”You just can’t kill the boogeyman” sjunger en raspig mansröst triumferande. Det är Freddie Wadling, centralgestalt i göteborgska kultbandet Cortex, och så gör även Cortex.
Nu kommer bandets andra LP, som heter just ’You can’t kill the boogeyman’, en varierad och tung rockplatta som visar upp ett piggt Cortex. Annars förknippar man oftast Cortex med ångest, skräck och dansant mörkermusik.
Detta är Cortex andra LP. Den första heter ’Spinal Injuries’ och kom hösten 1983.
— Ju mer skivor vi gör, desto mer kan vi vidga människors uppfattning om Cortex, säger Freddie Wadling. Allt bygger inte på skräckfilmer, som många tycks tro. Det finns en grundfilm, som är bortom allt det. Jag tycker tvärtom att musiken vi gör är väldigt livsbejakande. I alla fall känner jag mig så när vi spelar.
Freddie Wadling tycks ha spelat med nästan alla musiker i Göteborg. Han har förekommit i band som Liket Liket Lever, Lädernunnan, Cortex och Blue For Two. Dessutom dyker han upp i lösa konstellationer som ger konserter vid speciella tillfällen.
Cortex har bytt medlemmar otaliga gånger. Men varje gång man tror att bandet är för alltid upplöst och dött, dyker det upp igen.
— Det går inte att sluta spela, säger Freddy Wadling. Vad som än händer, hur mycket medlemmar som kommer och går, finns Cortex alltid kvar. Vi kommer alltid tillbaka.
Nuvarande sättningen, med Freddie Wadling på sång och bas, Pontus Lidgard och Ola Andersson på gitarr, Uno Wall på trummor, samt Anna-Lena Karlsson och Annika Söderholm som körar, är den mest långvariga och livskraftiga.
— Nu har vi spelat tillsammans i två år, och Cortex har funnits i fem år, säger Pontus Lidgard.
Cortex största kännetecken är Freddie Wadlings sargade röst. På ’You can’t kill the boogeyman’ får man höra många versioner av den.
— Jag är inte riktigt säker på vad jag sjunger. Jag kan inte styra min röst. Egentligen har jag bara ett tonomfång på en och en halv oktav. Resten är fejk, säger Freddie Wadling och ler. Rösten lever sitt eget liv, som en slags fysisk schizofreni.
Cortex andra kännetecken är de danslockande och enkla låtarna, med sina lätt fångade refränger.
— Jag gör låtar enligt en slags collageteknik. Man måste börja med något man gjort tidigare, ha en grund. Många låtar går bara på ett enda ackord. Jag använder högst tre ackord, säger Freddie Wadling.
— Enkelhet är också en styrka, säger Annika Söderholm då.