Med runt trettio grader uppmätt i kvicksilvret och stekande sol förehöll sig min egen uppladdning inför denna intervju ute vid Näsets badplats. Mitt inne i centrala Göteborg håller The Awesome Machine på som bäst med att spela in sin andra fullängdsplatta. I ombyggd lägenhet på Kungsgatan där studio Nacksving håller till, var humöret på topp, då en som vanligt sprallig Ralf Gyllenhammar från kollegorna Mustasch kommit över för att lägga ett par sångpålägg på den kommande skivan.

Det första jag ser när jag staplat in över den höga tröskeln är ett gäng grabbar i trettioårsåldern som sitter på golvet och leker. Leksaken, som jag själv tycker är en av de mest fascinerande prylar jag sett på bra länge, är en gul liten folkabuss i plast med inbyggda högtalare och vinylspelar-nål under karossen. Bara att ställa ovanpå en vinylskiva och vips har du en rockade folks-buss. Fraser som ”Det coolaste jag någonsin sett” och ”Jag känner mig som tio år igen” haglade i studion. Delar av The Awesome Machine vill ha med den charmiga bussen i den video de skall spela in några dagar senare.
Allvaret kommer dock tillbaka, dock på ganska avlägsen distans då Ralph gärna spexar och berättar roliga historier mellan tagningarna. Det är till ”God Damn Evil” och ”Emotional Waters” som Ralph skall låna ut sin röst till, den förstnämnda för refränghjälp och den andra snutten skall få lite ”Ralph-ångestvrål”. In Flames duon Björn Gelotte och Jesper Strömblad har även bidragit på skivan med ett twinguitarsolo. Skivan kommer att släppas i höst och en kort Europa-sväng är redan inbokad. Christian Smedström, bandets gitarrist samt huvudsaklige låtskrivare och Anders ”Ankan” Wennander var på friskt humör för djupdykningar i bandets historik och stonerrocksnack.

Det är dags för uppföljaren till ”It’s Ugly Or Nothing”, att det kommer låta som tidigare bevisade de stycken bandet spelade upp i studion. Christians gitarrer med rymdgrus finns kvar och den psykadeliska rock n’ rollen är inte heller lagd på hyllan. Hur lyder arbetsnamnet på skivan, som kanske hunnit komma i skivbutiken när Slavestate Magazine’s första nummer kommit ut?
— Vi har faktiskt inget, vi har inte kommit på något. Förra gången hade vi ett jävla problem att komma på namn till plattan men då fick vi hjälp av ”Ankans” amerikanska polare. (Christian)
— Vi har några sjuka förslag på lager, vi får se vilket av dem som passar in i konceptet, med omslag och allt. (Ankan)
Inte bara ta den enklaste lösningen och ta en av låttitlarna som skivtitel?
— Tjaaa suckar Christian. Vi vill ha en så pass hemsk och elak feeling som möjligt på skivan. Typ kalla kårar.
— Inte blod och splatter utan mer Hitchcock-psykiskt. (Ankan)
— Det skall bara kännas jobbigt att lyssna på plattan. (Christian)
Studioteknikern som står en bit ifrån börjar gapskratta när han hör ”Det skall kännas jobbigt” och förfrågar sig över syftet över att göra en platta som skall vara eländig att lyssna på. Christian replikerar att musiken är varierad, med både partystänkare och bittra ångestpartier.
Det är fortfarande etiketten ”I Used To Fuck People Like You In Prison” som gäller?
— Jajamen.
Varifrån fick han det roliga, och inte minst långa namnet ifrån?
— Det måste vara jobbigt att svara i telefon på kontoret tror jag. (Christian)
— Jag frågade när vi var där nere och bodde hos honom, men jag kommer inte ihåg vad han svarade. (Ankan)
— Vi var ju fulla. Han var ju jävligt smart som bjöd på öl så vi inte skulle börja tjata om pengar. Han är ju en punksamlare och skivsamlare i överhuvudtaget. Mycket film också, jag kan tänka mig att han fick namnet från någon filmfras. (Christian)
Studioteknikern som avbröt nyss kan inte fortsätta fundera över The Awesome Machine’s psykoattityd, och undrar åter igen om man verkligen skall må dåligt när man lyssnar på musiken. Christian får förklara att man inte skall må dåligt, men att vissa delar skall kännas lite kusliga.
Skivbolaget ni ligger på har väl inte så många år på nacken?
— Två-tre år, när vi kom dit var det relativt nystartat, men nu har han jobbat upp det som fan. Nu har han rätt många band och han får ut det rätt bra genom Century Media. Distributionskanalerna är många och man ser hans namn överallt känns det som. (Ankan)

