THE TRIFFIDS
Born Sandy Devotional
(White Hot/MNW)
* * * * *

Dom säger att rockmusiken är död. Men hur jag än försöker acceptera den tanken kan jag inte undgå alla exempel på motsatsen. Bara de senaste månaderna: The Calls stolta ’Reconciled’, Stan Ridgways filmiska ’The Big Heat’, That Petrol Emotions maniska ’Manic Pop Thrill’, Saints kärleksfulla ’All Fools Day’, Go Betweens smarta ’Liberty Belle’, Cramps excesser på ’A Date With Elvis’, Brian Setzers starka solodebut. Och så nu detta underverk av australiskt vemod.
Fram till nu har Triffids visat upp mängder av ansikten. Deras nerviga rock har kunnat placeras bredvid så skilda namn som Dylan, Doors, Birthday Party, Hank Williams och Television.
Med ’Born Sandy Devotional’ har alla splittrade bilder plötsligt sammanfogats. Till ett vemodigt landskap av mjuka stämningar.
Visst tittar Jim Morrison upp i ”Wide Open Road” och ”Stolen Property”. Och visst smyger Hank Williams i bakgrunden till ”Seabirds”. Men helheten är bara Triffids.
Den verkliga extasen är ”Stolen Property”: Den bittraste skilsmässoskildring som Elvis Costello inte skrivit.
Ibland känner jag mig töntig när en rocktext får mig att gråta. Jag är ju i alla fall 28 år. Men jag tar gärna den känslan. Orkar du med ”Stolen Property”?
Jag har haft ’Born Sandy Devotional’ på kassett i ett halvår. Jag har hört den minst femtio gånger. Ännu har inte lågan falnat.