Peter Dolving är tillbaka i det metalband han tycker är bäst i världen — The Haunted. Nya plattan bjuder på liveorienterade låtar och ett textkoncept som reflekterar över samhället och människan. Slavestates Mikael Mjörnberg tog tåget till Göteborg för att bland annat få redo på att en av sångarens idoler är Peter Tägtgren.

Peter Dolving konstaterar glatt att sommarvärmen äntligen har kommit och att det passar honom alldeles utmärkt, när vi möter upp på Järntorget i Göteborg. Själv hade jag inte varit sen att hålla med, om jag inte hade varit tvungen att färdas med ett fullproppat Intercity-tåg utan luftkonditionering. Minst sagt svettigt och påfrestande för tålamodet. En och annan svettil hinner även rinna längs min rygg medan jag promenerar från Centralstationen till vår mötesplats. Därför är det skönt att fly in på ett svalt och stilla Pustervik för en stund. Vi nöjer oss med varsin slät kopp kaffe och en skvätt vatten och slår oss ner vid ett litet bord långt in i lokalen. Medan jag får tillfälle att lyssna igenom den kommande Haunted-plattan ”rEVOLVEr” bläddrar Dolving förstrött i några gamla nummer av Slavestate och skrattar högt åt några plakat med reklam för ”Spola kröken” som håller på att forslas in på stället. Det genomgående intrycket av Peter Dolving är att han är entusiastisk, han är en man som älskar det han gör och tycker att det är det absolut roligaste i hela världen. Ansiktet fullkomligen strålar när han berättar om hur han har kommit tillbaka till The Haunted sedan Marco Aro valt att lämna thrashskutan.
— Det känns helt grymt att vara tillbaka. Det var som en blixt från klar himmel när jag fick frågan, jag blev helt ställd! Jag trodde aldrig att jag skulle få möjligheten igen. Det är ju en stor sak att lämna ett band som jag gjorde, speciellt ett band där alla vet att man verkligen tycker om varandra och tycker att det är roligt, och där det verkligen blir bra material. Vi fungerar verkligen som band, det fungerar ätt vara med i det här gänget. Jag tycker om det här bandet. Frän min sida var det ett helvete att sluta, men jag var tvungen att göra det, för det var inte kul längre. Samtidigt kände jag en hel del skuld, fan för att hoppa av i det läget, så jag trodde aldrig de skulle vilja ha mig tillbaka. Men de ville tydligen det.

Inte lite skit

Mitt i all glädje och entusiasm finns dock en betydligt allvarligare sida av Peter Dolving och utan att jag behöver fråga tar han upp alla jämförelser av honom och Marco Aro. Utan att rucka på sin glada utstrålning berättar han med en väldigt seriös ton om sin syn på saken.
— Det tycks ju väldigt mycket om Marco och mig på olika hemsidor och bland folk i allmänhet. Grundläggande kan man säga så här, sluta jämföra därför att man jämför inte på det sättet! Det är inte rättvist, vi är två helt olika människor, det är ingen som är bättre och ingen som är sämre. Vad vi som sångare har försökt göra när vi varit med är att göra vårt absolut bästa och sen är det inte mer med det. Vi är bägge två verkligen fans av The Haunted och därför tycker vi båda att det är jävligt roligt att ha fått göra det vi har gjort. Det finns ingen rivalitet mellan oss. Det är bara en jävla glädje och tacksamhet att få sjunga i det här bandet.
— Marco fick ju inte äta lite skit i början, fan vad folk klagade på honom! Jävla backstabbers. Jag vet vilka de är allihopa för det är för mig de har klagat, de jävla svinen. Jag litar inte på dem ett jävla dugg. Det har jag ingen respekt för. Och sedan när de började fatta att han verkligen är dedikerad och bra, då har de ju redan gjort bort sig, då är det för sent att ändra sig. Gnäller gör man när man behöver uppmärksamhet. De som gnäller fick väl mycket stryk som barn, eller så får de inte knulla eller har för mycket finnar. Det finns tusen orsaker, gnälliga människor är oftast inte särskilt roliga. De kommer säkert att gnälla jättemycket på oss nu för att vi har bytt sångare igen.

