Yngwie Malmsteen är en mycket ung svensk hårdrocksgitarrist som fått kuska världen runt för att nå ära och berömmelse i sitt eget hemland. Han har kallats supertalang och diva. Kritikerna är ofta negativa på grund av hans, som de säger, “tekniska och kalla spelstil”. Hans fans dyrkar honom för att han är ung, hård och “bäst i världen”. Det som driver honom är en fanatisk strävan att alltid bli bättre samt ett gammalt hämndbegär mot, som han säger, “dem som inte trodde på mig i början”.

Tillsammans med sitt band Rising Force, till största delen bestående av svenska musiker, gör han nu sitt personliga korståg över världen. I Japan, som är Yngwies starkaste fäste, var hans soloplatta beställd i över 50 000 exemplar redan innan den släpptes. SHOWTIME träffade den unge hjälten i Stockholm i samband med hans första officiella sverigespelning sedan han flyttade till USA för två år sedan.

Jimi Hendrix — förste hjälten

Endast 21 år gammal har alltså Yngwie Malmsteen skaffat sig en stadig plats bland världens främsta gitarrister. Det hävdar åtminstone auktoriteter som tidningen Guitar Player och gitarrlegenden Ritchie Blackmore.
Sagan om Yngwie, arbetargrabben från Hässelby, börjar emellertid betydligt tidigare. Närmare bestämt när han som 5-åring får se Jimi Hendrix på TV och från den dagen grips av “speldjävulen”. Han får en akustisk gitarr i present och börjar lära sig grunderna. Det akustiska spelet kompletteras så småningom med en elgitarr och intresset för det som redan på 70-talet kallades för hårdrock växer sig allt starkare. Deep Purple, Ted Nugent och Jimi Hendrix är husgudar.
Nu följer ett näst intill maniskt övande år ut och år in utan att något händer. Yngwies gamla kompisar från repetitionslokalerna ute i Hässelby kommer dock ihåg att han redan under denna period var “djävulskt duktig”.
Yngwies stora beundran för Deep Purples gitarrist Ritchie Blackmore får till följd att han lär sig alla dennes solon utantill. Hela Yngwies tillvaro präglas av en stark strävan att bli tillräckligt bra för att nå ut med sitt spel till den stora publiken.
— Jag ville stå på scen med en fenderstrata och ge allt.
I samband med att han slutar skolan i åttonde klass för att ge mer tid åt gitarren börjar hans omgivning vackla i tron på honom.
— Det var egentligen bara morsan och mormor som ställde upp. De litade på att jag visste vad jag höll på med, berättar han.
Det är under denna period som Yngwie bygger upp sin tekniska skicklighet, förmågan att spela snabbt och mycket. Men hur bar han sig åt?
— Jag övade aldrig. Däremot spelade jag för jämnan. Därför var det viktigt vilka stycken jag valde. Man måste ha roligt hela tiden för att inte tappa spelglädjen.
Det är alltså spelglädjen som är det centrala enligt Yngwie. Trots detta blir han ständigt anklagad i pressen för att spela oengagerat och utan djup. Man menar att han är en tekniker som inte kan förmedla känslor. När detta ämne kommer upp blir Yngwie lika svart i ansiktet som sina tajta satinbyxor.
— Jag är trött på att höra om teknik och känsla som om de vore två separata begrepp. Ja visst är det mycket teknik i mitt spel. Men det saknas inte känsla. Fan, jag blöder ju när jag spelar. De kritiker som talar om känsla kan knappast ha någon musikalisk intelligens överhuvudtaget. Ibland undrar jag om de menar att ju enklare och sämre en gitarrist är, desto mer känsla har han. Se på Al Di Meola, där har du uttrycksfullhet. Han är ingen halvdrogad idiot med midjelångt hår som står och spelar tafflig rock. Han vet vad han gör. Genom sin skicklighet kan han förmedla massor. Man måste ha tekniken för att kunna nå konstnärligheten. Personligen kan jag inte njuta av otekniska musiker.
Men publiken då, kan de ta till sig all hans teknik? Förstår de vad Yngwie spelar?
— Det tror jag de flesta gör. Det är ju inte bara teknik det handlar om. Det är show också. Det gäller att kombinera show och teknik på ett sätt som gör att publiken gillar det.

