kämpa och möta ”the hard times”. De tycker det är kul. Men nu har även människor som varit väletablerade i sitt jobb, riktiga arbetsnarkomaner, fått sparken. Det har hänt många av våra kompisar. Nu är det inte bara unga människor som är arbetslösa utan även de riktiga arbetsmyrorna och de tar det mycket hårdare än de som aldrig haft ett jobb. Det är nästan aggressivt jobbigt, säger Neneh.
Inte för att flytten till Skåne var utan sina egna vedermödor för familjen McVey/Cherry. Våren kommer till exempel senare till Sverige än den gör i England.
— Det var i början av april. Det var kallt. Och vi hade utedass. Men vi visste att det handlade om sex-sju veckor och sedan skulle det bli fint. Under tiden åt vi grytor och hyrde varenda video hos den lokale videouthyraren. Till och med alla Chuck Norris-filmer, berättar Neneh.
Men man glider knappast oantastad igenom tullen i Göteborg med en så brokig samling färger i en Volvo stationsvagn.
— Vi hade haft avskedfest med kompisarna och packade bilen natten före, halvberusade. Det gamla vanliga vanvettet. Sen bestämmer sig Tyson för att hon inte vill åka — som tidigare bara hade tjatat om ”when are we going to Sweden, when are we going to Sweden”. Och mitt i den röran är det ingen som tänker på att min kusin från Sierra Leone inte har något visum. Så där kliver vi av i Göteborg och kommer på att inte nog med att han inte har något visum — han har dessutom en avvisningsstämpel i passet! Eftersom han försökt stanna hos min far första gången han kom till Sverige men inte fick något uppehållstillstånd. Vi har också med oss en barnflicka från Nya Zeeland, vår tekniker Eric som har jamaicanskt pass och så engelska och svenska pass. Så vi får gå upp och sätta oss hos polisen. Och det var mycket intressant för mig. För jag hade nämligen inte varit i Sverige ordentligt — bara två-tre dagar — sedan jag flyttade härifrån när jag var fjorton år. Då kände jag att jag inte pallade med det svenska. Svensson-nojan ute i småbyarna. Men nu tänkte jag: ”Vad fan spelar det för roll? En del är jobbiga och en del är okey”. Så vi gick in till polisen och bara började snacka: ”Men det här är lugnt, vi ska ner till vårt hus i Skåne och det är jättekul att vara i Sverige”. Och det slutade med att en av poliserna satt och sjöng gamla låtar: ”den här kommer du bergis inte ihåg, den är från min tid”. Det var så himla kul. Bara man släpper sina egna nojor har man kul, säger Neneh och hoppar ystert runt i sängen.
Självklart slutar inte flytt-historien där — som Neneh berättar i en andlös ström av ord och entusiastiskt sexiga skratt (ja, hon har ett väldigt sexigt skratt… helt objektivt uppfattat) — det blir mer trubbel på vägen.
— Sen åkte vi naturligtvis fast i tullen. Dom tog ut allt ur bilen och vi fick sitta i ett annat rum medan dom skruvade sönder bilen. Vi hade faktiskt ganska roligt ändå. Och sen på vägen ner blev vi stoppade av polisen för att Cameron (McVey, Nenehs man) körde för fort. Vi blev bötfällda på fläcken och jag sade till snuten: ”Vi har inga kontanter, kan jag inte få betala på polisstationen i Hässleholm?” ”Det är klart ni har kontanter, det är väl ingen som är ute och kör utan kontanter”, sade dom. Det var roligt det med.
Även om Neneh tagit emot MTV och annan europeisk press ute i Tågarp sitter hon nu i en hotellsvit i ett tjusigt hotell i Köpenhamn. Under två dagar ska hon nämligen göra den danska och svenska pressen. Och det känns för nära för att hon ska öppna sitt hem, enligt skivbolaget.
