BESEECH
”SOULS HIGHWAY”
(Napalm Records)
§§§§

Starten var ingen höjdare. Öppningslåten ”Illusionate” känns hackig och hopplockad av en praoelev. När Lotta Höglin tar sin första ton stannar maskineriet upp helt bakom henne och låten dör. Dynamik måhända, gothmetal bygger på kontraster. Men ”Illusionate” hade kunnat bli en mycket bättre låt om den hade arrangerats med omsorg. Trots att skivan snubblar vid avlossandet av startskottet revanscherar den sig flera gånger om under loppet. Boråsbaserade Beseech är bandet som får saknaden av Darklands att värka lite mindre. Att jag nämner just Sveriges okrönta gothkungar beror på att Beseechs manliga sångare Erik Molarin låter ohyggligt lik Erik Barthold när han är som bäst. Efter onödiga ”Illusionate” radas sex raka killerspår upp. ”Between The Lines” och femte spåret ”Endless Waters” får mig att tänka på högklassig gothmetal och som sagt — Darklands. Även ”Sunset 28” som är sötare än all sockervadd på Liseberg faller mig i smaken. I överlag har de sju medlemmarna fått till en riktigt trevlig platta som kommer att hålla ett bra tag. Turnéer med band som norska Theatre Of Tragedy och italienarna i Lacuna Coil har satt sina spår, Beseech kan med ”Souls Highway” utmana dessa band rejält utan att behöva skämmas det minsta. Plattans elva låtar borde ha decimerats till nio, då det slutar lika illa som den börjar. En cover på Abbas diskoplåga ”Gimme Gimme Gimme” ger ingen människa några resta nackhår. Med dessa två fadäser undanröjda då fjärrkontrollen är gud anser jag att ”Souls Highway” är årets bästa gotiska upplevelse hittills. Det genreförrädiska ljusa omslaget till trots, all gothmetal skall tydligen omges av ljus nuförtiden. Inte så mycket att haka upp sig på kanske, men goth är för mig ljusskygg musik.