En måndagkväll på klassiska CBGB’s i New York. Lädernunnan spelar på samma scen som en gång gjordes klassisk av Ramones, Talking Heads, Blondie och Television. Dom gör det dagen innan dom inleder sin största rockresa hittills. Genom östra USA som förband till Echo And The Bunnymen. Men nunnorna är lagom imponerade…

Den kväll Leather Nun spelar på CBGB’s är det måndag. Det är dessutom snöstorm i New York. När jag lämnar ett öde Jone’s och sneddar Great Jones Street till The Bowery mot CBGB’s är det inte en människa ute men snöflingorna är tunga och blöta.
Pinsamt. Det blir väl jag och tre till.
Men inne är det high life, packat och imma på glasögonen. När jag torkat dem ser jag att stället är nästan fullt och inte bara svenskar, merparten är svartklädda New York-bor.
Bandet har just landat och gör CBGB’s innan de åker ut som förband till Echo & The Bunnymen.
— Fan vet varför, man är ju jetlaggad och jävlig, men jag antar att det är nåt att berätta för barnbarnen, att man spelat på CBGB’s, säger trummisen Gert Claesson.
Ja, CBGB’s är klassisk mark. Det var här alla New York-band hölls på 70-talet. Stället är sjabbigt och slitet och luktar unken pilsner, piss och gammal svett. Bord och stolar är sneda och vingliga och lokalen är egentligen bara en lång bardisk med snygga neonskyltar för Pabst, Ballantine, Miller High Life, Tuborg, Rolling Rock och Stroh’s i taket. De leder fram till scenen som är ungefär 40 centimeter hög (man måste nästan kliva på den för att komma till toan).
Jetlaggade och jävliga och med lånad utrustning men när Leather Nun går på efter midnatt är det en chock. Jag minns inte när jag såg dem senast men lät de då så fruktansvärt tuuuuuunga? Jag står häpen de fem första låtarna som är rent och underbart oväsen. Mangel. Pink house är ett mästerverk.
Två veckor senare är de halvvägs i Echo-turnén och spelar en kväll på Radio City Music Hall och en annan på Roseland i New York.