Inget traditionellt skivkontrakt

Anledningen till att Dolving en gång i tiden valde att lämna The Haunted stavas Earache, det brittiska skivbolag som ända fram till ”One Kill Wonder” (2003) var bandets hemvist. Kombinationen av att få spela musik med thrashbandet som han älskar och att slippa ligga på just Earache var orsakerna till att det inte var något snack om att han skulle tacka ja när förfrågan om att återigen sjunga i bandet dök upp.
— I mina ögon är The Haunted det bästa metalbandet. The Haunted är bäst, jag skulle inte vilja sjunga i något annat hårt band! Jag tycker att det är roligt att spela in med band och gästa här och där, att vi spelar in en studioplatta med Mary Beats Jane till exempel, men det finns inget annat band som spelar hård musik som jag skulle vilja vara med i.
Är det någon skillnad på stämningen i bandet nu jämfört med förra gången du var medlem?
— Vi har blivit lite softare allihop tror jag. Att ligga på Earache påverkar nog alla i ett band ganska negativt, därför att som Earache-signat band får man inte så mycket positiv feedback från skivbolaget. Det är mest så att ena stunden lovar de bra saker som de sedan tar bort. De räcker fram en hand och sedan rycker de bort med den andra handen hela tiden och det gör ju att alla går omkring och känner sig lite buttra. Man inte kan lita på någon och det går ut över allt, hela livssituationen. Det är bättre och mycket roligare nu.
Nytt bolag att ha hand om bandet är tyska Century Media och om dem har Peter inget ont att säga. Han är annars inget större fan av musikbranschen och skivbolag men den här gången verkar allt ha klaffat perfekt.
— Jag kan säga som så att det här är det första bra skivkontrakt jag har sett i hela mitt liv. Jag är väldigt positivt inställd. Det är vårt management som har förhandlat fram det åt oss, det känns också väldigt, väldigt bra. Talent Trust är heter bolaget, ett ganska omdebatterat managementbolag. Jag vet att det är många som inte är nöjda med dem, många som inte gillar dem. Vi har dock känt dem väldigt länge, de försökte jobba med The Haunted i samband med att vi släppte första plattan, men Earache var omöjliga att arbeta med så de tackade för sig då.
Vad är det som gör det nya kontraktet så bra jämfört med alla andra kontrakt du har sett?
— Oj. Bindningstid, royaltyförutsättningar, den kreativa friheten, det är vi som bestämmer! Det finns en vilja att verkligen få ut skivan, det finns en genuin vilja att hjälpa till med att marknadsföra och ge oss möjlighet att nå ut till en publik. Det är ett avtal som är inskränkt till utgivning av skivor. På ett sätt skulle man kunna säga att vi nästan är utan skivkontrakt. I traditionell bemärkelse är det här inte ett skivkontrakt, det här är ett skivutgivningsavtal. De gör en sak, de ger ut skivor, that’s it! Earache-avtalet var så absurt att första gången jag läste det skrattade jag för jag trodde det var ett skämt, ett practical joke, men det var det inte. Men nu är vi fria från det! utbrister Peter lyckligt.

Musikbranschen är fascistisk

Dolving berättar om hur privilegierat bandet känner sig som har fått ett så lyckat avtal med skivbolaget, men ger sig också på en lite djupare analys av varför skivbolagen i många fall behandlar banden så illa och hur heta situationen inom skivbranschen har uppstått.
— Century Media gör marknadsföring för skivan och det är väl det som är idén, det är det ett skivbolag ska göra. Av olika historiska orsaker har många skivbolag fått kontrollnoja, men det faller tillbaka på artisternas egna ansvar också. Många artister förstår inte sitt ansvar inför sina samarbetspartners och sin publik. Har man en publik så ska man visa den publiken en jävla respekt och gör man inte det är man ett arsle. Har man ett företag eller en samarbetspartner, för det borde ju ett skivbolag vara, som vill gå in och tycker att det är värt att satsa pengar på att få ut musiken måste man få det att fungera. Ska det förhållandet fungera gäller det att man kan lita på varandra, att man är två jämnstarka parter i ett avtal. I grunden gör man ju musik för att man själv älskar den. Och om det då visar sig att det är fler människor som också uppskattar musiken och faktiskt är villiga att stödja det man gör, genom att köpa skivorna och komma på spelningarna, då tycker jag att man på något sätt får skärpa sig. Då får man inte supa bort det, knarka bort det och vara en jäkla diva. Det finns ju massor av människor som distanserar sig jättemycket bara för att de blir så kallat framgångsrika och jag tror att skivbolag och sådana människor förlorar förtroendet för de människorna.
Du menar att banden skapat situationen själva?
— Till viss del, inte helt och hållet, men jag tycker definitivt att de vidgat sprickan mer än vad som hade behövts. Allvarligt talat, det här är ett guldjobb! Att sitta och klaga, ”det går ju så bra för en och det är så många som vill ha tag på en och bla bla” är ju löjligt. Då får man lösa det, punkt slut! Eller så får man lägga ner, för det är kul, det är skitkul att spela för jättemycket människor som gillar den musik man själv älskar. Det är helt grymt!

