Slitz sammanfattar hur det gick till när världen föll för Europe!
Hur nära var det egentligen att projektet Europe kapsejsade vintern 1986? Hur mycket har Joey Tempest egentligen tjänat på sitt genombrott? Vem är miljonären som räddade skådespelet när kronofogden knackade på dörren? Vem är egentligen demonmanagern Thomas Erdtman?
Slitz Stefan Johansson har kartlagt spelet bakom rubrikerna när Europe tog steget från ambitiösa hårdrockare i Upplands Väsby till giganter i rockvärlden. Han gör det just när Europe har inlett det svåra arbetet med att följa upp The Final Countdown. Historien startar på en hal roslagsväg i januari 1986

I ROLLERNA:
Europe: Joakim Larsson, Kjell Löwbom, Gunnar Michaeli, Håkan Haugland, John Leven
Thomas Erdtman, manager för Europe
Eugen Wikström, finansiär och Sören Svedestig, kamrer
Tomas Johansson och Tor Nielsen, turnéarrangörer
Marianne Djudic, Erdtmans privatsekreterare
Mats Grahn, scentekniker
Anders Wallertz, ljusdesigner
Ali Reunanen, Joey Tempests livvakt
Måns Ivarsson, journalist
Håkan Krantz, CBS Records
Bosse Norling, Europes turnéledare

”Jävlar, ett hårdrockband. Hur fan ska det gå nu? Jag är ju tvungen att spela in en platta med dem…”
(Thomas Erdtman teaterviskar sent på kvällen den 13 december 1982, sekunderna efter juryns beslut att utse Europe till segrare i Rock-SM.)
”I guess there is no one to blame/We’re leaving ground/Will things…”
Beep. Beep. Thomas Erdtman släpper på gasen, saktar in på den sliriga vintervägen från Skebo Herrgård, norr om Stockholm, och lyfter luren till biltelefonen.
”Erdtman… ja, tjenare. Jaså, det där. Ja, men jag har ju förklarat hur det skulle gå till. Jag vet att det är över 60.000… ja, visst, jag har pratat med banken och… ja, precis som jag sade till dig, pengarna kommer… några dagar till bara. Ja, jag väntar.”
Thomas Erdtman vänder sig mot mig, lägger handen över biltelefonens mikrofon och säger något om ”Jävlar, att American Express skulle ringa nu”.
”Ja, där ser du”, säger han sedan till kreditkortsmannen i andra änden. ”Det vore mycket bättre om jag fick ett kort på firman så jag slapp belasta mitt eget kort.”
Precis som över 60.000 kronor i skuld inte skulle spela någon roll, trycker Thomas Erdtman in kassetten i bilstereon igen.
”…ever be the same again/It’s the final countdown…”
Vi har hälsat på Joey Tempest på Skebo Herrgård, ett hälsohem där många artister lägger in sig, och där Joey ett par veckor i januari 1986 reparerar den sargade rösten.
Låten på kassetten är den första riktiga ”tagningen” av The Final Countdown, men när Thomas Erdtman frågar mig vad jag tycker, rycker jag på axlarna och säger: ”Inte så bra som jag väntat mig. Men den kanske växer.”
Den här vintern och våren är Europe och deras managementbolag Hot närmast konkursfärdiga: det är inte bara skulderna till American Express, utan skulder till banker och andra som lånat ut pengar.
Det går så långt att kronofogden praktiskt taget väntar utanför kontoret, och många i samma situation hade säkert valt konkurs.
Resten är historia. Det är en berättelse om ett spel med höga insatser, där tiotals miljoner kronor bollades hit och dit. Det är en berättelse om en modig man som många kallade ”galen”, en före detta resande i godis som riskerade allt för övertygelsen att världen skulle få ett nytt rockband.

