Din guide till den okända rockmusiken har denna gång letat upp den gamle Stick!-mannen Kai Martin. Paria heter hans nya grupp. Per Wirtén bjuder på ytterligare ett smakfullt urval av demokassetter, hemgjorda singlar och fanzines.

PARIA

Efter att Stick sträckte vapen har det varit tyst runt Kai Martin. Han verkar ha koncentrerat sig på rollen som hockey-målvakt. Men via ishockeyn fick han kontakt med Joakim Thedin och tillsammans med en hel del maskiner började de göra låtar under namnet Paria.
I våras spelade de in en demo som förutom några alldeles utmärkta låtar också är en bas för en fortsatt utveckling. Paria har en harmoni och ett lugn i sin musik som Stick aldrig hade. Efter demon har maskinerna börjat ersättas med levande musiker. Bland dem gitarristen Georg Cremonese (fd Stick).
Kai Martin har ytterligare ett band som han repar med. De kallar sig Parad och han beskriver deras musik som en släkting till Blue Nile.

SINGLAR

Shadowplay: EP (Dekadanz, PO Box 245, SF-00181 Helsinki).
En ny maxi-LP från Shadowplay som tyvärr inte är riktigt lika magisk som deras förra singel. Musiken är lite rockigare och bilden av Shadowplay som beundrare av Lou ‘Transformer’ Reed klarnar. ‘Transformer’ därför att de gärna kliver över till cool, men gatuhård och nattskuggad jazz. Gruppen spelar nu en del i Sverige. Se upp. Klart hör- och sevärd!

Kalashnikov: Ravaged Minds (Machine rec).
Linköpingsgruppen spelar inte rebellrock som man kan tro utan dansant, brittisk hi-techpop. Syntfanfarer och en refräng som inte är så illa.

Backmans: Södertörn (Offside).
Är det Stockholms svar på Torssons? Först en hyllningssång till semesterparadiset Södertörn och så vänder man och får höra en lika entusiastisk hyllning av gamle AIK-spelaren Ove Rübsamen. Klassiskt för lokalhistoriker.

Fear & Loathing: Blue Eyed Son (Parabellum/Sam).
Ett gäng förhoppningsfulla unga, som lyssnat ett par gånger för mycket (om det går) på Sister Of Mercys LP och nu ska ut på egna äventyr. Mitt i låten faller de igenom på maneren, fram till dess var det inte helt utan hopp.

LA SOLITUDE

Äntligen något för alla som undrade var Allein och Brandys mörka, bisarra sång tog vägen. La Solitude är Alleins arvtagare. Svagare låtar men ansatser till arrangemang som extremenkla Allein aldrig utvecklade. Men här finns ett par bra låtar och främst avslutande “Layers Of Clay” som växer och växer till en av årets svenska kultlåtar. Mäktigt. De mörka stämningarna har La Solitude ärvt från Allein liksom hela atmosfären. Brandy sjunger som en Nico på en halvt raserad, arabisk, nattklubb i Beirut. 30:- på pg 477 12 52-6. Se också kommande Kannibal för intervju med Brandy.

ENJOY

Stefan Höglunds kassettbolag Enjoy, som jag presenterat tidigare, fortsätter med två engelska grupper. The Cleaners From Venus spelar en trevlig men lättviktig Syd Barrett-pop. Monty The Meron är roligare, mer psykedelisk och i allmänhet knäppare. Underfundigt men ibland psykedeliasåsigt. Bägge grupperna hörs i England på kassettbolaget Acid Tapes och de fås för 15:-/styck från Enjoy, c/o Höglund, Söderväg 36, 621 58 Visby.

FANZINES

EttNollEtt har kommit med sitt femte nummer. Mycket trash och garage men tyvärr inget direkt upphetsande i ett fanzine som annars håller rätt bra standard. Vacuum, Hollywood Indians, Athletic Arabs mm och en hel del inaktuella recensioner (onödiga). 10 kr till Nicke Boström, Spelmanshöjden 24, 172 43 Sundbyberg.

