VAN MORRISON
Avalon sunset
(Polygram)
*****

Van Morrison måste vara rockmusikens största gåta.
År efter år förblir han samme buttre bohem; som tycks plågas av varje konsert, som aldrig ger intervjuer, som verkar allmänt folkilsk.
Ändå fortsätter han att på album efter album skapa den vackraste och mest innerliga musik. Och lyckas ständigt med konststycket att nå upp till nästintill samma hisnande höjder som på solopremiären ”Astral weeks” från 1968. En inspelning som ändå med tiden nästan fått copyright på epitetet ”den största rockproduktionen”.
”Avalon sunset” är Van Morrisons 18:e studioproduktion.
Den tar vid där ”Poetic champion compose” slutade. Fjolårets mellanspel med folkmusiken på ”Irish heartbeat” verkar mest ha varit resultatet av en önskan hos Morrison att hylla och dokumentera sina rötter.
Här är det återigen hans musikaliska varumärke, den meditativa vita gospel-soul som han förfinat till fulländning, som har huvudrollen.
Vi är tillbaka hos den Morrison som påverkat mängder av musiker, Springsteen och U2 är bara två namn, till ett nästan symfoniskt anslag. Där viskningar och åska samverkar i hypnotiska seanser. Tillbaka till den Morrison som aldrig trott på pukor och explosioner utan istället litar till stegvis erövring. Sånger som ”Have I told you lately” eller ”These are the days” sköljer likt ständigt upprepande vågor, tills ett nästan övervärldsligt tillstånd uppnås.
”Avalon sunset” placerar sig bekvämt i samlingen av extra klassiska Morrison-inspelningar. Tillsammans med behagliga titlar som ”Astral weeks”, ”Moondance”, ”Common one”, ”Into the music” och ”No guru, no method, no teacher”. ”Daring night” är ett så klassiskt Morrison-spår att man gärna förlåter att han tagit med sig Cliff Richard (!) in i studion och lika lätt överser med några överdrivet uppblåsta melodramer. (Det är ju ett ironiskt faktum att Morrison bara känns tveksam de få gånger han lämnar sitt ständiga upprepande. Jag skulle aldrig säga till den här mannen att förnya sig!)
”Avalon sunset”, Morrisons mest öppet religiösa LP hittills, är ännu ett imponerande dokument från populärmusikens största röst och poet.