Jag vaknar av att tokhostan sätter in igen. Magmusklerna har för länge sedan fått nog och med ett gutturalt plaskande kommer innehållet i min mage upp på golvet bredvid sängen. Inte för att det är vidare mycket dock, eftersom samma sak hände precis innan jag gick och la mig. Jag tar mera penicillin och försöker somna om. Vi har just kommit hem från en 31 gigs Europa turné på vilken jag ådrog mig en lunginflammation och om ett par dagar går planet till Houston, Texas i det stora frihetslandet i väster där Marduk kommer att fortsätta sitt fälttåg.

2/5 HOUSTON:

Hursomhelst, den 2/5 drar vi i alla fall iväg, via Köpenhamn — Amsterdam till Houston. Smidigt glider vi genom tullen och möter upp turnébussen med crew utanför ankomsthallen. Av ett par anledningar kunde vi inte ta med oss vårat folk och det tar inte länge att räkna ut att turné managern vi fått på halsen gör sig bättre i soffan framför något sketet TV-program. Vi drar i alla till konsert stället som är en tvåvånings klubb där bottenvåningen ikväll befolkas av reggae fantaster som dansar runt i ett moln av haschrök. På övervåningen möter vi uppvärmarna Gorguts samt Withered Earth som fick hoppa in i sista sekund sedan första bandet All Out War splittrades bara en vecka innan turen startade. Inga Deicide dock. Det börjar bli sent och promotorn kräver att showen ska starta. Vi blåser på och sitter svettiga i backstaget när promotorn meddelar att Deicide kommit, för sent för att få spela så de hoppade på sin buss och drog vidare. Vi umgås med folk några timmar innan vi drar vidare.

3/5 AUSTIN:

Klubben i Austin är cool. Ett stort rum/bar där spelningen tar plats och en lika stor spelhall/biljardsalong/bar i nästa rum. Vi får en Federal Express med merchandise direkt när vi kommer dit. Resten av dagen tillbringar vi med att kolla in vad vi kan av Austin som visar sig vara en redneck stad av förhållandevis små mått. Gigantiska pick up trucks dundrar fram tillsammans med hjälmlösa motorcyklister längs vägarna som kantas av plakat med texten ”Don’t mess with Texas!”. Jag antar att alla snutar heter Beuford T Justice härnere. På eftermiddagen anländer då slutligen Deicide till spelstället. Vi skakar hand med Brian Hoffman och en måttligt road Glen Benton. ”Det här ska busskompaniet få fan för” fräser han angående gårdagens intermezzo. Bussen fick punktering två gånger samt att fjädringen rök så att en gitarr topp fick rören spräckta. Den väldige Erik Hoffman lufsar förbi och ler snett och nickar igenkännande mot oss. Resten av Deicide’s crew kommer in och det blir ”Hey man, what’s up?”, ”How’s it going?” och ”What’ve you been up to since last year?” resten av eftermiddagen. Med solbrillor för att dölja mina blodsprängda ögon och med slem rosslande i halsen gör jag ett inslag till en videodokumentär om Black Metal framåt kvällen. Vi spelar, umgås med folk och tillbringar natten hos en polare som nyligen köpt hus.

4/5 SAN ANTONIO:

Här skulle man kunna göra en Ozzy och pissa på stadens kulturskatt nummer 1 — the Alamo. Det visar sig dock att fästningen numera är så inbyggd i centrum och turistmässig att den mest påminner om ett Disneyland. San Antonio visar sig hur som helst vara ett Mecka för folk med smak för rå metal. En ändlös rad av svartklädda långhåriga typer strömmar in i konsert lokalen eller flockas kring våran buss. När vi senare går upp på scen löper folk amok. Vi har spelat 1-2 låtar när himmelen öppnar sig i ett ösregn och en blixtstorm som inte går av för hackor. Publiken tjuter medan lamporna blinkar under blixtarnas haglande. Klass! tänker jag, vi eldar för allt vad tygen håller medan Djävulen välsignar våran konsert. Efter ett evigt autograferande av allt från biljetter och CD’s till kvinnobröst och häckar drar vi tillbaka till huset vi sov i natten innan.