I typisk Cherry-anda bokar de in sig på klassiska Kong Fredrik, men när de upptäcker att de inte kan få en svit byter de istället till Phoenix Hotel i andra ändan av stan. Utan att meddela det till någon annan än Kong Fredriks receptionist. Som inte talar om detta för sina kollegor vid receptionsdisken. Vid vilken jag troget sitter tills den påtalade receptionisten hasar sig tillbaka från sin kafferast. Det ösregnar i Köpenhamn, klockan är fyra och det är fredag. Intervjun börjar om fem minuter och det finns inte en taxi att få i hela stan. Ända tills jag öppnar munnen och mirakulöst hör en äkta rå-utskällning på felfri danska strömma fram. ”Lave ballade?” You bet!! Två sekunder senare är jag och en suicidal taxichaufför halvvägs genom Köpenhamn. Och hinner notera att en Big Mac bara kostar 20 danska kronor i Köpenhamn.
I svitens gul-och-guld-opulenta lilla vardagsrum sitter Lorraine Barry, Nenehs presskvinna och gårdvar från Virgin, en rund liten jultomte från franska rocktidningen Best, den frilansande make-up artisten och så Judy Blame, Nenehs stylist. Lorraine bokar om allas flygbiljetter till samma kväll. Så fort hon gjort det beslutar sig någon för att åka nästa dag istället. Så fort hon gjort den ändringen vill alla att hon ska boka om deras taxi. När hon gjort det har de glömt bort hur dags deras plan gick, och med vilket flygbolag… och på vilken flygplats ska de landa? Perpetuum mobile verkar vara ett fungerande koncept trots allt.
Judy Blame, välkänd från The Face mest intressanta modeuppslag under åttiotalet, sitter tyst och dignifierat och trycker på TVns remote control. När Duran Durans video ”Wild boys” flimrar till på MTV säger han tyst: ”Den gjorde jag!” När Marc Bolan sjunger ”Hot love” utbrister han: ”Love that eyeshadow!” och pekar på Bolans silverpaljetterade ögonlock. Judy kan inte åka tillbaka till London förrän ”the kids” kommer över med hans väska. Han hoppas att de kommer imorgon.
Inte för att vi har det tråkigt tillsammans. Absolut inte. Men det blir plötsligt varmt, trångt, hektiskt, högljutt och ungefär 100 watt ljusare när Neneh stompar in och kräver konjak. Ungefär samtidigt kommer Cameron och nån annan ”streetwise” typ insläntrande. ”Nice meeting you”, säger Cameron och tar Neneh i handen.
Båda två har Kriss Kross-stora jeans vars linning hänger nere mot höften och som de klippt av en bit under knäet. Just så som många svarta ungar har i London. Camerons är blå. Nenehs är bruna. Båda två har Stüssy-tröjor.
Marginella upplysningar kan tyckas. Men värdefulla för modeintresserade.
”Homebrew” är till hälften inspelad i London, och till andra hälften i Tågarp. Medan mixningen gjorts i Köpenhamn.
— Vi har köpt en digital porta-studio som man kan resa med som vi skickade över i en skåpbil. Så vi har satt upp studion i Storskolan och jag har sjungit i småskolan. Och så har vi försökt hålla ungarna borta så mycket som möjligt. Precis som vi har det hemma i London. Vi lade hela vår inspelningsbudget på att köpa en studio med tanken att om det här går åt helvete kan vi åtminstone fortsätta att göra musik. Även i London har vi mikrofonerna i vardagsrummet och om man lyssnar ordentligt kan man höra hur det hamrar i bakgrunden. Det var en massa irländare som höll på att lägga golv där uppe, skrattar Neneh.
Förutom att mixnings-studion i Köpenhamn innebar att McVeys/Cherrys fick en legitim anledning att åka över och festa då och då (”En avspänd och rolig stad”) hade Köpenhamn också ett extra plus. Billig mat. Sånt som en maka och mor tanker på.
— Det är så himla dyrt med mat här i jämförelse med i England. När man är van vid att gå på Portobello Road och få en påse tomater för nästan ingenting är fyrtio spänn för en liten bit ost fruktansvärt. Vi kände med en gång att vi var tvungna att odla vår egen mat. Efter ett par glas vin gick barnflickan och jag ut droppade frön i jorden. Salladen kom upp helt krokig men nu har vi jättemycket grönsaker och alla är helt stolta. När Judy kommer över får han resa med mozarella och spanska kryddade korvar och olivolja. Ja, till och med plantains och sweet potatoes. Så fort någon ska komma över skickar vi långa fax med listor på saker som vi vill ha. Earl Grey och PG Tips (världens bästa te vars like inte finns i Sverige).
