När Svante Foerster avled av en hjärnblödning 1980 var han inte ens femtio år gammal.
Med honom dog inte bara författaren till böcker som Klasskämpen och Schackspelarna i Gorkijparken.
Svante Foerster var också mot slutet av sitt liv en rädd och ekonomiskt belastad stockholmare som älskade stadsdelen Söder mer än något annat. Och som dessutom gärna lyssnade på och skrev om jazzmusik.
Några skärvor av den komplicerade personlighet som hette Svante Foerster kan man nu få möta ide hårda samlingsvolymer som förlaget Symposium nyligen har givit ut, diktsamlingen “Kärleken upphäver tiden” och brevvolymen “Jag saknar dig på ett mumlande sätt”.
När Foerster debuterade som 23-årig poet 1954 med diktsamlingen Soldimma var det en märklig författargärning som tog fart. 1964 fick han något av ett genombrott med Klasskämpen, som dessutom passade bra in i dåtidens socialdemokratiska folkhemstanke. Svante Foerster beskrev sig också själv som “en halvbildad ensamstående medelålders kraftlös gråsossesatan”.
Även jazzen och bluesen hade sin fasta förankring i Svante Foersters skrivande.
I både poesi och artiklar dök musikmotivet hela tiden upp. Han skrev dikter till jazzmusiker som Joe Smith och den danske Palle Nielsen. En diktsvit, som publicerades som bok 1956, fick kort och gott heta Blues. Foerster talade också konsekvent om “blåheten” som en känsla. Och som jazzrecensent i orkesterjournalen och i Opus blev Svante Foerster du och bror med dåtidens svenska jazzelit.
Även i de personliga breven återkom Svante Foerster till musik eller till tankar kring fenomenet. Eller vad sägs om följande tänkvärda sentenser i ett brev till Lars Kleberg 1962:
“Följande allergerier har under arbetets gång varit våra kännbaraste: /…./ 3. Att jazzen alltid är “ungdomens musik”: Vi gå över blues-stänkta berg (som lånat av King Bolden har sin färg. Fal-leri-bop. /…./ 9. Att aldrig en ung svensk jazzmusiker kan vara bättre än en jämnårig, sämre, som är född och verksam i USA.”
Byt ordet “jazz” mot ordet “rock” och orden äger fortfarande aktualitet!