ROBYN HITCHCOCK ’N’ THE EGYPTIANS
Queen Elvis
(A&M)
***

Har man nån gång gillat Syd Barretts Pink Floyd, Kevin Ayers eller Bonzo Dog Doo Band, har man en öm punkt och ett svagt hjärta för engelska excentriker. Men mitt bland all programmerad MTV och metal glömmer man lätt bort att de finns, och det behövs en Robyn Hitchcock-LP för att påminna en om deras existens.
Man ska därför inte tro att Robyn Hitchcock är ”svår”. Han skriver faktiskt riktigt fina popmelodier (som blir ännu finare när en klangmästare som REM:s Peter Buck gästspelar i ”Madonna of the wasps”) men som har en enkel och lättvunnen charm i ett enkelt och välfunnet komp även utan honom. Om det är nåt Robyn Hitchcock är så är det lite… udda; man bör vinnlägga sig om att lyssna på texterna som är fulla av lustiga vändningar och vinklingar när han berättar om djävulens kusk, Stålmannen i cornflakes-paketen, svarta Fellini-segel och den försmådde och lidande älskaren som ber dem ta ut och bort hans ögon för han har sett vad han ska, och han brinner, men det går inte för det är för tillfället stängt (!).
Den låten heter ”One long pair of eyes” och är så bra man kan begära av den här genren.
Om jag dessutom säger att Robert Plant dyrkar Robyn Hitchcock blir det kanske ännu mer kittlande nyfiket…?