Judy Blame är inte den enda kändis som spankulerat genom Tågarp i sommar. Även Gang Starr har varit över och gjort två låtar till LPn. Plus en hel massa andra storstadsfolk.
Inte för att Tågarp inte är vana. Storskolan är Nenehs föräldrahem, där styvpappan och trumpetaren Don Cherry och Nenehs mamma generöst bjöd in alla möjliga kreativa människor från hela världen.
— Vi har kallat det Tågarp-Compton. För att det dragit in hela ragamuffin-team och vi varit uppe och dansat hela nätterna.
Några problem med kändisskapet och ortsbefolkningen har det inte heller varit. Neneh är trots allt från trakten.
— Jag har upptäckt att det beror helt och hållet på hur man själv tar det. Man kan springa bort och gömma sig och göra det till en grej — och då blir det en grej. En gång inne på Snapphanen, affären där jag går och handlar det som är på rea, kom det upp två killar och sade: ”Förlåt att vi stör, vi vet att du är här och handlar med dina barn och vi vill inte störa, men får vi en autograf”. Man smälter. Det har varit hälsosamt att komma tillbaks och fatta att många av de där hysteriska anfallen man trott att man skulle få av att vara i Sverige får man inte. Om man går omkring och är en vägg av panik och självmedvetenhet drar man på sig det jobbiga. När jag var tonåring och någon stod mig på foten hade jag världens ”attitude”. Att jag hade tid till att skälla på folk som stod vid busshållsplatsen!? Ofattbart. Jag fattade det en dag då en kille glodde på mig och sade: ”You’re bloody mad you are, what have I done to you” och så bara gick han och jag stod kvar och rasade. ”Men det här är ju inte klokt, det är ju bara jag som får magsår.”, tänkte jag. Det är så bakvänt att vara tonåring, man blir ju så mesig och rädd för att vara annorlunda.
Sommaren i Tågarp har varit Nenehs första ordentliga försoning med Sverige. Ett Sverige som hon under tonåren kämpade för att tillhöra. Men som hon bara plötsligt en dag insåg att hon var tvungen att ge upp.
— Jag kom ihåg att jag varit ute och festat på ett sådant där tonårssätt, utan någon kontroll över mig själv alls — och när min mor läser det här får hon veta hur det gick till för en gångs skull — och jag låg och höll igen för att inte spy. Det var en lördagmorgon och hon kom in och sade: ”Vad du ser blek ut, mår du bra”? Kvällen innan hade jag kommit hem och hon hade frågat om jag hade druckit och jag svarade; ”Nej, vi har bara suttit i en bil och alla rökte och drack, men inte jag”. Jag hade bara druckit vatten hela morgonen och när jag kom ner i köket spydde jag vatten över hela köksgolvet och försökte torka upp det innan hon kom in igen. Och då tänkte jag: ”Det här klarar jag inte av. Alla som jag känner här klarar av detta, men jag klarar inte det för jag anpassar mig på ett sätt som är helt fel”. Samma dag gick jag till min mor och sade: ”Nä, jag tror jag följer med dig till New York”. Då hade hon försökt övertala mig att följa med länge och jag hade hela tiden hävdat att jag ville stanna och gå ut nian. När min mor sedan ringde till min klassföreståndarinna för att be henne ge mig ledigt svarade hon bara: ”Gud, vad skönt. Ta bort henne, hon håller på att göra oss alla galna, hon passar inte in här alls.” Detta var en kvinna som verkligen brydde sig om mig. För jag hade blivit en bråkstake. Bara för att hänga med. Så det har varit roligt att komma dit igen och träffa gamla klasskompisar och inte behöva springa och gömma sig. Jag tycker det har varit kul.
