“Att tippa ut TV-apparater genom hotellfönster är bara fånigt” tycker Nisse Hellberg i Wilmer X. Men visst har de skånska popmästarna haft fuffens för sig! Nisse och Sticky Bomb i Wilmer X berättar för Lennart Persson om gruppens fem första år.

Från “Slå dank” till “Förlorad kontroll” — är det så man bäst beskriver Wilmer X och deras nu femåriga skivkarriär?
— Njaee… säger Nisse Hellberg, gruppens hjärta och hjärna.
— Det är inte ofta vi tappar kontrollen, åtminstone inte om man tänker i klassiska röjartermer. Att tippa ut TV-apparater genom hotellfönster är ju bara fånigt!
— Fast en gång stal vi en glassgubbe. Vi hade ställt in en spelning i Göteborg p g a att jag hade halsfluss och feber. På hemvägen flödade spriten i bussen, Iggy Pop skrällde i bandspelaren och plötsligt i Varbergs-trakten vaknar jag till av att en nära tre meter hög reklamgubbe kommer in genom bussdörren!
— Styggare än så är vi inte…
Musiken har för den sakens skull aldrig saknat vare sig muskler eller passion.
— Vi spelar ROCK, i ordets allra mest trångsynta och traditionella mening! Vi kan inget annat, vill inget annat…
Det räcker. Så här följer fjorton av undertecknads Wilmer-favoriter genom åren. Nisse Hellberg och det levande dynamitpaketet Sticky Bomb, gruppens trummis, bidrar med kommentarer.

SOV MIN ÄLSKLING (1980)

En alldeles ljuvlig liten blues, fylld av skånsk ömhet. Både Silas Hogan och Jimmy Reed har lånat till kompositionen, men Wilmer förvaltar arvet med äran i behåll. Och redan här kan man ana sig till att Jalle Lorensson snart ska tillhöra samma klass som Paul Butterfield och Magic Dick, de enda andra vita bluesmunspelarna värda något.
NISSE: En osannolik debut. Vi var fruktansvärt nervösa vid inspelningen, inte minst Jalle. Det låste sig totalt för honom, och ur munspelet kom bara ynkliga små gnäll. Men det blev ju bra till sist.
STICKY: Vid den tiden bodde jag i Klippan. Jag var 17 år och vi hade precis upplöst Kriminella Gitarrer. Jag hängde alltid i Studio Bombadill, för att lära mig så mycket som möjligt. Wilmer X hade jag aldrig hört.
— Pål Spektrum berättade att det var ett modsband från Malmö — med långhåriga popmusiker! Vår attityd var ungefär att “dom ska vi plocka ner”, men det blev inte så. Jag monterade mickarna vid trummorna och blev kompis med dom…

SLÅ DANK (1980)

En klart asocial spark i riktning mot Electrolux-Werthén, som suttit i radion och varit förnumstig över dagens ungdom. När Nisse snäser “men det vill inte jag… då slår jag hellre dank”, så närmar han sig anarkismens allra innersta väsen…
NISSE: Den gjorde alltid stor succé när vi spelade ute, och det händer fortfarande att folk skriver efter den. Fast den är begravd. Må den vila i fred.

HOKUS POKUS (1981)

Från första LPn och för första gången finns det lite nyanser i Nisses röst, faktiskt en gnutta sex appeal. Clas Rosenberg drar av sitt bästa Albert King-solo.
NISSE: Jag ville skriva en text om en tjej, som inte bara var något man blev kär i. Lite vardagsrealism. Och jag kommer ihåg att jag kämpade en hel sommar med texten. Min syster och hennes två barn inspirerade delar av den, men helheten är fiktiv.
STICKY: Det var under inspelningen av första LPn, som jag på allvar lärde känna bandet. Den gjordes på helgerna och alla bodde på golvet i min lägenhet. Första helgen gick alla inspelningar åt helvete. Sven Tall körde alla i Torsson och Wilmer med lastbil till Klitterhus, ett danspalats utanför Ängelholm, där alla blev dyngraka…

KÄRLEKSVOODOO (1982)

Från LPn ‘Fula fula ord’ och för första gången börjar det låta riktigt bra om Wilmer. Nisse tar ett grepp på Bo Diddley, vänder upp och ner på voodoo-tekniken och “många många mil bort låg en kvinna och njöt”!
STICKY: Nu var jag med i gruppen, som maraccasskakare. På den här låten passade Jalle Olssons trumspel inte riktigt, och vi beslöt att skyla över det genom att löpa amok på olika rytminstrument. Tomas Gabrielsson, vår producent, var i sitt esse och det är förmodligen mitt hittills roligaste studiominne.
NISSE: Den plattans djärvaste spår. Vi öste på med massor med Diddley-eko på gitarren, bankade på allt som fanns i studion — ventiler och papperskorgar — och plötsligt var vi i Afrika!