Thomas Erdtman, manager

Thomas Erdtman, 38 år, kunde lika gärna varit en knäckt man idag. En ”galning” som satsade fel och förlorade. Men nu röker han de dyraste cigarrerna och kör omkring i en BMW i halvmiljonklassen.
— Det är klart att jag är förändrad, säger han. Jag har varit överallt i hela världen, jag har bott på de finaste hotellen, druckit den bästa champagnen och förhandlat med de tuffaste advokaterna. Men någonstans är jag samma snubbe som tidigare.
Idag är han vinnaren, men trots allt skitsnack från folk i branschen under ”de hårda åren” är han inte hämndlysten; jag tror han vet att solen som gick upp, snabbt kan falla ner som en pannkaka, och han vill inte vara ovän med någon. Han har heller inga direkta fiender, men han vet att det är många som vill vara hans vän.
— Min målsättning var klar från början, säger han. Europe hade vunnit Rock-SM som jag arrangerade och priset var en skivinspelning. Mitt uttalande sedan de vunnit är en klassiker i rockbranschen, och jag har fått äta upp det tusentals gånger. Men så fort jag fick indikationer på att det gick att sälja Europe bestämde jag mig. Joey och jag satte våra mål väldigt tidigt och sedan har vi aldrig tvekat.
Thomas Erdtman hade då hoppat av jobbet som produktchef på CBS Records och startat skivbolaget Hot Records. Men innan tiden på CBS jobbade han som säljare på Marabou.
— Det är väl min säljarmentalitet som gjort att jag lyckats. Nu jämför jag inte godis med musik precis, men attityden har jag behållit.
Han drar ett bloss på cigarren, skakar på huvudet när jag frågar om målet var att tjäna så mycket pengar som möjligt och säger:
— Ska man bli rik snabbt är rock’n’roll definitivt fel bransch. För mig har det alltid handlat om att skapa något med kvalitet, få listplaceringar och plats bland de stora.
— Men det man lär sig mycket fort i den här branschen är att man inte kan göra något utan pengar. Jag har hela tiden sett pengarna som ett verktyg.
— Jag bestämde mig för att skaffa en bra artist och sälja den till ett marknadsmässigt pris. Sedan tror jag också att kvalitet säljer oavsett nationalitet. Det är bevisat.
Hot Management och Hot Records (bolagen är sammanslagna idag) hade skulder på fem miljoner kronor innan singeln och LP:n The Final Countdown, och en försiktigt uppskattning på vad hela projektet kostade för alla inblandade, stannar vid 30 miljoner kronor.
Idag har bara LP:n dragit in 300 miljoner kronor i bruttointäkter till de olika CBS-kontoren runt om i världen. Till det ska läggas inkomsterna från de fyra singlarna The Final Countdown, Rock The Night, Carrie och Cherokee. Bara LP:n har sålt sex miljoner exemplar. Joey Tempest, som skrivit alla låtar på plattan utom Carrie, som han gjorde tillsammans med keyboardisten Mic Michaeli, tjänar i år nästan 15 miljoner kronor. 1989 räknar man med att han ska dra in 20 miljoner kronor.
Det var vid tiden för inspelningen av Europes andra LP Wings Of Tomorrow som Thomas Erdtman och hans dåvarande finansiärer bestämde sig för att satsa fullt på gruppen. Då fick de fem i bandet 4 000 kronor var i månaden. Pengar som förskotterades på framtida inkomster och som nu räknas av inkomsterna från The Final Countdown.
När amerikanska Epic Records skrev kontrakt med Europe (ett kontrakt som Erdtman idag vill skriva om) satsade bolaget 150 000 dollar på LP-inspelningen, då en dryg miljon kronor.
Inspelningen började i Powerplay-studion i Zürich hösten 1985, men när Joey skulle lägga på sången började problemen som fick Thomas Erdtman att darra.
— Joey åkte på en virusinfektion och kunde inte sjunga. Han fick medicin av en läkare i Zürich, men senare visade det sig att den medicinen torkade ut hans stämband.
Tillbaka till Sverige. Iväg till Mastersound Studios i Atlanta, Georgia. Joey kraxade, och långt efteråt sade han att han då allvarligt funderade på att ”skita i alltihop”.
— Vi hade gjort slut på förskottet från Epic. Skulderna hemma i Stockholm växte, men jag tvekade inte att fortsätta, säger Thomas.
— Så här efteråt kan jag väl berätta att Joeys problem med rösten utvecklades till ett nästan psykosomatiskt problem. Det knöt sig helt enkelt, pressen på honom var för stor.
För att fortsätta inspelningen behövdes mer pengar, men problemet var att Thomas Erdtman bara hade en ”halvtaskig” kassett på låten The Final Countdown som ”arbetsprov”.
— Jag visste att jag behövde 100 000 dollar till när jag satte mig på planet från Atlanta. Situationen var mycket pressad, men den där flygresan blev på flera sätt en vändpunkt.
Det var nämligen skyfall i Atlanta, och flygresan blev en mardröm. Thomas berättar:
— Jag var livrädd. Jag trodde jag skulle dö och kände hur ångesten snörde åt kring halsen. Jag tänkte på familjen… jag tänkte på mitt liv. När vi landade i New York kändes det som jag fått en andra chans, en ”fribiljett”. Innan jag lämnade Atlanta var jag orolig för Epic’s reaktion på min begäran om 100 000 dollar till, men på vägen in från flygplatsen till Manhattan blev mötet och en situation där jag ville ha mer pengar, ingenting. Jag menar, jag trodde jag skulle dö i en flygkrasch och i jämförelse var mötet med direktörerna ingenting.
Thomas Erdtman och Europe fick pengarna. Joey flög till New York, de handlade julklappar och firade sedan jul i Sverige.
I januari 1986 lade Joey (trummisen Ian Haugland följde med) in sig på Skebo Herrgård, fick tillbaka krafterna och gjorde sedan sången till tio låtar på nio dagar i Fantasy-studion i San Fransisco.
Då hade Eugen Wikström klivit in. Thomas Erdtman och hans bolag var i ekonomisk kris. Kreditvärdigheten var närmast noll, och bolagets tidigare finansiärer ville inte satsa mer pengar.
I ett läge var faktiskt Stikkan Andersson på väg in i Europe-äventyret. Tanken hos Thomas Erdtman var att dels få en kreditvärdig person för att kunna låna mer pengar, dels en person med stor branscherfarenhet och med ett stort internationellt kontaktnät.
Men det blev inget av med samarbetet med den före detta ABBA-managern. Eugen Wikström dök upp.
— Jag träffade honom när vi gjorde Rock The Night, den första versionen, i Soundtrade-studion i Solna. När vi provade att göra sången till The Final Countdown i Soundtrade började vi att diskutera, berättar Thomas Erdtman.
Eugen Wikström, miljonär med ambitioner att bygga upp en superstudio i Solna, blev intresserad, och köpte sedan hälften av aktierna.
Men Thomas Erdtman poängterar flera gånger under intervjun att han först och främst ville ha en sak: kreditvärdighet.
— Vi behövde arbetsro och det fick vi när Eugen gick in i bolaget, säger han.
När sedan plattan var mixad och klar, flög Eugen över till San Fransisco med John Norum, John Leven, Ian Haugland och Mic Michaeli.
— Vi bjöd in folk i studion, det här var i mars 1986, och Eugen hade med sig svenskt brännvin, sill, potatis, Västerbotten-ost, och vi hade en riktigt jävla svensk fest.
Tillbaka till Sverige — till ”den bistra verkligheten”, som Thomas uttrycker det — och det som skulle visa sig bli ett ”helvete”.
— Vi fick inte ut plattan i tid. Den var pressad och klar, men vi hade inget omslag. Sedan kom omslaget och det såg ut som en jävla hundspya.
Problemet var att Europe redan var på turné. Premiären skedde i Gavlerinken i Gävle Valborgsmässoafton 1986.
Europe turnerade utan att ha en platta ute, och den turnén slutade med en förlust på 700.000 kronor.
— När plattan var inspelad och klar var allt upp till mig. Det var jag som skulle sälja den. Men när det gällde releasen i Sverige var det CBS som ställde till det. Plattan kom inte ut i tid och det var deras fel.
Sedan kom plattan ut och snart körde Europe över resten av rock-Sverige, det dröjde bara några veckor innan Europe låg etta på tre listor.
Historien om hur Thomas Erdtman sedan tog med sig familjen på kombinerad semester och tjänsteresa i Europa sommaren 1986 är redan klassisk.
— Det fanns inte så mycket pengar, ja, visst vi hade fått mer än en kvarts miljon kronor till en video, men vi var ju tvungna att få alla CBS-kontor i Europa att tända på Europe.
För några veckor gick Thomas tillbaka till sin säljarroll och lyckades med allehanda tricks övertyga ansvariga produktchefer runt om i Europa om Europes potential.
— Jag hade en massa gentjänster att kräva sedan min tid som produktchef för CBS’ europeiska artister. En kille i Holland blev påmind om det och såg till att Hollands största radiostation, Countdown, spelade låten.
— På CBS i Paris var det svårare att övertyga dem. Då satte jag mig helt enkelt ner och sjöng så mycket jag kunde av LP:n. Det fungerade.
Europe for Europe. Nu smällde det till. Europe sålde över en miljon singlar i Frankrike på jämförelsevis kort tid.
— Jag vet inte om jag överdriver, men mycket i det här är en klassisk ”success-story”, säger Thomas Erdtman. Ta bara ”breaket” i England som exempel. Singeln låg etta i Frankrike och spelades hela tiden. Flera engelska radiodiscjockeys var på semester på Franska Rivieran och hörde den. När de kom hem till London igen hade de med sig den och spelade den. CBS England förstod ingenting när discjockeys började ringa dem.
Det omöjliga blev möjligt: Europe gick upp till förstaplatsen på den engelska topplistan, en mycket prestigefylld lista. Det är ett faktum i den internationella rockbranschen: Europa och USA är en sak, England en helt annan.