Människosynen

Jag undrar om Dolving i och med det nya skivavtalet ändrat sin syn på musikbranschen något. Om det här tecknet på att allt faktiskt inte är nattsvart fått honom att lätta lite på sin annars klart negativa inställning gentemot branschen.
— Nej, jag har hävdat i flera år att det gamla sättet, alltså det kanske sedan trettio år traditionella musikbransch-sättet att se på partsförhållandena mellan artister och bolag är orealistiskt. Det bygger inte på en sund människosyn, det bygger inte på ett förhållande mellan parter. Det har jag faktiskt fått bekräftat eftersom vi ser att det definitivt finns alternativ till det. Man kan förenklat säga att ett band är som en cirkus som åker runt från stad till stad och ser till att ha så roligt som möjligt och att folk som kommer till spelningarna verkligen får något bra levererat. När folk kommer till spelningarna är det bandets ansvar att se till att den biten fungerar. Bandet måste vara en stark enhet som inte har människor som byter blöjor och pudrar näsan på dem. I den gamla musikbransch-konstruktionen var artisterna som förvuxna bebisapor som inte klarade av någonting över huvud taget annat än att kliva upp på scen och leverera. I övrigt var de bara lallande idioter, men det håller inte i längden. Jag har hävdat länge att det är fel och då är det väldigt, väldigt roligt när förhållandena är som vi vill ha dem, som nu med Century Media.
— Musikbranschen har aldrig varit demokratisk och aldrig gett sken av det heller. Den är renodlat fascistisk, det är en brutal värld. Den är ärligt talat jättebrutal, det finns inget internt nätverk och skyddssystem som i den vanliga världen utan det är den starke som överlever. Kapitalistisk konstruktion tillåter det.