Strömmen går

Det är otacksamt att vara förband men Leather Nun behandlas hyggligt av Echo & The Bunnymen och gör så gott de kan av sina 40 minuter.
— Men det är en jävla skillnad, vi kan bygga upp en helt annan grej när vi kör själva, det var nog därför du tyckte det var så bra på CBGB’s, du såg ett helt set, säger sångaren Jonas Almqvist.
Bengt Aron Aronsson, gitarr och musikalisk motor, säger:
— Men ”Nunnan” är så pass bra nu att vi har rutin…
— På gott och ont, skjuter Jonas in.
— …ja, visserligen, men vi har rutin så vi kan maskera vad vi gör så även 40 normala minuter kan låta jävligt bra.
Det är bara det att när de når sista låten, Lollipop, så går strömmen både på Radio City och Roseland och det är scener i omklädningsrummet efteråt. Ljudteknikern Anders Hagström (”Ovärderlig”, säger Aron) klagar och säger att han vet inte vem som gjort fel men fel grejer har de.
— Det är förjävligt, det är där vi lyfter, det är där publiken är med och så bara smäller skiten mitt av, säger Gert.
Man tror det är klaviaturen men Fredrik Adlers säger:
— Jag svär, jag rörde ingenting, det är visserligen där jag krämar på men jag höjer ingenting, jag rör inga reglage, det bara smäller.
Alla enas om ett elfel och att amerikanska managern Mike Lembo (som ser ut som en parodi på amerikanska rockmanagers) är en lögnhals och dålig fixare. Bandet beslutar sig för att i fortsättningen bära hattar med texten ”Omgivna av idioter”.
Jag frågar Jonas varför det är så viktigt att turnera i USA och han säger att det är det inte alls.
— Det är tvärtom jävligt oviktigt men folk vill höra oss, vi fick ett anbud. Men det kvittar var man spelar, det är ingen skillnad mer än att det är sämre betalt och längre resor här. Annars är det samma, samma ställen, samma apisar (arrangörer på ”rockspråk” /reds. anm.), samma publik… fast det är nog lite fler tandställningar här.
I och för sig är det rätt häftigt, Radio City var första gången jag såg ”Nunnan” som teeny-bopper-band, att tjejer skriker. Efteråt stod ett helt gäng fjortisar med tandställning och sade att de dansat hela tiden och att ni är bättre än Echo. Det är väl texterna de gillar…
Jonas ler.
— Okej, det finns en stor skillnad: Folk dansar mer här. I Europa är det hötta med näven men här dansar folk, det är rätt otroligt att se hur folk strömmar ner i gångarna och discodansar till ”Nunnan”, fortsätter han.
— Och att alla, till och med de äldre, kommer fram och frågar vilka vi är och önskar lycka till, säger gitarristen Nils Wohlrabe.
— Speciellt i Ann Arbor (Michigan), där var vi kungar, säger Aron.
— Popstjärnor, säger Gert.
— Det var skithäftigt, där var folk som hade alla våra plattor utom en som kom i 500 ex på Sista Bussen och som de inte varit snabba nog att bjuda på i skivauktioner, säger Jonas.
— Där kändes det att vi har en following i USA, det var nog min bästa spelning, säger Aron.
— Du spelade snorbra och så var där snygga damer, säger Fredrik.
I New York är vi 11 man som ska från Madison Towers Hostel till danspalatset Roseland. Det är kallt och snålt och inte en taxibil så till slut åker vi i två limousiner förbi alla Broadway-teatrarna. Aron pekar och säger:
— Kolla, Peggy Lee, aahh…
— Vafan går du på Git Gay också, frågar Gert.
— Nä, men Peggy Lee är bra.
— Gillar du Jan Malmsjö också?
— Ja, han är rätt läcker.
— En jävla lipsill, säger Gert.
Gert Claesson är å andra sidan oerhört bakfull denna dag efter en natt på Lafayette med för många Long Island Tea (”ett helt glas med sprit och så lite Coca så det ska få tefärg”).
Största jublet kommer när vi åker förbi teatern där Rodney Dangerfield uppträder. Fredrik säger:
— Vi hade Tom i bollen på video i bussen i Europa, den mannen är en klar hjälte i det här bandet.
Fredrik ser senare till att han plåtas vid Dangerfield-teatern när det är utflykt till videoaffär för koll på porr och skräck.

