CRYPTOPSY
§§§
HAEMORRHAGE
§§§§§
PROFANITY
§§§
SPAWN
–
Club Kreta, Göteborg 4 maj 2002

När jag äntligen lyckades hitta till Restaurang Kreta var jag ungefär en timme försenad, tack vare dålig timing med bussar och taskig lokalkännedom. Naturligtvis hade spelningen börjat och Spawn hade redan spelat. Istället kom jag lagom till att tyska Profanity skulle sätta igång. Bandet drog igång sin brutala, tekniska döds metall och man kunde nästan tro att basisten led av allvarlig epilepsi. Jag blev riktigt imponerad av att sångaren spelade gitarr samtidigt som han vrålade, för musiken var i meckigaste taget. Men en bra spelning fick de till, trots ett ganska dåligt publik stöd, de flesta verkade mest intresserade av att dricka öl. Näst upp var Haemorrhage från Spanien. Nämnas bör att en av gitarristerna varav det kvinnliga könet, vilket inte är allt för vanligt bland de mer brutala banden. Efter en kort soundcheck dök plötsligt sångaren upp på scen, insmetad i blod och med ett vansinnigt ansiktsuttryck. Det bjöds på rå-primitiv-jävla-brutal-gore-grindcore och publiken var galen. Sångaren visade att man kan använda en mikrofon till mycket mer än att bara sjunga i, bland annat till att skära sig i handlederna, skjuta sig i huvudet och sprätta upp magen på sig själv. Mosh-piten var ett faktum. Jag har sällan skådat ett roligare live framträdande och att bedöma av kommentarerna efter spelningen, var de allra flesta mycket nöjda med kvällen så här långt. Det kändes som att Cryptopsy skulle få en svår uppgift i att slå Haemorrhage. Tillsist var det i alla fall dags för huvudakten. Jag hade haft lyckan att få se Cryptopsy på förra årets Wackenfestival, där de var otroligt bra, och mina förväntningar låg på topp. Tyvärr så grusades mina förhoppningar en aning, mycket på grund av att ljudet inte var det bästa och ska man se ett band som Cryptopsy så vill det till att ljudet är av toppkvalité för att man ska få bästa möjliga upplevelse. Kanske var det också så, att man redan hade fått den ultimata kicken från Haemorrhage. Det bjöds i alla fall på blandat material från bandets alla fyra plattor och de körde även min personliga favorit, ”Phobophile” från ”None So Vile”. Den nya sångaren, som tidigare gurglat med Spasme, gjorde riktigt bra ifrån sig, även om han inte riktigt hade samma energi som sin företrädare Mike DiSalvo. Röstmässigt var den nye sångaren dock mycket bättre. Mycket helikopter headbangning och blast beats från bandets sida och man kan inte hjälpa att bli förundrad över hur i helvete killarna kan komma ihåg alla riffen, som snittar i ungefär tvåtusen per låt. Publiken höll sig nu lite lugnare, men det kan kanske vara svårt att röja till Cryptopsys helt otroligt tekniska och meckiga musik.