Stryk av någon som vet hur man slåss

Nog talat om musikbranschen, hagalna skivbolag och respektlösa artister. The Haunted har en ny platta på gång, vilket självfallet är den största anledningen till att vi strålar samman över några droppar kaffe den här eftermiddagen. ”rEVOLVEr”, en platta som i mina öron låter smartare och mindre hetsig än föregångaren ”One Kill Wonder”. Nu handlar det mer om uttänkta låtar än häftiga riff staplade på varandra, som var fallet senast, och mer thrash än death.
— Det har hänt ganska mycket i och med att jag har kommit tillbaka, det ändrar tillvägagångssättet för hur skivan har gjorts. Den här skivan är gjord mer som första skivan, alltså så att alla har varit med hela vägen. Den övervägande delen av materialet till ”Made Me Do It” (2000) är gjort innan själva skivan gjordes. Det är inte sådant som blev över från första plattan utan mer sådant som vi gjorde efter att vi hade gjort färdigt den skivan. Sen, när jag lämnade bandet, snickrade de ihop låtarna. ”One Kill Wonder” gjordes väldigt mycket instrumentalt, den manglades ihop under sommaren. Det var inte alls på det sättet att det var ett band som skrev den utan det var Anders (Björler, gitarr) som gjorde väldigt, väldigt mycket. Det är väl det som är den stora skillnaden, nu har vi delat väldigt mycket på uppgiften. Det är väldigt roligt att jobba på det sättet, det blir mycket bättre stämning då.
— Det kan låta lite fantasilöst kan jag tänka mig, det är ju inte särskilt romantiskt, men det är så att vi bestämmer oss för att vi ska göra en bra skiva och så gör vi det. Vårat jobb är att göra musik som vi själva tycker är cool och sen hoppas vi att de människorna som är vår publik kan ta till sig och förstå det och tycka det är lika bra som vi tycker. Det här är en väldigt liveorienterad platta, det kommer man inte ifrån. Det är för att vi tycker det är jävligt roligt att turnera. Vi har gjort det lite grand för oss själva, gjort oväntade grejer bara för att det är så roligt att göra. När man gör musik ur ett liveperspektiv kan man bara göra sådant som man vet att man kan leverera. Det måste ju gå att spela det live också och vi är inte Dimmu Borgir eller Cradle Of Filth. Kan man inte leverera det dag ut och dag in då ska man inte göra det! Vår filosofi är sådan, vi kanske är lite ortodoxa på det sättet. Det känns som att det är många som inte bryr sig om att folk har DAT-inspelningar och mycket samplingar och så där även när de kör live, men vi i The Haunted tycker att det är lite fusk. Bara för att Britney Spears gör det behöver ju inte alla göra det, det är roligare att ge publiken det man verkligen kan.
— Vi har gjort skivan med det faktum att vi har gjort tre plattor i åtanke, vilket innebär att vi inte kommer ifrån att vi har många låtar som folk vill höra, som vi måste spela. Då känner vi att det är det okej att göra lite lugnare partier eller kanske lite annorlunda partier för mangel, jävlar vad mycket mangel vi har i backfickan. Är det mangel man vill ha så finns det mangel på den här plattan, det har du ju hört, men nu vågar man göra andra saker också bara för sin egen tillfredsställelse. Konstellationen av låtar känns mer fokuserad den här gången. Det känns mer som att man får stryk av någon som verkligen vet hur man slåss.
Lite oväntat dyker Sick Of It Alls frontman Lou Koller upp som gästgastare på ett spår och Dolving är uppenbart nöjd över detta. Det var dock ytterst slumpmässigt att det blev just han. Peter fick genom bekanta reda på att Sick Of It All skulle spela i Sverige samtidigt som The Haunted befann sig i studion och förslaget att Lou skulle tillfrågas dök upp.
— Han fick låten och när det blev dags för dem att spela här kom han till studion. Vi lyssnade på låten och kollade på texten och sedan dunkade han in den. Det är kul att få sjunga tillsammans med någon som sjunger i lite samma stil som jag själv och som har samma känslomässiga output på något sätt. För mig personligen är det en jävla ära att få sjunga med honom, en av mina största inspirationskällor när jag var yngre. Det är nog mest jag och Per (Möller Jensen, trummor) som gillar hardcore som är Sick Of It All-fans, men samtidigt är det ofrånkomligt att man har olika smakriktningar. Jensen (gitarr) är mer inne på tysk metal samt Sadus och King Diamond.