När Epic Records ordnade en konferens i London för alla produktchefer och promotion-ansvariga och där amerikanerna presenterade sina artister, var Europe det enda deltagarna talade om.
Ray Anderson på Epic blev irriterad, och när han frågade vem som hade kontraktet på ”this local act”, fick han ”It’s you” till svar.
När samme Anderson sedan såg Europe på showcaset i München (dagarna efter Europes höstturné i Sverige), blev han alldeles till sig. Erdtman säger sig ha hört att Ray Anderson skrek ”I want this fucking band” på ett möte med sin personal i New York.
Även om ni aldrig har läst det i Billboard eller sett nyheten uppslagen i svenska tidningar, var faktiskt Europe etta i USA med The Final Countdown.
— Ja, i alla fall som vi ser det, säger Thomas Erdtman. Men problemet var att vi var ”out of synk”, som det heter. När vi låg etta på västkusten hade inte singeln tagit fart på östkusten. Det ledde till att vi kom till nummer åtta, när vi i själva verket skulle legat etta.
— Det största problemet är att det finns 22 000 radiostationer i USA och det gäller att få så många som möjligt att spela din låt samtidigt. Du kanske har hört hur det är: man måste ge dem en check eller en ”line”…
Efter en Europa-turné, som närmast utvecklades till ett triumftåg, åkte Europe till USA.
Vad som förvånade många var att Europe valde att åka som ”headline”, inte som förband. Men Thomas Erdtman, bandet, deras amerikanska management Nocturne och EMA hade bestämt sig för att göra en markering.
Europe åkte runt i USA i maj 1987 och spelade i hallar som tog mellan 2000 och 3000 personer. Trots att de flesta av spelningarna var utsålda förlorade de nästan två miljoner kronor.
— En investering för framtiden. Nästa gång vi åker dit ligger vi etta och spelar på arenor.
Thomas Erdtman har redan satt upp ett nytt mål: den här gången är det ”number one” som gäller. Nya plattan kommer i sommar, och Thomas spelar upp låtarna Suspicious, Coast To Coast, Rock Me Just A Little Bit More och Let Good Times Roll för att visa att Joey Tempest hittat uppföljarna.
Från att ha varit ett gigantiskt förlustprojekt är Europe idag ett mångmiljonföretag. LP:ns bruttointäkter är 300 miljoner, Joey Tempest kommer att tjäna 35 miljoner på två år och Thomas Erdtman bli miljonär.
— Om du räknar i prylar. Jag har en dyr bil och ett bra hus. Men det viktigaste av allt är att jag har kredibilitet. Jag har lyckats med någonting. Jag har visat för alla att jag gjorde rätt.
Han menar att mycket av framgången ligger i vinnarinstinkten både hos honom själv och hos Joey Tempest.
— Den jäveln hatar att förlora, säger Thomas med ett skratt. Han blir sur om han så bara förlorar när vi spelar tennis.
När jag frågar Thomas hur han ser på det här med att hela bandet lever som skatteflyktingar på Bahamas, säger han med självklarhet i rösten:
— Man klarar inte att lämna ifrån sig nio av tio miljoner i skatt. Jag vet att grabbarna helst skulle vilja bo i Sverige, men det är nu de tjänar pengar. Jag vill inte att de ska sitta på pottan om två år om det här inte fungerar.
— Det är en av mina viktigaste uppgifter med det här bandet. Jag hittade talangen, utvecklade den och såg till att det blev framgång. När det här tar slut en dag ska det ta slut med värdighet. Jag vill inte hitta John Levén eller Ian Haugland på en liten jävla klubb i Texas där de spelar ihop till hyran. Det ska finnas pengar kvar när det tar slut…
Flera gånger under intervjun diskuterar vi John Norums avhopp, och Thomas säger att stämningen i bandet med Kee Marcello är mycket bättre.
— Konflikten mellan John och Joey är gammal. Joey ringde mig häromdagen och vi pratade just om det här. Joey tror själv att det bottnar i att John närmast var gud i Upplands-Väsby när de var i 15-årsåldern. Men så kom ”Lilla Jocke” med sin enorma talang. Det var svårt för John att acceptera det.
— De har naturligtvis haft nytta av varandra genom åren, men konflikten har bara blivit större. Till slut var det som hände oundvikligt.
Thomas Erdtman antyder att funderingarna på att byta gitarrist, funnits länge hos honom själv. I alla fall sedan 1985, men ämnet är känsligt och han väljer att inte vidare utveckla resonemanget.
Det känns lite konstigt att fråga Thomas Erdtman vad han ska göra om och när Europe-äventyret tar slut, men jag gör det och han svarar:
— Jag har allt nu. Men när det tar slut överlever jag. Jag har gjort allt, jag har rest överallt. Jag behöver inte en massa pengar för att klara mig. Jag tror inte att jag har så mycket stålar kvar när det är över… jag slösar ju bort dem!

