Radium Records första skiva sålde inte ett enda exemplar. Nu är Radium hem för så skilda svenska band som Cortex, Sator Codex och Blue For Two. Radium som inte nöjer sig med att vara “det där lilla spännande bolaget”!

Det är så enkelt, egentligen.
Man möts, fattar tycke för varandra, upptäcker gemensamma idéer och bestämmer sig för att drömmar bör bli verklighet.
Heter man då Michael von Hausswolff och Ulrich Hillebrand är drömmen ett forum för kultur, ett sätt att sprida bilder, texter och musik omkring sig.
1983 bildade de Radium 226.05, bolaget som numera mest förknippas med skivutgivning och band som Cortex, Blue For Two, Sator Codex och Texas Instruments.
— Radium skulle vara ett forum för våra intressen. Vi började planera att ge ut en tidning och startade ett galleri, berättar Ulrich Hillebrand.
Tidningen har fått stå tillbaka för andra idéer, skjutits upp under flera år. Men snart är det dags. Under våren kommer första numret av Radium Magazine ut, 100 sidor tjockt med engelska texter av utländska författare.
Galleriet är tillfälligt nedlagt. Lokalen, som låg i Haga i centrala Göteborg, var för litet. Utrymmet behövdes bättre som lager. Men 12 utställningar hölls i alla fall på det 10 kvadratmeter stora rummet.
— Vi betraktar oss lite som initiativtagare, säger Ulrich Hillebrand. Det är klart att man kan göra saker. Men ingen av oss var kunnig inom det vi ville göra. Vi var amatörer, som hade ett starkt intresse.
Som exempel på hur amatörerna Hausswolff och Hillebrand kunde sköta om affärerna, berättar han hur det gick till när Radiums första singel skulle distribueras.
— Vi skickade 150 brev till olika skivaffärer. Resultatet blev en enda beställning från Värnamo på fem skivor. De kom tillbaka senare, säger han.
Sedan dess har distributionen utvecklats via SAM-distribution till att numera skötas om av EMI.
Skivbolaget Radium blev till när Hausswolff och Ulrich Hillebrand ville ge vännen Raoul Luft en kick. Han spelade rockmusik, men nådde inte ut någonstans. Alltså gav Radium ut en singel “Anger” — med Raoul Luft. Nu har det hunnit bli 19 Radium-skivor, en lustig blandning av rock, avant garde-pop, elektronmusik och ljud.
De två konstälskande vännerna befinner sig numera i den sitsen att skivbolaget tar nästan all deras tid. Det är svårt att finna utrymme för andra påhitt.
— Att ha ett skivbolag har många tråkiga sidor, som marknadsföring, administrativa sysslor. Eftersom vi är ett så litet bolag blir vi inte tagna på allvar på samma sätt som de större bolagen. Vi har haft motgångar hela tiden. Inte en enda produktion har gått smidigt. Det finns alltid saker som är mer vinstgivande, mer angelägna för dem som ska serva oss, säger Ulrich Hillebrand och låter väldigt trött ett ögonblick.
Men det är mest tillfälligt. Lusten finns där hela tiden, tron att man kan göra vad man vill bara man vill tillräckligt mycket.
— Vi tar ständigt risker, säger han och ler. Som när vi skickade Cortex till studion för att spela in LPn “You can’t kill the Boogeyman”. Då hade vi inga pengar. Men det var ändå dags. Freddie Wadling, Cortex sångare och låtskrivare, är en stor personlighet i rockbranschen. Han har hållit på i tio år. Vi tyckte det var på tiden att vi gav ut något med honom.
Så är det hela tiden. Vänskap och affärer flyter fritt i Radium. Plattorna, som bolaget ger ut, är ofta gjorda av vänner till de två Radium-pojkarna.
— Vi får demo-kassetter överallt ifrån, till och med från USA. Men vi är mest intresserade av att arbeta med människor som vi känner, säger Ulrich Hillebrand.
Då kan det gå som med Sator Codex. Borlängebandet ringde upp Radium och stämde träff. Band och bolag möttes över en gemensam kopp kaffe och fann varandra. Man bestämde sig för att ge ut en skiva. Då hade Ulrich Hillebrand och Michael von Hausswolff inte ens hört Sator Codexs musik.
— Popmusik är en färskvara med varierande konstnärliga kvaliteter. Vi är mer ute efter att ge sådant som har en längre levnadstid, säger Ulrich Hillebrand.
Ser man kritiskt på listan över Radiums produktion är det lätt att falla i tankar över vad som egentligen är stora konstnärliga kvaliteter. Hur mäter man värdet av en ny LP med Cortex, en singel med Phauss & Firework eller en LP med datormusik av Sten Hansson? Och vem lyssnar egentligen på samlingsplattan Gothenbourg 84, där åtta kompositörer spelat in varsitt underligt stycke experimentmusik?
— Ja, man kan diskutera om Gothenbourg 84 håller måttet. Det är en väldigt smal platta. Vi gav några vänner chansen att experimentera. Jag tycker att det är en av de roligaste skivorna som gjordes det året. Den har glädje i sig. Många har en överdriven respekt för svart vinyl, för många förutfattade meningar. De är fast i trender. Och många går in för att bli stjärnor. Jag tycker det är bra om folk inte gör det till mer än det är, säger Ulrich Hillebrand.
Gothenbourg 84 har kanske störst värde på lång sikt, som dagbok eller tidsdokument, som minne över vad som hände i Göteborg just 1984. Möjligen är det så med fler av Radiums produktioner. Men egentligen är inte det viktigt. Det som ständigt förundrar en med Radium, är att de två männen bakom bolaget lyckas göra vad som faller dem in. Andra skulle stoppas av brist på pengar, motgångar och organisationssvårigheter.
— Jag är fascinerad av att saker är möjliga i dagens samhälle, erkänner Ulrich Hillebrand. Allt är möjligt och allt har rätt att existera. Både jag och Michael har en förkärlek för nya sätt att uttrycka sig. Detta är en chans att ge ut musik i utkanten, att försöka få ut så många aspekter som möjligt till samtida människor.
För nu står musiken i centrum tillsammans med Radium Magazine. Andra projekt hinns inte med. Så än så länge får vi bara minnas när Radium arrangerade en uppläsning med William S Burroughs och John Giorno i oktober 1983 i Göteborg, eller när de ordnade en datormusik-festival under tre dagar i maj 1984 på Ny Scen i Göteborg.
— Jag tror att vi kommer att ordna en ny datormusikfestival så småningom. Och får vi bara en större lokal tar vi säkert upp galleriet igen, tror Ulrich Hillebrand. Jag skulle vilja knyta ihop vetenskap och kultur mer, kanske ordna en festival där vetenskapliga föredrag blandas med rockmusik, dans och teater. På så sätt skulle man kunna sprida kunskap till rock’n’roll-publiken.
Stora drömmar. Men jag skrattar inte ens lite åt Ulrich Hillebrands fantasier. Visst är allt möjligt. Visst är det så.