Förutom Gangstarr medverkar även Michael Stipe från R.E.M. på ett spår kallat ”Trout”. En ”safe sex”-låt. Som är litegrand Nenehs eget korståg efter att Nenehs och Camerons mentor, stylisten Ray Petri (som myntade uttrycket ”Buffalo stance”) dog i aids.
— Det var den sista ingrediensen. Medan vi har arbetat med LPn så har Cameron och Johnny Dollar, som varit co-producent både på Massive Attack-plattan och ”Raw like Sushi” startat ett band som heter Trout. Vi gjorde en låt med ”Trout”-attitude. Slängde in lite rock. Vi visste att han gillade sista LPn och Massive Attack-LPn, och det är något i hans röst som gjorde att jag ville sjunga med honom. Det är något jag känner igen i hans ton.
”Trout” är en rockig låt. Faktum är att även om ”Homebrew” är en logisk följd av ”Raw like sushi” och Massive Attacks ”Blue lines” (som Nenehs och Camerons produktionsbolag, Cherry Bear, gjorde) så svingar den mer åt en blandning av den suggestivitet som fanns i ”I’ve got you under my skin” — och rock — än dans. Det ligger i tiden.
— Vi har gjort den bland annat på samplingar av John Bonham, Led Zeppelin-samplingar. Det var en stor ära att få använda dom. För Led Zeppelins folk är annars stenhårda. Och eftersom Cameron och jag har ett sånt stadigt förhållande med varandra är det viktigt att ta in andra människor också. Som Gangstarr och Michael Stipe och Johnny Dollar.
Första singeln från ”Homebrew” heter ”Money love”. Ännu en rockig låt. Går Neneh medvetet ifrån dans? Är dess tid ute?
— Det var inte riktigt med flit som sista LPn blev en dans-LP. Det bara blev så, energin omkring en var så just då. Nu tycker jag man har hört så mycket dansgrejor… och man utvecklas och hör andra saker och så blir det vad det blir.
Nästa projekt hos Cherry Bear är Massive Attacks nya platta. Och efter det en platta med Portishead.
— Cherry Bear är uppsatt så att det inte bara är min grej. Det handlar om en massa olika artister — och alla har sin tur! Och det är jätteskönt för då kan jag ta det lugnt när det inte är min tur. Det var ett management-bolag från början men nu kallar vi det för ett produktionsbolag. För så fort man klassificerar sig som manager blir man bara nerskjuten och nerskiten och folk tror att de bara kan dumpa alla sina problem på en. Egentligen var det bara en landningsplatta åt olika talanger.
Var inte Cameron manager åt Titiyo?
Innan Neneh svarar konstaterar hon att hon säger ”liksom” och ”typ” alldeles för mycket. Mamma gillar inte det.
— Nej, han var väl aldrig manager åt Titiyo. Dom behövde mer hjälp och vi hjälpte dom så länge det behövdes. Och jag tycker det är viktigt att alla har sin egen identitet och jag kände att det Titiyo och Magnus gör är så självständigt och så vackert i sig. Jag tror att det lätt hade blivit en syskonskara. Jag menar, för oss hade det inte varit några problem och vi kommer alltid att ställa upp för varandra. Så är det bara.
— För oss tror jag också att det är roligt att det är lite distans. Det är roligare att kunna titta in och säga: ”Vad gör ni”? ”Oh, vad kul”! Det är inspirerande. Allt vi har tjänat har vi investerat tillbaks i Cherry Bear. Vi vill ha en situation som inte bara är en artist och en manager — men inte heller så att det är som en hippie-familjeskara.
Fast ibland är det lätt att tro att McVey/Cherry är en gigantisk familjeskara. Det är alltid folk runt omkring dem. Det kan alla vittna om som varit hemma hos Neneh. Man blir nästan snurrig av mängden folk i rörelse. Barnflickor, barn, sekreterare, vänner — och så Massive Attack i en del av huset.
— Ja, i ”The Poo-room”. Dom sov och jobbade där och efter en vecka så stank det. Man kunde gå förbi ute i hallen och bara… ööö!!
Min personliga favorit, än så länge, av de spår jag hört från LPn är ”Buddy X”. En svängig sak med en Ronettes-liknande tjejkör som drar några klassiska ”Yeah, yeah”. Och en svidande text om en man som ljuger och bedrar sin ”woman”.
