THE SAINTS
All Fools Day
(Mushroom)
* * * * *

Låtskrivare av klass växer inte på träd. Däremot hittar vi en och annan som tvingas harva i grönsakslandet, långt ifrån hitlistornas rosenrabatter och prisbelönta planteringar.
Ta Chris Bailey, t ex. OK, hans välväxta melodier och prunkande harmonier har väl gett honom ett visst mått av kultstatus, och hans namn kan nämnas utan att folk tror att man talar om irländska whiskeylikörer. Men med tanke på att han utan tvekan tillhör de allra främsta kompositörerna under detta decennium har de kommersiella framgångarna varit i det närmaste försumbara. Ledsamt nog.
Men varför sörja det förgångna? Låt oss istället titta, lyssna och fingra på ’All Fools Day’ — Baileys och Saints kanske säkraste, jämnaste och mest homogena LP hittills, och, jämte Costellos ’King Of America’, det här årets mest älskvärda musikupplevelse i vinylform. Att man måste söka sig till välsorterade importaffärer för att hitta denna pärla är något som endast skivbolagsansvariga med ett vaket intellekt kan råda bot på.
Om Chris Baileys melodier var åkerjord skulle i praktiken vad som helst kunna frodas där, och på ’All Fools Day’ växer som ogräs ett par av de vackraste och mest varierade harmonislingorna jag hört på länge: djupt tragiska ballader, som den mollstämda ”See You In Paradise” eller ”Celtic Ballad”, där Bailey för första gången sneglar på sitt irländska förflutna; ringlande pop i Jackie De Shannons anda. (”How To Avoid Disaster”); souldränkta rockhits med putande underliv och svettiga armhålor (”Temple Of The Lord”).
Allt detta finns samlat på ’All Fools Day’ — en skiva som borde ge Chris Bailey de framgångar han inte mer än snuddat vid tidigare. Att man sedan förpackat mästerverket i ett minst sagt hiskligt omslag är bara att beklaga.