5/5 DALLAS:

I denna JR Ewings hemstad ska vi spela på Bronco Bowl, ett massivt underhållningscentrum med ett gigantiskt tivoli i anslutning. Ägarna är inblandade i Ozzfest och har ordnat konserter med de flesta storheter, men detta är deras första Black/Death metal show. Det visar sig också att snacket har gått på stan att spelningen är inställd på grund av både det ena och det andra. Trots det blir uppslutningen bra och showen går som på räls. Efter är vi bjudna på fest av en snubbe vars tjej jobbar på Pantera’s strippklubb the Clubhouse. Killen berättar att hennes väninnor är sugna på att bekanta sig med oss och att han har sprit i överflöd. Tyvärr är nästa spelning i El Paso på andra sidan Texas och det är bara att bita i det sura äpplet. Vi hinner snacka med Absu som kommit för att säga hej och sen är det tack och adjö.

6/5 EL PASO:

Klubben i El Paso är rufflig, att använda tjejtoan är en självklarhet här sedan det i alla fall finns papper där. ”Det gör jag alltid, det är fränt att sitta och lyssna på när tjejerna pissar” fnissar Brian Hoffman när jag kommer ut från damernas. Kvarteren runt omkring innehåller smaskig skräpmat och tuffa affärer med vapen, kläder och skor som vi strosar runt i tills det börjar dra ihop sig. El Paso visar sig också vara en jävla fullträff med tokiga metallskallar som vrålar och röjer skiten ur sig. Min sjukdom börjar ge sig på allvar och inte ens när jag slänger mig handlöst ner i publiken gör det ont i ryggen längre.

7/5 DAY OFF:

Vi vill åka till Klippiga bergen. Det är vår turné och vår buss men Large Ass, våran manager fattar inte att han jobbar för oss, han hajar tydligen inte vilka som betalar bokningsagenturen ett gäng dollar i veckan för honom. Efter en herrans massa tjafs drar vi till ett ”mall” i Phoenix där vi spenderar dagen. Affärscentrumen här är sinnessjuka med över 200 affärer, stora inomhus torg med restauranger och serveringar osv. På kvällen drar vi till student området men stannar i bussen och ser på DVD’er sedan vi är trötta och jag fortfarande äter penicillin. Large Ass och våran allt annat än pratsamme merch kille drar på krogrunda. Skönt.

8/5 TAMPA:

Deicide har klargjort redan innan turnén startade att de inte ville göra denna spelning sedan klubben blåst dem en tidigare gång. Vi okey:ade spelningen ändå. Lika bra att lira så mycket som möjligt. Idag har vi dock problem: Förbanden som har vårat backline har missuppfattat allt och, visar det sig, är svinfulla ute i New Mexico’s öken istället för att vara här i västra Arizona. Vi klargör dock att vi inte tänker ställa in förrän allt verkligen är kört och medan telefonen på klubben går varm tar vi en titt på Corvette marknaden bredvid. Ett tresiffrigt antal penisförlängare står och skiner i den 41 gradiga värmen. Det sprutar om oss i ökenhettan. Kommer det en vindpust är det som att hålla en hårtork i ansiktet. Folk dyker det upp, men inga förband. Jag går och svär när en något oväntad show börjar — en kalifornisk porrblondin som kommit förbi går lös på sin väninna på bardisken medan bartendern häller öl över de båda silikonstinna kropparna. Fett!
jag förklarar vårat dilemma för folk när en liten smurfliknande mexikan kommer fram. ”Dude! Jag har ett komplett backline i min replokal, ge mig 15 minuter!” sagt och gjort, inom en halvtimme står allt vi behöver redo för oss, sent som fan och utan support blåser vi av allt vi kan komma på. Röjet är sinnessjukt och värmen likaså. Vi tackar för oss och drar vidare till Änglastaden.

