FÖR ETT PAR år sedan hade varje svensk skivartist internationella ambitioner. I snart sagt varje studio gjordes engelskspråkiga sångpålägg, på varje skivbolag bläddrades det i förteckningar över tänkbara utrikiska kontaktadresser.
Inte många nådde längre än just ambitionen. Och bara Europe, Roxette och några effektsökande hårdrockgäng har nått ens femsiffriga försäljningssiffror utrikes.
Men ett gott har exportplanerna fört med sig: inställningen till hela produktionskedjan har blivit många gånger professionellare.
Från förberedelsearbetet till promotionmaterialet är allt idag långt mer genomtänkt än för bara fem år sedan.
Detta faktum har, i samspel med faktorer som tillkomsten av ”Listan” och upptäckten att även kvalitativ pop (Roxette, Mauro Scocco, Freda, Orup) kan sälja 100.000 och mer, markant stärkt självförtroendet hos svensk modern musik. Att säga att svensk pop idag är bättre och mer mångfaldig än någonsin har förvandlats från ett naivt påstående till en sanning som snart kan testas av KO.
Men lyssnar man igenom de svenska singelsläppen från de första fem månaderna 1989 blir ändå ett ord alltför ofta det första jag ritar ner: Ordet är Slätstrukenhet.
Alltför sällan verkar det ens finnas en målsättning att sticka ut hakan. De flesta produktionerna med tydligt ”megakommersiella” förtecken skriker inte ut ”Jag vill sälja!”. De flesta med mer ambitiöst ”konstnärliga” infallsvinklar vågar inte påstå ”Detta är ett verk av ett konkurrensfritt geni!”.
Det mesta är välpolerat och godkänt. Nästan inget känns nödvändigt eller ens gjort med speciell kärleksfullhet.
Men det finns självklart undantag. Annars skulle inte sanningen ovan existera. Som dessa två:
Thåströms ”Pang Boom Krash” (Mistlur) är en förnämlig arvtagare till allt det Thåström gjort med Ebba Grön och Imperiet. Den är helt enkelt vårens singel med sina kokande syntar, elaka gitarrer, halvpratande ”Gessle-sång” och livsbejande barnkörer. Rock’n’roll e inte död. I passet halvt medelålders, i verkligheten fortfarande arg och kåt.
William är en Örnsköldsviksexport (till Göteborg) som på ”Strawberry boy” (Nonstop) överrumplar såväl mig som alla de jag terroriserat med denna lilla pärla. För vad jag än väntar mig av en skiva från de nyproggiga velourscarfarna på skivbolaget Nonstop så är det inte en glittrande Blondie-pastisch med utsökt produktion och bedårande sång av Incka Ullén!
Tacksamt noterar jag vidare att de ständiga och alltid lika tröttsamma lånen från utsiktslösa moderna hippies som Killing Joke, Mission och Banshees numera tycks övergivits av den ”underjordiska” svenska rockmusiken.
Sedan några år är det istället Australiskt vemod (som hos Go Betweens och Triffids) och smart skotsk soul (som hos Aztec Camera och övriga band på smått poplegendariska Glasgow-bolaget Postcard) som gäller.
The Wannadies ”Smile” (West Side), Tekmans ”Welcome to my home” (West side), Happy Pilgrims ”I rest my head” (Abstract), Persuaders ”First date 3P” (Ceilidh) och Pontus & Amerikanernas ”Gonna see ’bout my baby” (Telegram) är fem begåvade praktexemplar ur denna lyckligt funna influenskälla. Som samtliga bygger på samspel mellan harmonisk melankoli och vägvinnande poprefränger. Levererade av optimistiska ynglingar med brustet hjärta och blå blick.
Men samtliga är dom också dystra exempel på en trist följd av de kosmopolitiska blickarna: Att så många vägrar inse idiotin i att svenska källarband väljer engelska texter! Jag vågar sätta min gamla luggslitna Stetson på att åtminstone en av dessa grupper skulle nå en avsevärd publik om de tog det självklara steget att gå över till svearnas, goternas och nordmännens stolta språk…
Mer svenskt på singel:
Christer Sandelins ”Hit me!” (WEA) är en hyggligt begåvad fortsättning på Styles allt mer effektiva europeiska dansmusik. Men vad hände med den ”private Sandelin” vi skulle få träffa när han blev soloartist?
Samedi från Bollnäs innebär på ”Open up” (Canned) Depeche Mode modell 1984. Välgjort men, just det, slätstruket.
Simon Rowes EP (Mercury) är ytterligare bevis på att den skicklige musikentreprenören från Nynäshamn inte heller nu bestämt sig för om han vill låta som Simon Rowe, Prince eller Dan Reed Network.
Oven & Stove är roliga och enormt influerade av gamla kultfavoriterna Devo på ”Wrong Lola” (WEA). Dom är ännu roligare på den häpnadsväckande videon-till-singeln (där sångens Lola kör ihjäl diverse svenska popbjässar). Men stockholmstrion kan mycket mer än detta. Sveriges svar på Stan Ridgway visar detta redan på nästa singel!
Martin Rössel teaterviskar med (Prince-trånande) ”Nån som du” (CBS) att hans höst-LP ”Tivoli” kan bli stark. Men Rössel ”lider” fortfarande av att hans solopremiär ”My eyes” var så förträfflig att allt efteråt hamnat i skuggan.
Avslutningsvis är Trance Dances ”Push” (CBS) ytterligare en pusselbit i ett exportprojekt, som en dag kommer att följas av ”erövrandet av världen del 1 och 2”. Men den har inte det som ifjol gjorde ”You’re gonna get it” till en sådan kommersiell ångvält, utan är en mer konventionell lätt funkig bagatell. Där det är Ben Marlenes pådrivande sång som räddar showen.
För att bara rycka en grabbnäve ur den svenska singelproduktionen senvåren 1989.
Och det har bara börjat. För barnsjukdomarna hos den ”moderna svenska popmusiken” kommer väl att läka? För det är väl inte bara Di Leva, Jakob Hellman, Electric Boys och Creeps som uppkäftigt vågar sticka ut hakan?

Adresser:
Ceilidh Kristinag. 29 602 31 Norrköping,
Abstract Ansgarieg. 8 117 26 Stockholm,
West Side Box 183 931 22 Skellefteå.
Canned Box 9055 171 09 Solna.