SIKTA PÅ MITT HJÄRTA (1982)

Wilmers mesta poplåt — struktur, tema, innehåll — allt luktar svensk popklassiker. Men låten kom bort lite på LPn.
STICKY: Vi funderar på att börja spela den live igen. Fast råare, i ett högre tempo.
NISSE: En bra låt. Jag kommer ihåg att stämningen i bandet var usel den dan jag presenterade den, men alla tände direkt på den. Men den borde låtit bättre. Den och “Rätt flicka fel pojke” är två låtar jag gärna skulle vilja göra om vid tillfälle.

BLOD ELLER GULD (1983)

Sista inspelningen med den första riktiga Wilmer-uppsättningen. Dessutom den första med Sticky Bomb bakom trummorna. Och med ens var bandet i en helt ny division. Titeln, öppningsstrofen, symboliken, melodin, framförandet… det bästa Wilmer gjort. Hittills.
STICKY: Inspirationen bakom rytmen var Neil Youngs “Southern Pacific”, men i händerna på oss blev det nästan ett disco-beat. Jag var nervös i studion, men lyckades ändå få till det på den tiden. Jag var inte på långa vägar så bra som det låter!
NISSE: Jag var trött på lantisstämpeln, trött på att mina texter inte togs på allvar, trött på att bara betraktas som “rolig”. Den känslan gav någonting åt “Blod eller guld”, som ingen kunde vifta bort. Det fanns en känsla i bandet att det här får bära eller brista. Efter inspelningen sprack ju också bandet, men en vecka senare hade jag en ny uppsättning klar. En flygande start.

TOMMA ORD (1983)

Gruppens nya auktoritet, eller Nisses hunger, spillde över på LPn ‘Djungelliv’. Här finns en nerv och en hänsynslös satsning som var ny. “Tomma ord” är ett gott exempel — en politisk protest, där bilden av radioaktiva kroppar begravda i bly stannar kvar i minnet. Oroar och bränner.
STICKY: Jag och Stefan Björk och Thomas Holst var nytt blod, ny energi. Vi tog med oss lite av punkandan och visste dessutom att nu var det allvar. Säg upp era jobb, nu ska vi satsa!
NISSE: Vad det gäller texten så är jag alltid livrädd för att framstå som en beskäftig magister, när jag ska försöka kommentera större saker. Här funkar det eftersom jag utgår från mitt eget vardagsrum, vad jag ser på min TV.

INGA ORD (1983)

En ballad med luft i arrangemanget. En andhämtningspaus, som tyvärr blivit allt ovanligare i gruppens musik. Med stöd av en ordlös överstämma från Maria Blom så bär Nisses röst och text hela lasset — utan minsta problem. “Det finns inga ord… för det jag ser i dej”. Någons hjärta borde smälta…
NISSE: Ofta gillar jag själv det enkla, det udda arrangemanget, men betvivlar att publiken gör det. Istället hamnar jag i det läget där jag försöker göra varje LP-spår till en hit. Och då krävs det andra saker.
STICKY: Vi spelade in tre ballader och skivbolaget ville ha med alla tre på LPn, men vi röstade emot. “Bränner ett brev” dök senare upp på en singel. “Ont” ligger fortfarande i bandarkivet.

DJUNGELLIV (1983)

Sex. Sex. Sex. “Din kropp den är mjuk som varm nougat… håll mig hårt… lova mig allt”. Gitarrsolot — smygande, fåtonigt — tar för sig. Hungrigt, otåligt, sammanbitet.
NISSE: Det här är i princip live. En blueslåt som vi bara kör rakt in, rakt av. Det brukar bli bra. Jag spelar på min brorsas gamla Levin-gitarr och när jag kom till solot var den fruktansvärt ostämd. Men va’ fan då!
STICKY: En suverän låt att spela ute — den segaste publik vaknar till liv!