Skendemokrati

I min ihärdiga research upptäckte jag att Anders Björlers favoritlåt ”I’m Only Sleeping” med The Beatles, enligt personprofilerna på hemsidan. En låt som finns inkluderad på beatlarnas album ”Revolver” från 1966. Enligt Peter Dolving finns dock inget samband mellan detta och namnet på den nya The Haunted-plattan.
— De har gjort en fantastisk, helt underbar jävla skiva som heter ”Revolver”, men det har ingenting med det att göra. Att bestämma titel på en platta är jävligt svårt. Den heter ”rEVOLVEr” för att vi tyckte att det låter hårt och så kom vi på det att det är lite dubbelt också, att det är en ordlek. Man tänker ju ofta att en revolver är ett vapen, men en revolver i sig är ju inte ett vapen utan det är ju bara mekanik. Det kan lika gärna vara en kuggmekanik i en maskin eller en motor, en revolver är ju en teknisk term. Man tänker alltid att det är det här vapnet, det är alltid den här våldsdyrkan, alltid det här mänskliga problemet, pengar som sitter ihop med våld. Det är ett litet steg tillbaka till låtarna på första skivan. Rent textmässigt går det tillbaka mer till den eftersom jag har fått möjligheten och privilegiet att skriva texterna den här gången.
Vad handlar texterna om?
— Den här gången är de mer jordnära, de handlar om var jag och de människor jag kan relatera till är i livet. Rent generellt brottas vi ju alla med ganska likartade grejer i livet. Det handlar om allt ifrån hur man ser på relationer till hur människor faller in i någon slags jävla motbjudande rutten utseendefixering. Det är smörja, totalt jävla nonsens, som inte har någonting att göra med människor. Människor är ändå människor, vi är ju inte löpsedlar. Går man in i en affär och kollar på tidningarna så är det samma omslag på alla tidningar. Det är någon jävla brud på och så är det lite bantningstips, lite sex och lite köptips. Folk ser ut som kloner och man bygger upp en hel stor lögn om samhället i stort, vad det är för något. Vi lever inte i en demokrati utan vi lever i något annat, det är snarare någon form av skendemokrati. Samhället är extremt mediestyrt, det är en förenklad verklighet som har väldigt lite att göra med demokrati, och jag menar att någonstans får vi bestämma oss för att välja. Är det demokrati vi vill ha då får vi faktiskt säga det och ta ansvar för det och vill vi inte ha demokrati så kan vi ju säga vad fan som helst, ”jag ger upp all min bestämmanderätt”. Ett stråk av allvar svävar över Dolvings annars så entusiastiska uttryckssätt.

En uppmaning till civilt motstånd

Med ett så samhällskritiskt texttema är det självklart läge att tränga lite djupare in under ytan och analysera texterna låt för låt. En uppgift sångaren tar sig an med frejdig entusiasm efter att ha inhämtat en påtår från den trendigt skäggbeprydde kyparen. En sak står nästan omedelbart klar för mig, Dolving är en man som har åsikter om det mesta och som är ordentligt påläst. Det är bara att lyssna och begrunda utläggningarna som fortsätter även när låtarna avhandlats färdigt.
”No Compromise”.
— Det är nästan som en summering av vad det är vi gör. En summering av vad det handlar om att spela den här musiken, att tycka om alternativ musik. Ja, det är något slags färdigt manifest.
Låten ”99” inleds med ett meckigt riff.
— Ja, fast det är inte så krångligt när man väl tagit sig förbi det. Du kan nicka dig igenom det utan problem. Om du bara håller en stadig nickning vänder den av sig självt, det enda som händer är att om du försöker nicka med den kommer du ramla omkull. Det är en ganska hård liten observation av dysfunktionella människor. Alltså att det inte är så jävla svårt att förstå hur människor kan förstöra sina egna och andras liv på olika sätt.
Som tredje spår följer ”Abysmal” som kort och gott beskrivs som en blues om att sälja sin själ. Efter detta följer sedan den mer politiska ”Sabotage”.
— Jag är ett grymt fan av Jello Biafra och när han släppte sin andra spoken word-skiva ”I Blow Minds For A Living” så hade han i bookleten till den fotostatat av en flyer som han hittat i staten Washington i Seattle. Texten till ”Sabotage” är en förenklad version av den flyern. Det är en uppmuntran, en uppmaning till civilt motstånd, till att förstöra, göra allt för att jävlas med hela det här effektiva samhället som omger oss med sin motbjudande konstruktion. Att byta plats på vägskyltar och att ge felaktiga vägbeskrivningar, att retas och köra upp potatisar i avgasrören på polisbilarna. Men det är inte jag som säger det, utan det är självfallet någon annan som gör det. Texten är bara en referens för det är nämligen olagligt att säga sådant. Jag citerar bara den där flyern som Jello hittade i Seattle.
”All Against All”:
— Människor gör så jäkla konstiga saker bara för att passa in och få det riktigt bra och det är vad låten handlar om. Har man läst Farenheit 451 eller Sköna Nya Värld eller om man har läst 1984 förstår man kanske lite lättare vad sången handlar om, det är inte kul att se sig om. När man ser på teve eller ute i verkligheten är det väldigt tråkigt att se hur människor krigar mot varandra på det personliga planet. Hur vi hela tiden bygger upp en ”vi och dom”-konstruktion, det är inte så! Det är vi, det är inte vi och dom. Vi rättfärdigar det i samhället, alla mot alla, ensam är stark och det är bara jävla skitklichéer och sådant jävla nonsens som inte har någonting med någonting att göra. Låten är en reflektion över människors inställning till varandra.
På detta följer ”Sweet Relief”.
— Den handlar om den betryggande tanken att alla dör tillslut. Hur jävlig du än är tar jag dig i slutändan i alla fall för att du kommer inte undan, du kommer att dö du med och det är en skön, avslappnande, lugn känsla. Var och en får det de förtjänar, man kommer inte undan!
”Burnt to a shell” kategoriseras även den som en blues av Dolving.
— Det är en blues om att leva livet fullt ut. Det är ingen njutningslåt utan den handlar om både bra och dåliga saker, att ta det goda med det onda och det onda med det goda, leva livet och ta för sig.