— Vet du vem det handlar om? frågar Neneh.
Nix.
— Lenny Kravitz. Han vet tydligen om det. Det är skitnervöst.
Hoppla, är du sur på honom då?
— Nä, nä, jag är inte alls sur på honom. Det är därför jag sjunger ”Buddy my friend”. Men jag bara såg hur han blåste hela det här som han satt upp med Lisa (Bonet) och hela hans familjegrej som han var så himla stolt över. Och som han gick och sålde till alla på den här poptrippen som han blev insugen i. Det var så jäkla irriterande, för han är schysst. Men man kunde se hur han blev mer och mer invirad, och började tro på det själv… ja, du vet, ”Believing his own press”. Det var mer bara från en kompis till en annan. Jag tror det kan hända vem som helst och om jag blir så någon gång hoppas jag att någon säger till mig.
Neneh är själv en artist som blivit känd för sin familj. Och för att göra moderskap och artistkarriär i kombination självklar. Alla andra kvinnliga artister gömmer undan sina magar, sina män och sina barn. Inte Neneh. Och hon ska väl göra fler barn?
— Nä, nu har jag bara kul. Nu har vi bara sex utan att göra barn. Nu ligger vi bara med varandra. Familjen kommer först och allt det där. Och ungarna är vackra och underbara och jag skulle aldrig klara mig igenom allt det här om jag inte haft rutinerna med dom. Men det är overkligt att tro att vi skulle kunna asa in (skånska för ”släpa in”) fler ungar just nu till världen. Och förvänta sig att de skulle kunna ställa upp.
I den stora familjen Cherry/Jah med sina uppmärksammade kvinnor finns även två mindre kända bröder. Nenehs halvbror Eagle-eye och Nenehs halvbror Cherno.
— Eagle-eye har varit här hela sommaren, men han har åkt tillbaka till New York nu. Han är ju mest skådespelare, men det har inte alls funkat. ”Your not black enough — but still not white enough. Where are we gonna put you.” Du vet hur det är i Amerika. En annan värld. Nä, så han har börjat med musik nu. Han har en egen grupp. Dom spelade på Knitting Factory precis innan han kom över så han hade med sig det på video. Det var jättebra. Den där tjejen som sjunger med De La Soul du vet? Hon sjunger med honom. Dom var så där en tio stycken och verkligen ett live-band. Påminde om Sly & The Family Stone, fast i nutiden. Med lite mer trippiga effekter. Bara för att det är Eagle-Eye.
Annars är Nenehs favoritgrupp just nu Arrested Development. Som hon beundrar för deras självständighet och deras kännedom om hur man är ”svart”. I musiken alltså. Mitt i tråkiga handen-i-skrevet-hip-hop-Amerika. Samtidigt som de bibehåller en oskyldighet och en naivitet. På ett fint sätt. Vi är väldigt överens i säkert fem minuter.
Och Cherno då?
— Jag gillar verkligen hans låt. Jag har bara hört den två gånger. Jag har bett honom skicka ner den men inte fått den ännu. Men jag hörde den på radion häromdagen och tänkte: ”Gud, vilken bra låt” — men det är ju Cherno! Hans texter är verkligen bra, han är smart. Premiere från Gangstarr hade hört den och sade: ”Your brother is dope, man”.
Familjen McVey/Cherry stannar kvar i Sverige till slutet av september. Därefter flyttar de ner till Spanien. Sverige är för kallt på vintern. Och efter så lång tid i Sverige kan inte Neneh tänka sig att lämna barnen i England när hon ska ut på sina promotionutflykter runt om i världen. Neneh har hittat en bra internationell skola i Spanien åt äldsta dottern Naima. Hon hoppas att allt ska fungera.
— Sverige har varit otroligt. Och jag vet att vi kommer att sakna det. För att det är som en annan värld. Jag menar, min mamma har en tam tupp. Och igår vid matbordet satt den i hennes knä. Och alla som var där var helt förbluffade. Men för dom som bor i Tågarp är det inget konstigt.