Spellbound trollbinder utan kontrakt

Engelska rocktidningar brukar få fnatt en gång om året och utropa ett gäng nya talanger till “The best unsigned band in the world”, och nu får vi ett mindre frispel och hittar en svensk motsvarighet.
För hårdrockarna Spellbound måste vara Sveriges bästa band utan skivkontrakt.
Sångaren Hasse Fröberg postar demo-kassetter där på brevlådan i Knivsta (Spellbound har sin bas i Uppsala), och jag blir lika glad varje gång det skramlar till i min brevlåda.
Senast sent i höstas då jag fick en kassett med nio glödande rocklåtar som fick mig att tänka på Aerosmith, Montrose och Van Halen på samma gång.
Det är rock’n’roll i världsklass men Spellbound saknar skivkontrakt.
— Vi sade upp kontraktet med Sonet för att det inte hände något, säger Hasse Fröberg.
Sonet hade ett märkligt sätt att resonera när det gällde Spellbound: efter deras seger i en rocktävling fick de skivkontrakt, spelade in en platta som inte rörde på sig och fick sedan en gyllene chans.
Sonet skickade Spellbound till London, hyrde in Vic Maile som producent och betalade räkningen på 300 000 kronor.
— Sonet trodde att plattan skulle sälja av sig själv. Ingen där jobbade för den, säger Hasse Fröberg.
Spellbound hade då redan fått lysande recensioner utomlands (nästan fullpoängare i Kerrang!), men de valde att bryta kontraktet.
Jag började att förstå att något var på gång när jag såg dem på en ruffig, tät och laddad spelning på Kool Kat i Stockholm, och nu har de nästan överträffat mina vildaste förväntningar.
Rock’n’Roll Romeo, A Little Bit Of You och Shelter är bara några exempel på deras styrka på demon de jagar kontrakt på.
— Vi har skrivit kontrakt med ett amerikanskt management (Fireball Management) och de ränner runt på bolagen i New York, berättar Hasse.
— Tillbaka till rötterna, säger Hasse om musiken. Kick ass rock’n’roll!

Jones förlät och Gramm stannade

Foreigner utan Lou Gramm.
En omöjlighet, och det vet bandets ledare Mick Jones.
Men Mick Jones vara bara millimeter från att sparka Lou Gramm i mars förra året.
— Jag tröttnade på hans gnäll och på att han alltid kritiserade mig offentligt. Det gick så långt att vi faktiskt prövade andra sångare, men det kändes aldrig rätt. Och jag är en person som alltid förlåter, säger Mick Jones när jag träffar honom i Stockholm.
Jones och Gramm har alltid haft ett underligt förhållande: de har skrivit klassisk AOR-musik tillsammans men också hatat varandra.
— He’s Italian and we’re English, you know, säger Mick Jones och skrattar.
När jag träffade Lou Gramm förra vintern sade han att han redan bestämt sig:
— Nya plattan är min sista med Foreigner. Och det blir absolut ingen turné!
Mick Jones säger nu:
— Jag vet att han sade så, men jag tror han ändrat sig.
För just det Lou Gramm — och många Foreigner-fans — efterlyste har hänt: Mick Jones har hittat tillbaka till gitarren och nya plattan Inside Information borde ha varit uppföljare till 4 i stället för synthesizer-experimentet Agent Provocateur, som gav världen hitlåten I Want To Know What Love Is.
— AP var ett misstag, säger Mick Jones. Det blev för mycket lekstuga.
Vad fick Mick Jones att ändra sig?
— Jag åkte iväg till Los Angeles och producerade Van Halens 5150. Vilken kick! Eddie och Sammy (Hagar) kokade av energi. Det var en sådan otrolig rock’n’roll-stämning. Sedan plockade jag upp Les Paulen och började skriva låtar.

Snart LP-dags för Alien

En del kallar det pomp-rock, andra säger melodisk rockmusik eller pop-rock.
Själv säger jag “skickligt framförd kvalitetsmusik”. För när svenska Alien hittar sin identitet bland influenserna från Journey, Toto och viss mån Survivor, fuskar de inte, utan presenterar musik som har millimeterprecision.
Aliens 70-talsinfluenser är påtagliga, men de tillhör knappast dem som anser att det började först 1977.
Nu har Alien släppt sin tredje singel, Only One Woman, och bandets gitarrist Tony Borg säger:
— Visst drömmer vi om att slå igenom och komma utomlands, men det viktigaste är att vi får spela tillsammans. Alien är en kompisgrej. Vi har aldrig kalkylerat med något eller bestämt oss för vissa planer. Vi spelar för att det är kul.
Alien har kontrakt med Virgin och Only One Woman är deras tredje singel efter Headstrong och I Survive.
I mars börjar inspelningen av debut-LP:n, men det är ännu inte klart vem som ska producera den.
Men tillsammans med Mark Dearnley, som bland annat arbetat med AC/DC och Def Leppard, spelade Alien in tre låtar i Polar Studios sent i höstas, varav Only One Woman är en.
— Vi har jävligt mycket material, säger Tony Borg. Förra sommaren skrev vi elva låtar. Vi åkte ut och badade några timmar, sedan skrev vi låtar.
Alien är fem personer: Tony Borg (gitarr), Toby Tarrach (trummor), Jim Jidhed (sång), Jimmy Vandroph (keyboards) och Ken Sandin (bas).
— Vi började att spela tillsammans för ett och ett halvt år sedan, men vi kände varandra långt innan, säger Tony. Men det var aldrig några tveksamheter på första repetitionen. Det var en sådan oerhörd spelglädje.
Vad händer nu?
Alien talar försiktigt om en Sverige-turné, men presenterar inga planer för en världslansering.
— Det är lättare nu tack vare Europes framgångar. Vi ska spela in en LP och sedan får vi se, säger Tony och tillägger:
— Men vi flyttar aldrig från Göteborg!