Eugen Wikström, finansiär

Eugen Wikström, finansiär och Sören Svedestig, kamrer

Passningen fångas upp av Eugen Wikström, 29 år och delägare i Hot Management, det vill säga delägare i Europe. Han är Thomas motsats i mycket och står för balansen: här har vi på ena sidan Thomas med sina visioner och ambitioner, och på den andra Eugen Wikström med sin affärsbegåvning.
— Han frågade mig i rätt läge, säger Eugen när vi träffas en eftermiddag på Hot Managements kontor på Kungsholmstorg i Stockholm.
— Jag satt i en pressad situation på Soundtrade. Jag hade byggt upp en studio och en kassettfabrik och var helt enkelt trött på det.
— Thomas berättade för mig att han behövde en kreditvärdig person och en samarbetspartner. Då hade jag hört The Final Countdown och Carrie och visste att det här bandet hade potential.
Vid årsskiftet 1986-1987 blev Eugen Wikström delägare och han är inte snäll när han berättar om sina första dagar i bolaget:
— Det såg förjävligt ut. Massor av skulder och kronofogden som stötte på. Det första jag fick göra var att rensa upp.
Han vill inte gärna tala i siffror när jag frågar hur mycket han satsade. Han säger att det bara handlade om kreditvärdighet.
Då ryktades det om att denne Eugen Wikström var god för 80 miljoner kronor, men han ler bara när jag påminner honom om det.
— Jag är miljonär, okey. Det räcker. Jag har hört det där snacket också… 80 miljoner, herregud.
— Låt mig säga så här: jag har så jag klarar mig och sköter jag mina kort rätt är jag ekonomiskt oberoende hela livet.
Situationen var kaotisk när Eugen gick in i bolaget och vid en jämförelse säger han:
— En normal VD skulle ha satt bolaget i konkurs. Men jag visste att vi skulle kunna vända det.
För Hot Managements del handlar det om att hämta in en ”förlust” på fem miljoner kronor, och när vi diskuterar siffrorna, dyker det upp uppgifter som ”200 000 kronor bara i utlägg för Thomas”.
Eugen — säger både han själv och Thomas Erdtman — fungerar som en slags motvikt i bolaget: Eugen står för balansen. Han vill inte hålla tyst om att han haft sina duster med Thomas Erdtman:
— Kostnaderna hade dragit iväg så in i helvete mycket. Thomas hade spenderat oerhört mycket pengar.
— Nu vet jag att det kostar mycket pengar att ”breaka” ett rockband. Och det kostar mycket att befinna sig på den nivån de befinner sig.
— Men ibland har jag blivit förbannad på lättsinnet hos Thomas. Jag förstår att jag är tvungen att ta ansvar för honom också, han hinner inte med det administrativa jobbet. Det har jag accepterat, och Thomas kan ta kritik när den är konstruktiv.
Hot Managements investering i projektet var fem miljoner kronor av de 30 hela projektet kostade.
Först i år räknar Eugen Wikström med att bolaget ska gå på plus minus noll. De stora inkomsterna är på gång, även om de fem i bandet redan flyttat till solen och nollskatten på Bahamas.
— Skillnaden mellan Sverige och Bahamas är 77 procent, säger Eugen och han har inte långt till skrattet.
Thomas Erdtman säger att han försökte få skattemyndigheterna att gå med på 35 procents skatt rakt över på alla inkomsterna. Eugen Wikström säger:
— Riktigt så enkelt är det inte. Grovt förenklat skulle man väl kunna säga så, men hela resonemanget är väldigt komplicerat.
Du skulle inte kunna tänka dig att flytta till Bahamas du också?
— Nej, aldrig. Jag har min sociala förankring i Sverige. Familjen. Och så har jag min segelbåt. Sverige är ett bra land på många sätt.
— Sedan har jag en del framtidsplaner som inte inkluderar Europe. Jag vill jobba med små projekt, använda pengarna till investeringar.
Om Thomas Erdtman och Eugen Wikström är de ledande personerna när det gäller Europe och Hot Management, är Thomas Johansson ”chefen” för turnéerna. När man tvingas säga ett namn som i allt beskriver svensk rockbransch, säger man ”Thomas Johansson”.
Det är andra gången han är med om att lansera ett svenskt band utomlands. Förra gången var det ABBA.
Men Thomas Johansson och hans bolag EMA kom in på ett relativt sent stadium i projektet. Först efter vårturnén 1986, som slutade med en förlust på 700 000 kronor, klev Thomas Johansson in i handlingen.
Europes första folkparksturnéer bokades av EMA men när Thomas Erdtman blev svensk representant för den danska konsertfirman ICO — han gjorde bland annat Prince och Rod Stewart i Sverige — upphörde samarbetet. Thomas Erdtman har sagt att han blev ”konkurrerande promotor” till EMA för att få pengar till Europe-satsningen.
Efter sista spelningen på den första turnén 1986 träffades Thomas och Thomas och tog upp samarbetet igen.