Reflektion över människan

”Who will decide”, som för övrigt är det spår där Lou Koller gästsjunger, är en allsångsvänlig komposition med syfte att lyfta upp sina lyssnare. En så kallad ”peppa sig själv”-låt med dragig refräng. I ”Nothing Right” blir det sedan betydligt allvarligare igen.
— Den är nära besläktad med ”99”. Vad är det för värld vi lever i egentligen? Andy Cairns i Therapy? skriver bra texter. Jag är inte särskilt förtjust i deras musik, men han skriver jäkligt bra texter, även om jag inte håller med honom till fullo. Han har skrivit en låt som heter ”Happy People Have No Stories” och gud vad jag inte håller med om det. Jag tycker man ska ta tag i sitt liv och leva och försöka ha så roligt som möjligt och om man inte håller med om det, visst då kan man gå och deppa. Man kan tycka synd om sig själv, men tyck inte synd om dig själv i mitt ansikte, det tycker jag bara är onödigt!
”Liquid Burns” handlar kort och gott om att supa ihjäl sig och har förankring i verkligheten. Sedan avslutas plattan med ”My Shadow”.
— Den handlar om att ha kass självbild. Hur man bara kan sluta se sig själv, att det är något man initialt får lära sig och sedan bemästrar man det. Alla människor berörs av det, vi fyller oss själva med tvivel och vi fyller varandra med tvivel och så raderar man ut sig själv.
Kan man säga att hela plattan är en reflektion över människan?
— Ja absolut, det är en kontrast till det som förstör oss allihopa och tar våra liv ifrån oss. Det är det som är så coolt med metal och med hardcore och med punk. Även om det finns jävligt många element i musiken som kan ses som väldigt destruktiva så finns det ändå någon form av livsvilja där och även en vilja att söka, att ta lyssnaren vidare till något positivt och det är det som är det roliga.
— Jag vet inte om jag håller med dig om att en stor del av hårdrockslyriken är självömkande. Men ärligt talat, om man bara tycker att allting är skit och man vill ta livet av sig, antingen söker man hjälp och tar tag i det eller så tar man livet av sig, man gnäller inte bara. Det kan tyckas lite drastiskt, men det är där det hamnar när man hårddrar det. Det är väl ingen skam eller något konstigt att må dåligt, det gör väl alla ibland? Prata med kompisar eller föräldrar och lyssnar inte de så gå till en kurator eller någon jäkla psykolog eller prata med vem som helst. Prata med en gammal gubbe du träffar på gatan, vem som helst! Det är bara att möta någon, folk är grymma!