9/5 LOS ANGELES:

Vi drar till Hollywood skylten för att plocka upp vårat amerikanska bolag Century Media’s vice boss Matt. Han sköter allt med våran nya release och det är väl ett tecken om något när bolagets näst viktigaste person tar sig an allt som rör oss. CMR huset ligger nere på Venice boulevard. Vi åker genom Melrose och vidare genom kvarter som kantas av Paramount och MGM studios innan vi kommer fram. LA ser ut som en stor jävla förort, platta vita stenhus, boulevarder och palmer viner förbi i en aldrig sinande ström. Väl framme går vi för att stoppa något i magen på ett steakhouse. Vi har precis bänkat oss när en brud börjar strippa på trottoaren framför oss. Med plutande pussmun trycker hon sina bröst mot rutan. Flinande äter vi och beundrar utsikten. Vi hinner med affärsprat och en fotosession på piren Michael Douglas blir skjuten i ”Falling Down” innan vi drar till Dark Realm skivbutiken som ägs av medlemmar i Sadistic Intent för en signerings session. Över 300 personer flockas på trottoaren när vi måttligt försenade kommer fram. Affären är så jävla häftig, en riktig metal butik som den här är inget man snubblar över. Vi dricker öl, mumsar i oss pizza och skriver autografer och snackar skit för allt vad tygen håller. ”Glenn Danzig is coming tonight” säger killen framför mig. Hans polare håller med. ”Jag pratade med honom tidigare. Han vill kolla in er. Han har sagt att han vill ha er som förband i framtiden”. ”Awesome” säger jag osäker på om grabben ljuger mig rakt i ansiktet. Alla har ”claim to fame” i den här stan. Skulle det vara sant är det bara för bra. Danzig är gud. Vi drar till konsertstället, Troubador, ett av de klassiska LA haken, granne med bland annat The Whiskey, som visar sig vara alldeles för litet. Det är utsålt i förväg och en uppsjö av folk trängs på trottoaren utan biljetter. Spelningen blir vansinnig. Bland de vildaste publikerna hittills skanderar ”Marduk” om och om igen. Vi övertalar ljudkillen att få spela mera och han stoppar musiken i PA:t och kopplar upp oss igen. Väl färdiga kommer Large Ass fram till mig när jag går av scenen — ”Danzig is waiting at the bar”. Jag hoppar rakt ner i publiken och börjar jobba mig däråt. Folk skriker, river i mig, klämmer mig i arslet, kramar mig och skakar mina händer ”Bad ass, you dog” och liknande kommentarer haglar konstant. Jag flinar så att jag kan slicka mig i öronen. 20 minuter senare är jag framme i baren, och där sitter han, den hårda rockens allra mörkaste ängel med en yppig blondin framför sig. Jag går fram och presenterar mig när en brud börjar tjata mig i örat. ”Please let me grabb your ass!!”. ”Det får du säkert om du bjuder på en drink” flinar Glenn åt henne. Mogge kommer fram med vår nya skiva. ”Already got it” säger Glenn och gör en stoppgest med handen. Vi spenderar kvällen i baren tillsammans med Glenn, hans medarbetare och en kvinnlig promotor från CMR som senare följer med mig till backstaget.

10/5 SAN FRANSISCO:

Vi drar till Sheraton där vi bestämt oss för att slagga för natten. Hotellet har ett pool område som är hur skönt som helst. Vi badar och latar oss innan vi åker till konserthallen. Spelningen blir inför den största publiken hittills, den mycket rymliga Marytime Hall är så när som på smockfullt med en ganska sansad publik. Vi hälsar även på Necropolis folket innan vi drar till hotellet.

11/5 DAY OFF:

San Fransico är en vacker stad. Vi går upp lagom till middag och drar direkt ut på stan. ”Var tillbaka till fyra, vi måste dra senast fyra” svettas Large Ass nervöst. ”Fuck you” tänker jag och går utan att svara. Så lång är inte resan och att hänga i en tom konsertlokal nästa dag när vi inte ens har något backline med oss är inget jag drömmer om. Vår merchandise ansvarige, en Florida brud har flugit in för att träffa oss och vi drar med henne på en guidad rundtur i stan med avslutning på The Rock — Alcatraz. Vi lyckas dock med konststycket att missa att hon går av på Hardrock café för ett toa besök. Vagnen fortsätter med oss hysteriskt skrattande i bakändan. Hon kommer dock till uppsamlingsplatsen, arg som fan, och undrar om det här inte toppar att bli inlåst i en konserthall i Östblocket, inlåst i lastutrymmet på bussen och diverse andra saker hon fått utstå i vårat sällskap. Efter att ha strosat igenom en uppsjö av coola butiker och gått och käkat åker vi tillbaka till bussen. Eftersom vi skulle behövt två taxi bilar väljer vi det billigare alternativet limousine där vi kan vräka oss allihopa. Large Ass fattar uppenbarligen inte att turnébussen inte är en Corvette. Det blir vi varse när vi kommer in i de södra delarna av Oregon som liknar de Österrikiska alperna. Bussfan kränger hejvilt som han står på och det är minst sagt svårt att få någon sömn. Kritik kan fanskapet inte heller ta och som en bortskämd barnunge sitter han i förarsätet och tjurar istället för att skärpa sig.

12/5 PORTLAND:

Stället har en scen som begränsar våran show hyfsat med tanke på hur trångt det blir med två trumset. Det går bra ändå, stillastående med hårmanarna flygande låter vi musiken tala. Jag kollar in Deicide med en av arrangörens polare. ”Igår bjöd jag Deicide på gräs för 4000 spänn”, skrockar han. Vi delar på en hoper öl till huvudbandets mangel. ”Vad tycker du om brudarna jag har släppt in åt dig? Vill ni hänga med till en strippklubb efteråt?” Mycket senare och med rejäl snurr i huvudet stapplar vi tillbaka till turnébussen.

13/5 SEATTLE:

Största delen av dagen går åt till att kurera skallen. Jag ligger orörlig på soffan framför TV:n med en vattenflaska i näven. När jag slutligen kommer ut ser jag att Deicide nightlinern är borta. Istället står en RV, en stor camper, framför spelstället. ”Hey man” flinar Glenn. Det visar sig att busschauffören milt sagt har gått Deicide på nerverna. ”Vi droppade av honom på ett hotell och sa att vi skulle komma tillbaka 6 timmar senare. Istället drog vi ner ACC:n i bussen till kylskåps nivå och åkte vår väg i den här” skrockar han som en belåten satunge som hittat på hyss. Den nye chauffören visar sig vara arrangören från spelningen Deicide gjorde på våran day off. Han ska ha semester och tyckte att det kunde vara kul med lite turné liv.
Spelningen är så när som på 5-10 biljetter utsåld. Jag vrålar fram vårat budskap i kapp med publiken som går bärsärk. Både svenskar och Kaliforniska naken modeller hinns med att träffa efter giget.

14/5 DAY OFF:

Resdag till Minneapolis som ligger ca 300 mil bort. Vi åker genom cowboyland som visar sig ha så mycket mygg att fronten på bussen ser ut som en rya matta. ”Dead bugs dude” kommenterar våran merch kille när jag undrar vad det är som luktar gammal fisk. Försöker sova bort denna miserabla dag.

15/5 ST. PAUL:

För första gången på 7 år ska Deicide spela här, något som också uppmärksammats av de av kristna kontrollerade dagstidningarna. Trots gratisreklamen blir det ganska segt. Efter spelningen utmärker sig Large Ass igen. Svettig och rädd för promotorn undrar han hur han ska få våra stålar. ”Vad i helvete menar du?” fräser Glenn i ansiktet på ynkryggen giftigare än en Kobra, ”Det är din förbannade skyldighet att ta hand om Marduk!! Nåväl, jag följer med dig.” Vi får pengarna, packar ihop och drar med en tjutfärdig manager.

16/5 MILWAUKEE:

När man kommer till Harley staden nummer 1 kollar man naturligtvis in den enorma butiken som ståtar precis bredvid fabriken. ”Morning” morsar Glenn, nybliven HD ägare, ”how’s your Harley nowadays man?” och viftar med en ny sadel han just införskaffat till sin älskling. Jodå för fan. Min rygg tog det mesta av smällen när jag förra sommaren misslyckades att kontrollera de 205 hästarna mitt monster till hoj utvecklar. Kiropraktorn som tittade på mig efteråt sa att allt var lugnt, det enda han gapade häpen över var hur en 25 åring kan ha så mycket brosk mellan nackkotorna. Ska man vara hårdrocks dåre är det bara att offra sig… Det är översvämning i backstaget. Vi blåser på, packar ihop och drar vidare.