Hanging Around domineras i första numret av råpunk, bl a Asta Kask och några utländska band plus en goddag-yxskaft-intervju med Ian McCulloch i Echo & The Bunnymen. 15:- till Putte Karlsson, Hunnemaravägen 11, 292 00 Karlshamn.

DEMO

Horace spelar ren och melodiös pop av så tydligt engelskt snitt och så begåvat att jag undrade om jag inte lyssnade på en av mina kassetter med indiepop från Skottland eller norra England. Men trots fräck sång och rena gitarrer förlorar de mycket personlighet med sin engelska sång. Med ett bredare låtmaterial ska det bli kul att återhöra dem. Varför kommer all fräck pop från Örebro? c/o Bååge, Norra Lillåstrand 31 B, 703 65 Örebro.

Ocal Waltz är en ny göteborgsgrupp med medlemmar från bland annat Mystikens Vacuum som låter mycket speciellt. Rytmiskt, nervigt och spejsat. Musiken väcker stark nyfikenhet, men än så länge inte mer. c/o Andersson, Östra Palettgatan 9, 421 66 Västra Frölunda.

Danse Macabre har börjat den mödosamma vandringen från bara stämningar till verkliga låtar. Jämfört med den kassett jag skrev om för sex månader sedan är den nya ett stort framsteg i Siouxsie-skolan. Med låten “Höst” inleds kassetten med en lysande seger. Stark sång, stark melodi och en låt jag vill ha i min singelsamling. Resten tenderar dock att flyta samman i en jämntjock gröt. c/o Håkansson, Herrgårdsgatan 59e, 591 32 Motala.

Hockeyhoran spelar röj- och Stooges-rock med slängar av anarki-arty och krogslagsmål. Vad ska poetissan Kristina Lugn göra för att inte spelas offside och icing och allting av gitarrarmén? Och tänker jag missa paret Lugn och Hockeyhoran live? NEJ.

Drakskörd. Typisk stockholmsk rebellrock. Men i motsats till så många andra har Drakskörd förmågan att skriva låtar, spela nyanserat och även låta skriket smyga sig fram. c/o Rogvall, Regeringsgatan 89, 111 39 Sthlm.

Moulin Rouge. På Frösön i Jämtland sitter Anders Wikholm och gör begåvad men fortfarande lite ojämn syntpop med tonvikt på pop och hit. Jag har hört honom förut och nu är det bättre än någonsin och i samma trakter som A-Ha och OMD. Antar att det är precis den här typen av pop som utländska skivbolag letar efter i Skandinavien efter A-Has framgångar. Videvägen 46, 832 00 Frösön.

Samedi spelar syntmusik som inte bara vill vara melodiös utan också rå och dansant. Idén är bra men det brister lite här och var. Plattformen finns — det är bara att jobba på. c/o Kjellberg, Norra Bäckvägen 40, 821 00 Bollnäs.

Rescues In Future (RIF) gör månadens fräckaste scratch-pop och därtill inspelat i Hagströms musikaffär i Ludvika! Punkös, oväsen och bra popmelodier. Snyggt. Fräckt. c/o Ahlqvist, Floravägen 20C, 773 00 Fagersta.

Monument har alltid spelat en mäktig och pompös rock. De har med tiden befriat sig från en del uppenbara influenser. Skickligt och kompetent men fortfarande saknar deras musik den extra lilla krydda som måste till.

The Congress har liknande problem som Monument. Den både mäktiga och läckra musiken lider brist på personlighet och angelägenhet. I gruppen återfinns bl a Strandqvist och Peter Byström från Brända Barn. Engelsk sång ökar som i många fall bristen på personlighet, man tappar en möjlighet att få kontakt med musiken då man inte bryr sig om vad de sjunger. Det är bara löjligt att sjunga på engelska. Och det gäller alla band som står hemma i källaren.