Thomas Johansson och Tor Nielsen, turnéarrangörer

Tomas Johansson och Tor Nielsen, turnéarrangörer

När jag frågar Thomas Johansson, 39 år, om han ställde som krav att Erdtman skulle sluta att jobba med ICO för att EMA skulle jobba med Europe, slår han ifrån sig:
— Jag har hört det där snacket om att jag ville bli av med en konkurrent. Men jag insåg att Thomas var tvungen att bestämma sig. Jag ville att han skulle satsa all sin tid på Europe.
Thomas Johansson och en av hans närmaste medarbetare, Tor Nielsen, 34, satte igång direkt med bokningen av Europes turné i Europa.
— Tillsammans med bandet och Thomas bestämde vi oss för att markera Europe som en huvudattraktion. Vi ville inte ha en förbands-turné och vi ville inte spela på klubbar. Det var tufft att gå ut till promotors i Sverige och hävda storheten hos det här bandet.
Thomas Johansson har ett mycket bra rykte som promotor i hela världen — han räknas som en av de tio bästa i världen och som en av de tre bästa i Europa — och satte faktiskt det här ryktet på spel när han framhärdade sin åsikt om Europe.
Han fick rätt, men säger lugnt:
— Jag visste att det här inte skulle bli en flopp.
När det gällde USA valde Thomas och Tor att gå ner i sina krav. Det blev konserthallar med plats för 2000-3000 personer.
— En av de viktigaste sakerna som finns när det gäller lansering av en helt ny grupp är att lämna lite efterfrågan kvar, säger Thomas. Det gällde att få igång snacket. Flera konserter blev utsålda och snacket gick. Men det viktigaste av allt var att Europe visade att de var ett bra live-band.
När jag frågar Thomas Johansson om han och EMA kommer att tjäna mycket pengar på Europe, är han väldigt förtegen:
— Det normala är att vi tar tio procent av en artist. Men i det här fallet är det mer, men så är också vårt jobb större.
När det gäller turnén i USA var EMA mycket noga med turnépersonalen. Flera, som Thomas uttrycker det, ”tunga namn” var en nödvändighet för att lyckas.
— Det gjorde att lokala promotors fick respekt för produktionen, säger Thomas och Tor Nielsen skjuter in:
— Vi kunde inte komma över med bara svensk personal och ett svenskt ”crew”. Då hade facket stoppat oss och facket på vissa ställen i USA är definitivt ingen lek…
EMA planerar nu nästa världsturné som — om alla planer håller — ska dra igång i höst. Innan jag lämnar Thomas Johansson och Tor Nielsen i kontorslokalerna på Lidingö, frågar jag vad den absoluta drömkonserten är.
— Marracana-stadion i Rio de Janeiro. 170 000 människor på en gång.

Europe-spelet fortsätter i nästa nummer!
När Expressens Mans Ivarsson blev spelkung.
Han beskylldes för att ha försenat The Final Countdown.
Teknikern som gjorde ett misstag…
Det och mer i fortsättningen av Stefan Johanssons kartläggning av Europes framgångar.
I nästa nummer av Slitz!