17/5 AURORA:

Chicago, eller precis i utkanten av det sedan det var omöjligt att boka in det fashionabla House of Blues utan att få sicksacka som idioter. Att klubben inte är avsedd för en Deicide/Marduk konsert märker vi så snart dörrarna öppnar och typ 3 ggr för mycket folk vill in i den för runt 500 personer stora lokalen. Packat till bristningsgränsen dundrar vi utav helvete. Chicago har rykte om sig som en genuin metalstad och publiken här tävlar lätt med vilken ort som helst om galnast och högljuddast. I bastuvärmen försvinner liksminket på nolltid, det svarta flyter i mina ögon som en svidande solglasögonnyans och mina läderbyx beklädda ben känns som om jag stod i en bastu. Drypande av svett går vi nöjda som fan av scenen för att hänga med folk, shotsrace i den reserverade delen av baren och bekanta oss med de brudar som vakterna låter passera. Efter att det av tradition avslutande Deicide opuset ”Dead By Dawn” rullar ut över kvarteret fortsätter röjet ett bra tag innan vi drar till ett hotell för att duscha och pusta ut.

18/5 CLEVELAND:

Spenderar dagen med en promenad runt staden. Kollar efter en porrbutik ”you can’t miss” enligt ortsbefolkningen som ständigt omdirigerar oss hit och dit. Stöter på en jävligt cool metal butik. På spelstället väntar folk från Necrophagia och det insomnade Angel Corpse. Spelar och drar.

19/5 ALBANY:

”This is a fucking hat-metal town” snäser Tony från Vital Remains som är med på turnén som gitarr-roddare åt Eric Hoffman. Han syftar på ortsbefolkningens fäbless för det moderna amerikanska new ”metal” soundet där Adidas kläder, keps och Fred Durst är ideal istället för T-shirt, långt hår och Ozzy, Slayer eller någon annan gudfader. Det visar sig stämma skapligt. Promotorn är tydligen manager för ett band kallat Skinless, och har därför sett till att de ska få spela precis före Marduk. Stället är i alla fall smockat med allt från gymnastiken-i-skolan look a likes till riktiga hårdrockare. Skinless’ Phil Anselmo wannabe till sångare försöker göra sig till på alla möjliga sätt som får vilken riktig metal skalle som helst att rynka på näsan. Mitt under deras konsert slås dörrarna till baksidan upp och Eric Hoffman kommer instormande och mer eller mindre sliter upp ljudkillen från sin stol. Med sina Anaconda liknande armar pekar han på scenen och vrålar ”What the fuck is this shiiiit!?! Get this motherfucking shit off my stage NOOOW!!!” i ansiktet på den förvirrade teknikern. Vi garvar ikapp. Lysande.

20-21/5 DAY OFF:

Resdag, grillfest i Rochester, missar Niagara fallet. Besöker det smått sinnesjukt stora House of Guitars som inte bara ståtar med instrument, förstärkare etc utan även med skivor, videos och tröjor som bara dräller över golv och hyllor i en löjligt stor lokal. Här skulle man kunna ha spenderat dagar.

22/5 DETROIT:

”The Murder Capital”. Jävligt bra för metal. Jag ska precis in på muggen och sminka mig när en av roddarna kommer springande uppför trappen med en brud i näven. ”Strax klar!” gastar han medan de försvinner in på toan. Nere i trappan är det livat, där står nämligen hennes kille och kommer inte förbi vakterna. Paret återvänder strax till backstaget. Tjejen torkar sig om munnen och brösten och skyndar nerför trappan. ”Ha haaa! Idag är jag en varg!” vrålar våran tekniker och sätter fart mot konserthallen. Vi lirar, möter en hel del coolt folk och drar.