Fyllevisor i hårdrockversion

Publik och show, små människor och långa hår. Stötiga talkörer. Kedjor, blod och läder. Kolsyrerök och satanism. Yngwie Malmsteen är alltså hårdrockare. För de flesta betyder denna musikform band som WASP och Twisted Sisters. Kommersiella grupper som förmedlar primitiva budskap om sex, våld och ockulta offerriter. Man riktar sig till en ung och lättköpt publik med sin soppa, som bygger på en nyfikenhet inför det som är otäckt och förbjudet. Vad tycker Yngwie om dessa yttringar inom genren?
— Helt motbjudande. Har ingenting med musik att göra. WASP och Twisted Sisters är obegåvade och gör det för att komma upp sig. Det blir som att lyssna på fyllevisor i hårdrocksversion.
Det är emellertid tveksamt om Yngwies egna jublande tonårsfans kan se skillnad på honom själv och dessa grupper. Hemma hos den 13-årige hårdrockaren hänger säkert idolaffischen på Yngwie sida vid sida med den på sångaren i Twisted Sisters ätande en köttslamsa alltmedan blodet rinner nedför kinderna. I skivhyllan är han förmodligen placerad bredvid WASP:s maxisingel Fuck Like A Beast som illustreras med ett blodigt underliv i form av en sågklinga.
Vad tycker han om att segla under samma flagg som dessa grupper?
— Jag har tänkt på det mycket och det är klart att det inte är särskilt kul. Men jag tror det enda raka är att jobba hårt på att profilera sig. Att vara egen.
Kan Yngwie Malmsteen tänka sig att hoppa av hårdrock-genren för att på så sätt få större utrymme för sin muskalitet?
Visserligen menar Yngwie att alla former av fackindelning begränsar musiken. Han tycker inte det spelar någon roll vad man kallar det. Samtidigt berättar han att hårdrocken rent musikaliskt är det som tilltalar honom mest.
När han själv var liten och blev fascinerad av grupper som Deep Purple och Bachman Turner Overdrive låg betoningen mer på det man hörde än på vad man såg. Det är denna typ av musik han känner för.
— Jag gillar 70-talet. Femmannaband med två gitarrer, långa trumsolon, marshallhäng och ett jävla ös. Den nya hårdrocken är inte samma sak.
Varför kallar han då sin turné för Wiking Invasion — Pillage and Rape Tour? Är inte det samma sak som WASP och Twisted Sisters sysslar med?
— Det här med lanseringen är ingenting som jag är direkt inblandad i. Namnet på turnén är ett misstag. Framförallt i Sverige tolkas det fel. Man tar det alldeles för allvarligt. Det är egentligen ett skämt eftersom jag är svensk och många förknippar Sverige med vikingar. Och vad vikingarna är kända för det vet ju alla. Men det viktigaste är i alla fall de musikaliska värdena. Jag tycker inte man kan jämföra dem med exempelvis WASP.
När han är 19 år flyttar Yngwie till Los Angeles för att försörja sig som musiker på heltid. Detta sedan skivproducenten Mike Varney kommit över en av Yngwies flitigt distribuerade demotejper och blivit mycket imponerad. I och med det lyfter Yngwies tillvaro totalt. Äntligen får han utdelning på de många fruktlösa åren hemma i Sverige.
Som gitarrist i gruppen Alcatrazz spelar han tillsammans med namnkunniga musiker från grupper som Rainbow och Alice Cooper Band. Han gör succé. Överallt dit bandet kommer bländas publiken av Yngwies briljanta gitarrspel.
Sedan en tid är nu emellertid Yngwie avhoppad från Alcatrazz för att i stället satsa maximalt på sin egen solokarriär och på spelandet med sin gamla grupp Rising Force. Gruppen består förutom den bedrövlige sångaren Jeff Soto helt av svenskar, däribland bröderna Anders och Jens Johansson på trummor respektive keyboards. Anders och Jens är söner till den alldeles för tidigt bortgångne jazzpianisten Jan Johansson, som gjort sig känd bland annat för sina jazztolkningar av svensk och utländsk folkmusik. På bas återfinns Yngwies gamle barndomsvän Marcel “Marre” Jacob.

Myten om divan

Sedan Yngwie Malmsteen blivit ett världsnamn tycker många att han blivit en diva. Att han behandlar sin omgivning som luft och inte bryr sig om någon annan än sig själv. Detta har sitt ursprung i ett uppdämt behov hos Yngwie att ge tillbaka till dem som först betvivlat hans förmåga och som nu missunnar honom framgången. Men det är ändå med största möda Yngwie Malmsteen försöker spela otrevlig.
Visserligen gör han allt under intervjuns gång för att verka så ointresserad av andra musiker som möjligt. Så fort vi kommer in på influenser eller kopplingar till andra inom branschen lyfter Yngwie förstrött blicken mot taket och småmumlar:
— Jaha, verkligen. Kan man tänka sig. Det tror jag säkert.
Men hela den här “berätta-något-mer-jag-fullständigt-skiter-i”-attityden är inte något som känns äkta hos Yngwie Malmsteen. Han ger i stället intrycket av en uppriktig människa som bara han får frågor han inte fått tusen gånger tidigare är både hövlig och intressant att lyssna till. De som hävdar något annat har förmodligen inte träffat honom själva utan bara läst föråldrade intervjuer. Eller också har de i stället för att lyssna på vad han säger, stirrat sig blinda på det myller av nitar, läder och hår som är Yngwie Malmsteen.

Den klassiska inspirationen

Yngwie Malmsteen känns trots sina framgångar som en oslipad diamant. Som gitarrist är han genialisk. Som musiker ganska ointressant.
Som det är idag verkar till exempel pratet om att han är inspirerad av klassisk musik bara vara ett sätt att ursäkta sin existens. En väg att göra sig mer spännande. Malmsteen hävdar nämligen, ivrigt påhejad av okunniga rockkritiker, att han till största delen är inspirerad av den seriösa musiken.
Det må vara att Yngwie Malmsteen, liksom de flesta andra vanliga människor, tilltalas av gamla godbitar som Bachs Air, Albinonis Adagio eller Beethovens femte symfoni. Men någon djupare förståelse för denna musik har han definitivt inte. Hans försök att tolka tolv eller sexton takter hafsigt uppsnappade sekvenser ur de mest kända styckena är närmast patetiska. Redan Ekseption visade på sin tid att det är i stort sett omöjligt att försöka förbättra denna musik. Och konstigt vore det väl annars med tanke på att den överlevt i sekler.
Nej, släpp i stället loss Yngwie Malmsteen tillsammans med en kreativ grupp musikanter av samma klass som han själv. Tyvärr kan inte Rising Force göra anspråk på denna roll. De är på tok för amatörmässiga och dessutom utan egna idéer. Yngwie Malmsteen skulle må förträffligt av att stöta på motstånd i form av musikalitet och spelskicklighet. Det skulle kunna sporra honom till stordåd vi bara kan ana oss till. Med sina 22 år i ryggen är nog dessutom snart Yngwie stor nog att inse detta själv.