KÖR DEJ DÖD (1984)

Ingen låt. Ett förkrossande riff, en skoningslös rytm, ett skrapigt, gnisslande avgrundsrabalder. När jag första gången hörde den, utan att uppfatta texten, trodde jag att den hette “Kör mej död” och handlade om mänsklig och köttslig passion. Men det hade kanske varit för bra?
STICKY: För mig är den här början på en ny period i vår utveckling. Vi blir råare, tempot ökar, både text och musik blir tuffare. Inget andrum, ingen vila.
NISSE: Jag hade ett skelett, en takt som Clas och jag hade spelat för hundra år sedan utan att göra något av. Trodde inte att det skulle hålla som låt. Sen hörde jag Nomads köra något snarlikt och fick ny tro på idén. Nu är det förmodligen vår mest kända låt.
STICKY: Och vår bäst säljande singel! Men det var det ingen som trodde om den. Vi trodde inte att den över huvud taget skulle spelas i radio, men jag har hört den t o m i “Hallå bilist”! Och så hörde jag att en kille hade kört av vägen när han fick höra den i bilradion! Han dog inte… dock.

MOTORBIKE DRIVIN’ (1985)

Från samlings-LPn ‘A real cool time’. En bagatell, men en fräck sådan. Motorcyklar, tonårskärlek, ond bråd död. Jerry Williams borde spela in den, men ingen lär kunna återskapa gitarrbreaken.
STICKY: Tillbaka i Studio Bombadill — det var billigast, snabbast! Första egna låten på engelska. Jerry Williams får gärna spela in den, men det blir aldrig så här bra…
NISSE: Jag har själv aldrig kört motorcykel, och den enda gång jag åkt med någon var jag så rädd att jag höll på att dö…

FÖRLORAD KONTROLL (1985)

En modell för soundet på senaste LPn — ett giftigt riff och en vägg av tätt, tätt komprimerade gitarrer. En refräng man inte kan värja sig mot. Texten är en andlig släkting till “Slå dank”.
NISSE: Låten fanns redan när vi spelade in ‘Djungelliv’, men då var den bara själva riffet, det fanns inga stick eller nånting som bröt av. Sen kunde jag inte släppa riffet och så utvecklade jag det inför den senaste LPn. Texten handlar om baksidan av det liv vi lever — alla attityder och värderingar ställs på huvudet, man tappar kontakten med det “vanliga” livet. Ibland vet man inte riktigt var man är på väg…
STICKY: Jag förlorar kontrollen i musiken, tappar kontakten med allt annat än rytmen, öset och det som händer på scenen. Det är det tillstånd flamenco-artisterna kallar “el duende” och det är fantastiskt!

FEM ESS I LEKEN (1985)

En sketen blues med jagad, desperat text. Det personliga och det politiska vävs ihop, utgången är blekt uppgiven. Men i musiken finns en kraft ingen diktatur, ingen personlig tragedi kan hålla nere. Bästa spåret på ‘Under hot’.
NISSE: Den höll faktiskt inte på att komma med på plattan, men blev så bra när vi till sist körde den att vi inte kunna ställa den utanför. Inspelad live och långt ifrån perfekt — trummorna rasslar och det tjuter av feedback — men ett alldeles speciellt ögonblick fångat på bandet. Nånting som aldrig kan hända igen och aldrig kunde ha hänt dessförinnan. Då är musik som bäst.

NERE PÅ KNÄ IGEN (1985)

En explosion, ett flabb, en hyllning till The Ramones. Så fräckt, så fräckt.
NISSE: The Ramones är bara så bra, fortfarande. Fantastiska låtar, en konsekvent idé, helt unika. Här snor vi ett av deras riff och hela deras sätt att spela och ändå kan det aldrig låta som dom. Så nog är det en hyllning. Vi släpper loss allt krut vi har…
STICKY: Bara det inte blir för många sådana låtar i vårt set. Jag har för dålig kondition!
Är det en bra avslutning på de fem första åren?
— Det får andra avgöra, säger Nisse med en blick i taket.
— När vi gjorde vår första singel, så hade vi nått vårt stora mål. Allt efter det är bara bonus…
— Och mina bästa låtar är inte skrivna än…