23/5 SYRACUSE:

Förbanden får spela inför en handfull personer. Halva staden jobbar nämligen till 9 men showen måste ju börja. Tony’s band Vital Remains spelar också. Efteråt försöker valda delar av Deicide och Marduk få några lokala strippor att showa på trottoaren. Trots att budet är uppe i ett par tusen spänn nappar de inte. Tråkmånsar.

24/5 AMBOY:

…är en del av det mer kända New Jersey. Vi går ner till Atlanten och sitter uttråkade och hänger på en brygga vid en järnväg. Precis som man står och fikar hemma så fort man ser en likbil eller en ambulans sitter vi och blänger efter tåg men det är stendött. På spelstället har några polare från New York redan dykt upp med en stor tårta när vi kommer tillbaka för att gratta mig i efterskott på födelsedagen jag hade i Detroit. I NJ finns den konstigaste publiken hittills, galna hardcore ungar som kör karate i moshpiten. Gång på gång bryter slagsmål ut när vi står på scen. Röjande, sparkande och hoppande personer samt blodiga och skrikande typer nere för räkning bildar ett virrvarr framför scenen. Helt galet och kul som fan. Glenn har träffat sina nya svärföräldrar idag som bjudit på whiskey och det märks. ”— New Jersey” gastar han i micken, ”Bon Jovis hemstad! Jag ser inte några pudelfrillor i publiken, ni måste vara utbölingar allihopa!” Tillsammans med medarbetare från det insomnade Nuclear Blast America bevittnar vi ett Deicide i högform. Efter showen börjar vi bli jävligt hungriga men vi måste vänta på betalningen. Vi står och hänger med Deicide och roddare när Glenn kommer tillbaka med pengar. Large Ass kommer också tillbaka, vit i nyllet som mjöl och helt svett. De sista dagarna har han varit en jävla pina, inte gjort ett skit och klagat hela tiden. Våra polare vet en schysst restaurang i närheten. ”Nu drar vi och käkar” säger jag. ”Nej, vi åker” säger han. Jag tror knappt mina öron. Det är fem timmar till nästa gig och klockan är inte mer än ett. ”Vi drar och äter sa jag!” ryter jag i hans ansikte. Då förlorar han det helt. Han hoppar på bussen skrikandes och smällandes i dörrarna. Några av mina grabbar är färdiga att klippa till fanskapet men vi finner oss snart. Garvandes har vi honom att köra runt New Jersey i alla fall, tjutfärdig. Där slog han sista spiken i sin kista.

25/5 SPRINGFIELD:

Det första vi gör är att ringa våran boknings agentur. Samlade runt telefon automaten garvar de andra ikapp medan jag med olika röster och uttryck förklarar precis hur värdelöst Large Ass har betett sig. Våran chef skrattar också. Ta det lugnt säger han, det här fixar jag. Det visar sig dock behövas ännu mera övertalning innan L.A. får kicken. Vår merchandise-kille skiner dock upp och fixar dricka och intervjuerna åt oss. Han har uppenbart lidit lika mycket som vi. Spelningen blir helt fantastisk. Stället är packat. När vi går upp på scenen smäller rören i gitarr förstärkaren, vi får pröva 2 andra stärkare innan det hela löser sig men publiken skanderar ett taktfast ”Marduk” från det att vi går upp på scenen. Efter konserten kommer jag typ 10 meter innanför dörren innan jag är omgiven av folk som ständigt avlöses av nya tills vi drar.

26/5 BROOKLYN:

Lamours är omgärdat av folk redan när vi kommer. Vi umgås i baren med bland annat folk från USA’s hårdrocksblaska nummer 1 Metal Maniacs som har med sig det purfärska numret där vi fick coverstoryn, Immolation, Mortician, Danny Lilker och crew från The Misfits är också här. Jerry Only hälsar ”sorry” att han inte kunde komma sedan han är bortrest. Stället är smockat och det är varmt som i Helvetet. Allting blir försenat så vi spelar bara 30 minuter men vilken halvtimme! Vi säger hej då till Deicide som nu är färdiga. Vi drar iväg med ett gäng till en lägenhet i Immolation- och Mortician förorten Yonkers för att sova ut. Nu väntar ett gäng gigs som headliners.