Tägtgren är bäst

The Haunted var ett av de deltagande banden under stödgalan 200 000 Decibel i Göteborg nu i september. Ett spelningsarrangemang som samlade in pengar till eldsjälen Lennart Larsson som personligen blev ekonomiskt ansvarig när festivalen 2000 Decibel i Bengtsfors gick back under våren 2004, något Dolving säger var en självklarhet så fort bandet fick förfrågan.
— Vi fick frågan om vi ville vara med dagen innan Sweden Rock och då sa vi ”självklart” med en gång. Vad krävs av oss? Vi spelar en konsert och alla som gillar musiken kommer, de pröjsar den ynka biljetten och sedan fixar det så att någon inte behöver dras med en skuld. Det är världens enklaste sak och sedan kan folk tycka att det är pengar som bestämmer hur mycket de vill. Människor är inte styrda av pengar, det är vi som styr pengarna, det är väldigt lätt att man glömmer bort det där. Det är så jävla lätt att glömma bort vad det är som styr vad, det är faktiskt vi som styr pengarna. Pengar är bara på låtsas, pengar är bara en tom symbol, ärligt talat ingen kan intala mig på fullaste allvar att en sedel har något egentligt värde. Det är lätt att glömma bort den makt man har som människa. Det är den makten man har i det här fallet till exempel. En bekant som på grund av att det blev så dåligt väder under festivalen blev skyldig folk pengar, big deal! Då kan ju vi samla ihop pengar och så är det inte mer med det. Det är inte bara vi som ”det stora bandet” som kan göra så utan det kan man göra lite överlag.
När det gäller den svenska metalscenen erkänner Dolving utan omsvep att han inte är särskilt insatt för tillfället, men han har ändå en stor idol inom den svenska scenen, nämligen Peter Tägtgren, som uppenbarligen står väldigt högt i kurs.
— Jag tycker att Peter Tägtgren är den absolut bästa metalsångaren alla kategorier, i hela världen. Han är en av mina idoler, jag tycker han är helt supercool, jag tycker Hypocrisy är helt grymma och Pain tycker jag är svinbra. Jag är dock inte insatt i metalscenen, jag är inte insatt i någon musikscen alls längre, mer än väldigt konstig musik. Just för tillfället har jag ett par band som jag tycker är mycket bättre än allting annat, bland annat är det ett band som heter Läder, som spelar konstig oljudsmusik. Jag tycker även att Virgins är bra, de är ett så jävla bra liveband, jag blir så glad av dem. De är totalt respektlösa och ytterst politiska utan att någonsin över huvud taget försöka tvinga på någon något, utan de gör sin grej. Antingen så fattar man den, eller så fattar man den inte, men man har garanterat roligt. Jag kan känna lite grann att metal är konservativ musik och det tycker jag är onödigt. Folk har ju gjort saker, jag menar ”The Number Of The Beast” är klar, den är färdig. Och Judas Priest har gjort de bästa Judas-plattorna. Det gäller även lite det här med Metallica, alla som försöker låta som Metallica och Pantera. Ska man göra något ska man verkligen försöka göra något eget snarare än att försöka apa efter någon annan. Det finns så många som gör det och det tycker jag är tråkigt.

Varför gillar alla The Haunted?

Följdfrågan är självklar, i ett musikklimat där klonerna är så många att de inte ens går att räkna med hjälp av avancerad matematik och där konservatismens förblir som huggen i sten, vad är det då som gör att alla tycker så bra om The Haunted. Vare sig det är Marco Aro eller Peter Dolving som står bakom mikrofonstativet?
— De kanske tycker om att ha kul allihop? Det kanske har någonting att göra med det enkla grundläggande faktum att vi gör det här för att vi älskar det! Vi älskar att spela hård musik, att göra hård musik i alla dess olika former. Jag har gjort hårdcountry och experimenterat med den typen av grejer till exempel. Det vi försöker uttrycka är det kraftfulla, det tunga. Det kan ha att göra med att vi verkligen tycker det är roligt att spela live och att alla vet att vi tycker det. Att vi faktiskt tycker det är roligt att ösa oavsett om vi står i publiken eller om vi står på scenen. Att vi jobbar med människor som tycker om det lika mycket som vi, alltifrån folk som kör turnébussar till de som jobbar med management tycker att det är lika roligt som vi. Det blir en fungerande helhet och då är sprids den känslan. Under de förhållandena är det verkligen kul att träffa arrangörer, det är roligt att komma till spelstället, det är roligt när publiken kommer och det känns inte som att man måste gömma sig, det är inget mysterium. Vi är inget mysterium för vår publik och vår publik är inget mysterium för oss. Vi är vanligt folk och de är vanligt folk och en konsert gör man ju tillsammans. Vi kliver upp på scenen, de röjer, och tillsammans så gör vi det, det är en gemensam ansträngning!