Välorganiserade

Fredrik är som basisten Ulf Widlund, inhyrd i ”Nunnan” för tillfället. De har tidigare spelat med (”måste vi berätta?”) John Ballard. Ulf var med i både Extra och Strasse. Fredrik:
— Av alla jag spelat med är Leather Nun det mest välorganiserade.
Aj fan. ”Nunnan” som var utstötta i hemstaden Göteborg, hade ett gräsligt rykte och kallades ”fascistrock” i Dagens Nyheter. Välorganiserade?
— Man lär sig med tiden vad man ska kräva. Vi är ju inte uppväxta i Göteborg, bandet är uppväxt på internationella scener, vi har spelat oftare i London än i Göteborg. Vi skiter inte i om det går bra eller dåligt men annars är det inte så viktigt, finns det pengar spelar vi, finns det inga får vi låta bli, säger Gert.
Härmed kommer vi inpå Lädernunnans själ. Aron säger:
— Vi har liksom inga popstjärnedrömmar.
— Vi är inte 20 och har precis flyttat hemifrån, säger Jonas.
Faktum är att det är helt nyligen Gert slutade jobba och Jonas och Aron är bara tjänstlediga för tillfället.
— Men skulle det bli något stort nu är jag beredd att satsa, säger Gert.
Det kan bli så. Jonas säger:
— Vi har funnits i nio år men har legat nere i olika omgångar, det är först på senare år, när vi varit på Wire och IRS (i USA) som vi satsat. Nu går kontrakten ut med Wire och IRS och det här skulle jag kanske inte säga… men, både Mercury och Geffen vill sajna oss och satsa worldwide och jag vet inte… IRS lät ju jävligt bra med turnéförskott och sånt när vi snackade om det, sen när det blev dags så drog de in kosingen… det var nära att vi inte alls åkte hit.
Och här sitter vi på Roseland medan Echos trummis gör soundcheck och dunkar på varje trumma (olidligt!!!) och cymbal minst hundra gånger och det är då snacket bara blir garvsnack, bandsnack. Gert och Aron berättar sanslösa historier om Riot på Regent Palace-veckan i London, hur de skitit sönder tre toaletter i USA, att de sålde 68 kondomer för tre dollar styck på t-shirtbordet i Boston men att de inte fick göra det i New York och så första spelningen på Sprängkullen i Göteborg då de fick gå av scenen efter en låt. Aron säger:
— Där satt proggarna i sina skägg och så kom vi skitcoola med gitarrerna vid knäna och Jonas slog proggarna i huvudet med mikrofonstativet och sen, när vi blev avkastade, vrålade han ”Jävla proggare, om fem år är ni borta”.
Det var dom också.
Gert är 30 men minns en musikalisk barndom med Kinks, Small Faces och Tamla Motown innan det blev 70-tal och dags för Deep Purple och Zeppelin och John Bonham är fortfarande favorittrummisen.
— Man var ju på allt, jag minns vi hade brajkvällar när vi satt och lyssnade på Gong, säger han.
— Sen kom jag med Velvets-, Stooges- och Ramones-plattorna, säger Aron.

Som ett fotbollslag

Bandet bygger på intensitet och jag undrar om det inte är svårt att hålla den en hel konsert. Alla säger att det är precis tvärtom och nämner spelningen i Ann Arbor och senast på KB i Malmö.
— Man känner när det är bra, säger Aron.
— Men jag fattade inte förrän efteråt hur bra vi var i Malmö, säger Fredrik.
— Det är som ett fotbollslag, ibland passar alla lagdelarna och då är man oslagbar, säger Jonas (med AIK tatueringar på armarna).
— I det här bandet spretar allting åt alla håll men det blir ändå gruppkänsla för det lösgörs en massa energi som inte går att kontrollera och vissa kvällar, när stjärnorna står rätt, då blir det förbannat bra, säger Aron.
— Det är som ett bra knull, säger Jonas, som alltid vetat vilka uttalande som ger rubriker.
— Jag frågar om de är lika passionerade rock-freaks som när de var yngre och de säger alla ja, även om de tycker det blivit mindre rock’n roll.
— Men jag älskar hela den amerikanska undergroundmusiken, Hasil Adkins och såna gubbar, riktigt obskyr musik, jag tror det kommer att komma nåt riktigt stort och bra därifrån när som helst, säger Aron.
Alla är däremot överens om att den engelska scenen är helt körd.
Turnén med Echo tog ”Nunnan” till öst, mellanväst och Florida. Under eget namn gav de konserter båda på öst- och västkusten där Aron pluggat i San Fransisco och där gruppens flesta amerikanska fans finns. Men Jonas säger:
— Men jag vet inte. När jag såg att Lester Bangs (legendarisk rockkritiker) dött så visste jag att vi aldrig skulle slå i USA. Han upptäckte så jävla många bra band, han skrev om Ramones ett år innan första LP-n kom!!! och jag vet att han skulle ha älskat oss, vi ger ju rock’n roll åt amerikanerna.
Om ni vill veta så turnerar Lädernunnan i Princes gamla turnébuss med sovgemak, video och två rum.
— Han äger fortfarande bussen, säger Gert.