27/5 WORCESTER:

Stället har haft 9 dagar på sig att promota konserten så det är utan höga förhoppningar vi drar dit. Trots det blir allting ganska bra. Stället är halvfullt och publiken går bärsärk. På typiskt europeiskt metalvis flyger nävar i luften till ett taktfast ”hey hey hey”. ”Ge mig minst en månad nästa gång så packar ni det här stället” lovar arrangören. Vi drar för att skjutsa hem Tony från Vital som hängde med oss från Brooklyn, sen bär det av mot Yonkers igen.

28/5 DAY OFF:

Drar till Sleepy Hollow. Kyrkogården där är fantastisk. Bland ett ton med gravstenar finns statyer av änglar, helgon och Jesus utan fingrar. ”Titta! Han har spelat på min gitarr!” tjoar Bob från Immolation och ställer sig i en förlöjligande pose framför statyn. Han har tillsammans med ett gäng New York bor följt med oss hit. På kvällen är det fest. Det börjar lugnt med käk, skitsnack och ett par öl men på svenskt manér slutar det med att vi framåt småtimmarna sitter med delar ur Mortician på en lokal stripp klubb så jävla borta att vi inte vet vad vi heter. ”Let’s go” säger Will från nämnda band. ”You don’t wanna get too fucked up in here. Somebody might shoot you”. Om någon hade velat oss illa hade de haft ett skapligt övertag redan nu. Visst, Will har en enorm buksprättare med sig och har rykte om sig att vara en jävla fighter, men de tre fyra hundra meter vi har att gå tar uppskattningsvis en halvtimma, med mig mer eller mindre bärandes på honom.

29/5 RICHMOND:

Ok, varken mer eller mindre.

30/5 DAY OFF:

Tar in på hotell, sover gott, äter på ett underbart steakhouse, besöker ett sinnessjukt stort affärscentrum och bara latar oss.

31/5 WINSTON/SALEM:

Att Metal inte är något som är stort som Djävulen här förstår vi direkt när vi kommer till stället — här ska nämligen Slayer spela om ett par veckor. I normala fall gör nämnda gossar shower inför åtskilliga tusen personer för $50 000 och nu ska de spela på en klubb som max tar 900-1000 pers! Klubbägaren visar sig i alla fall vara supercool och hjälpsam. Vi fyller golvet med några hundra personer men på läktarna är det glest. Ljudet på scen är det ruttnaste på evigheter. Folk är i alla fall entusiastiska så det räcker. Nog för att göra min kväll.

1/6 ATLANTA:

Masquerade är fantastiskt. Tre våningsplan; Hell, Purgatory och Heaven ståtar med svincool inredning, typ som ett gammalt slott. Ormar i terrarier och tavlor med demoniska motiv ger en underbar atmosfär åt stället. Efter intervjuer för tidningar och TV sitter vi i värmen utanför våran buss med belåtna flin och ser en strid ström av människor tåga in på stället. Spelningen blir också helt otrolig. Vi plussar på med ett par extra låtar från vårat Europa set och får ändå göra två extra nummer. Ett adrenalinrus som inte är av denna värld får mig att ta ut mig mer än vad kroppen egentligen pallar med. Som en galning från helvetet flyger jag runt på den enorma scenen, klättrar på PA:t, slänger mig ut i publiken med micken i högsta hugg och får den att hysteriskt vråla med i våra låtar. Det första jag gör backstage är att lägga värsta spyan, men va fan gör det? Dusch och ombyte går av bara farten, sen är jag ute vid publiken igen. Det är packat vid staketet när jag kommer. Brudarna som står vid vårat backstage tröttnar på vårat prat och fotograferande och det slutar med att Gorguts basisten ”scores”. Sent som fan beger vi oss mot Chicago, tyvärr måste vi skita i det sista giget i Ft. Lauderdale. Hela Florida brinner, motorvägarna är avstängda, vi har en chaufför och tiden är knapp.

2-4/6 CHICAGO:

Vi reser, tar det lugnt, drar till våran bokningsagentur och plockar upp våran deposit cash. Flyger hem. På Chicago flygplatsen ramlar Bogge och Froding in i Jerry Only som är på väg hem. Världen är liten…