DET STORA GENOMBROTTET…

Något riktigt stort band i genren existerar inte för tillfället, sedan Kyuss dagar har världen väntat på de riktiga arvtagarna. Kommer ”Stonerrock” någonsin bli mainstream?
— Jag tror inte att den kommer att bli mycket större än vad den är nu. Dels så har vi det stora bandet som drog igång det hela från Birmingham, och sedan så har vi tidiga Soundgarden och Kyuss och de där. De har ju alla lagt av och det har blivit en slags eftergeneration som delats i två läger. Antingen kör man image och musik hela vägen och skall vara så himla nere hela tiden eller så kör man mer rock som vi gör. Fast vi har behållit ett jävligt fett sound. Vi har tagit soundet, men vi är lite mer rock, bonnrock… (Christian)
Man kan pressa in vad som helst under genrens beskydd. Till och med Entombed har blivit kallade för stonerrock på senare tid. Vad är stoner och inte stoner egentligen?
— Men till exempel Monster Magnet har ju blivit sågade av de äkta stonerrockfansen, för att de har gått ifrån genren. Det de gör är ju helt grymt, jag tycker att det är skitbra. Det går ju inte att vara helt tunnelseende heller. Det är ju då det blir tråkigt. (Ankan)
— Det hela handlar ju om att få ut musiken till så många som möjligt. Men sen kan det gå åt helvete om man bara tänker så, se på Metallica som är ett tydligt exempel. De har haft två bra låtar per skiva på senare tid. De nådde ju ut till en massa folk de aldrig hade nått ut till annars och det är ju det man håller på med. Jag vill att till och med min morsa skall gilla min skiva. Okej, vissa låtar kanske inte hon kommer gå loss på, men låten som vi hör i bakgrunden nu, ”Emotional Waters” gillar ju hon ända fram tills det blir för tungt. (Christian)
— Det får vara vilka mixar det vill, bara det är en röd tråd i soundet. Låtarna skall komma ifrån hjärtat, man får inte tänka, ”nu skall vi skriva poplåtar”. Det funkar ju inte. (Ankan)
— Vi skall rocka och svänga jävligt hårt, för det är det vi är bra på. Sen om det är stoner eller inte… (Christian)
Att vara den eviga tvåan kommer man ingen vart med, skall man lyckas måste man gå sin egen väg och bryta barriärer. Kyuss-kloner finns det redan mängder utav. Tänker ni likadant?
— Det är ju så man känner, man kan ju inte bara gå i en annans fotspår. Det kan vara kul, men vart kommer man?
— Precis, det fanns en Jimi Hendrix (Christian)
— Det fanns ett Kyuss (Ankan)
— Det fanns ett Beatles. Det är inget fel med influenser, influenser skall man ha. Säger man att man inte är influerad, då är man helt ute och cyklar. (Christian)
— I de första recensionerna var det väldigt mycket Kyuss, sedan har gått mer och mer åt Stooges och Black Sabbath. Väldigt brett med andra ord, och det är det vi har vart ute efter. Det skall inte vara inklämt i en jävla fålla. Det blir lite tråkigt då. (Ankan)
Har ni läst några recensioner där andra band har jämförts med The Awesome Machine?
— Vi har ju läst lite recensioner här och var runt om i världen där det stått att bandet måste ha lyssnat på oss, och det känns jäkla smickrande. (Christian)
— Det är jävligt roligt när det är åt det hållet istället. (Ankan)
— Då har de också fått den inspiration man själv fick när man började lira. När jag hörde Ramones första gången gick jag i spinn… gick ner i spagat… wow! Så om ett band har spelat in en skiva eller demo och inspirerats av oss, måste de också gått i spinn. Jag vet ju själv hur mycket Ramones var för mig.
”Ankan” är bandets färskaste medlem, efter att bandets förra basist tröttnade på allt spela musik i överhuvudtaget provspelade ”Ankan” inför ett gig för två år sedan och har sedan dess stannat kvar. För ett par år sedan släpptes en MCD med Final Benson där han sjöng och spelade bas. Christian bildade The Awesome Machine för ett par år sedan tillsammans med originalbasisten Stefan, båda två var på den tiden aktiva i Tubscreamer, Christian även i Full Metal Jacketz. Sångaren Lars Olausson anslöt till bandet och efter ett trummisbyte hamnade den nuvarande trummisen Tobbe Bövik bakom trumpallen. Bandet var inte nöjda med den trummis de hade, så när de fick nys om att Tobbe sökte ett band att spela med var de inte sena med att byta ut sin trumslagare, ett svårt beslut att föra igenom.
— Det är svårt att säga tack och hej till någon så, men det var rätt beslut och det blev jättebra. Tobbe kom med, vi repade in ett par låtar och sedan lade vi pengar på vår första EP. Efter den EP:n tyckte Stefan att det vi höll på med inte var hans grej. Han säger än idag att tiden i bandet var det bästa han gjort, men han tyckte att han hade gjort sitt musikaliskt och ville studera istället. Då kom vi i kontakt med ”Ankan” som spelat med Tobbe tidigare. ”Ankan” var den första av tre som kom för att provspela men det var inget snack. Det var bara för att vi hade bokat tid med dem som vi testade de andra två, vi var redan säkra på att ”Ankan” var den vi skulle ha.
Efter en demo som såldes i stor upplaga tack vare omfattande marknadsföring på internet och flitigt spelande på hemmaplan, hamnade bandet till slut på etiketten med det svårplacerade namnet I Used To Fuck People Like You In Prison.

