KHOLD
”PHANTOM”
(Moonfog)
§§§

Detta är det andra albumet från denna Oslobaserade combo. Det förra alstret, ”Masterpiss Of Pain”, dundrade i april förra året in i skivbutikerna med sin något råa och primitiva blackmetal. Enligt mitt tycke en mycket charmig och efterlängtad platta med tanke på det urvattnade och slätstrukna utbud som genren har börjat presentera. I nästan lika god anda som Darkthrone och tidiga Bathory, med ett okonstlat och råbarkat sound kommer nu även ”Phantom”. Khold: en orkester med bara bas, trummor och gitarr är väl det närmaste old-school man kan komma. Rått och skuret inpå bara benet karvar sig Sarke (trummor), Gard (sång/gitarr), Rinn (gitarr) och Eikind (bas) sig med vassa riff och manglande melodier fram genom ett kallt och tämligen ogästvänligt landskap. Inget blomstrande sceneri eller någon ljusnande framtid så långt ögat når, snarare en tung misantropi blandad med becksvart tragediromantik. I likhet med ”Masterpiss…” har detta nya verk en grundmurad ödesmättnad som ett genomgående tonläge. Vad ”Phantom” däremot kan bjuda på är ett något vassare och spetsigare gitarrtugg i kombination med något över lag lättare grundriff, som får anslaget att påminna till en del om Zyklon som i ”Dødens Grøde (Death Crop)” eller med mer thrashiga gitarrer som i ”Hekseformular i Vev (Witchcraft in Loom)” som visar på ett mer gränsöverskridande. Att ”Phantom” överhuvud taget bjuder på en mer varierad kompott kan man nog säga är en sanning med modifikation. För visso är variationen låtarna emellan större, men grundmanglet är inte i överkant komplicerat eller bjuder på några större överraskningar. Det är trots allt old-school blackmetal vi talar om här. Vem förväntar sig då något Meshuggah eller ens Dimmu Borgir? Skivan är genomgående en orgie i råhet och krusidullfritt pandamangel. Trots detta ger plattan intrycket av att dölja något i sin enkelhet som jag tror gör den till en något mer solid och djuplodande än föregångaren. Sin vana trogen håller Gard sig till att sjunga på sitt modersmål och det är något som åtminstone jag uppskattar i allra högsta grad. Inget fel i att sjunga på engelska i och för sig, men att sjunga på sitt modersmål är ändå mer blackmetal för mig. Att Gard dessutom har en magnifik growlröst förstärker det primitiva och djuriska i låtarna. Låttitlar som ”Døde Fuglers Sang (Dead Birds’ Song)”, ”Ord i Flammer (Words in Flames)” och ”Fra Grav til Mørke (From Grave to Gloom)” vittnar om att det blir en diabolisk resa man ger sig ut på om man väljer att mata cd-spelaren med Kholds ”Phantom”.