DESERT SMURF

TV och musik är numera totalt synonymt i dagens musikbransch. Folk gnäller gärna över att kidsen lägger ned sina själar i band som Linkin Park, Limp Bizkit och Hammerfall. Om man tänker till så är det väl i så fall i brist på annat, ty vad annars finns det för en nybörjare att ta till sig? Vad tycker ni om dagens musikklimat?
— Det är det här som är så himla skrämmande. Ta bara till exempel ”Smurfhits”, de toppar ju topplistor och sånt. Det kan ju inte bara mamma och pappa som köper dem till sina barn… De ger ju verkligen sina barn en sned verklighetsbild med låtar som sjungs på smurf-språk. (Christian)
— Det är därför vi skall släppa ”Desert Smurf”!!! (Ankan)
Med stenade smurfar på omslaget?
— Det hela är helt tragiskt. När man är ute och jobbar träffar man arbetskamrater, blir man förbannad. De köper inte en hel skiva utan de köper ”Absolute Summer” och nöjer sig med det. Alla kan inte vara musiknördar men man har väl ett litet intresse av vad man låter sina öron höra. Lyssnar eller tittar jag på nyheterna och det är inte något intressant så stänger ju jag av. Det är för mycket tunnelseende. Sedan är i och för sig jag också tunnelseende, jag tycker ju att dagens musik suger.
Har du köpt någon skiva anno 2001 då?
— Ja!!! utbrister Christian högljutt. Två av oss köpte nya The Cult. De hade bara två exemplar kvar. Det är en riktigt bra skiva, jag trodde inte att jag skulle tycka det, för de var ju jävligt bra, men återföreningsskivor känns alltid lite unkigt. Då kommer den här och man bara trillar av pinnen.
— Det är både schysst sound och låtar på skivan.
Att det var ni två som köpte skivan fattar jag lätt, men vem blev utan?
— Lasse skulle också köpt den, men det fanns inte kvar samma morgon.
Innan vi säger tack och hej och låter de två vise männen kliva tillbaka in till händelsernas centrum, passar Ankan och Christian på att berätta hur pass bra Queens Of The Stoner Age var när de spelade i stan ett par dagar innan intervjun. Synd att undertecknad missade dem, men jag fick i alla fall se dem en kvart på Hultsfredsfestivalen.
— De är inte heller så mycket stonerrock längre, de blandar råpunk med pop och gör det jävligt bra!
Men så trevligt då…