— Det är förknippat med en fruktansvärd ångest att uppträda och turnera på det här viset. Hela tiden finns det en rädsla att inte räcka till, något som kan utveckla sig och bli riktigt smärtsamt ibland. Men så kommer det små ögonblick när allt stämmer — när det man tänker och känner kommer ut ur gitarren — det händer inte så ofta, men när det gör det kan jag bli hög på själva känslan, säger Bengt Lundquist.

Bengt har varit professionell gitarrist i sex år. Hans repertoar består mestadels av klassisk musik — från 1500-talets lutmusik till samtida kompositörer. Han gör mellan 100 och 200 gig om året och har varit i varenda svensk stad åtminstone en gång, men drar inte folk till de stora hallarna utan spelar i kyrkor och slott, i bibliotek och samlingshallar. Och i Italien tillverkas en gitarr som bär hans namn — Lundquist-gitarren.
Det är inte många som vet vem Bengt Lundquist är. Han har hela tiden fört en undanskymd tillvaro bakom en annan professionell klassisk gitarrist — Göran Söllscher.

Mekanisk och mental träning

— Kommersiella framgångar är ett måste om jag ska orka fortsätta med det här, menar Bengt. Det är en nödvändig stimulans för det stora arbete jag lägger ner på att spela.
Bengt har en egen metod för uppvärmning som han ägnar sig åt en timma om dan ungefär och sedan övar han effektivt i tre timmar. Men det är nödvändigt att ta en paus ibland och slappna av, det är inte någon större mening i att sitta i tre timmar i sträck.
— Många övar i blindo och pressar sig i stället för att tänka på vad det är dom sysslar med. Jag bearbetar musiken inne i huvudet och försöker komplettera min mer mekaniska träning med mental träning. Det ger faktiskt resultat. Disciplin och ett starkt psyke är dom viktigaste egenskaperna för en konsertgitarrist enligt Bengt, att ha förmågan att alltid kunna sitta ner och börja med uppvärmning och grunder. Och att man har en ödmjuk inställning till musiken.
— Man måste kunna erkänna kunskapen som en auktoritet. Jag är egentligen emot alla de traditionella auktoriteterna, men just kunskapen är viktig, för den är själva redskapet man använder sig av när man försöker förmedla någonting, säger Bengt.

Förutom att Bengt lägger ner en massa tid och arbete på sitt spel är han tvungen att själv ordna alla spelningar, hotell och transporter. Det gör att det utan vidare blir till ett heltidsjobb. Och även om han inte direkt sysslar med musiken bär han ändå den med sig.
— Från det ögonblicket att jag vet om att jag ska ha premiär på ett nytt program tills det att jag har haft det bär jag med mig spänningen och rädslan i alla situationer.
— Jag sitter hemma och repeterar och övar in mitt program. Jag har en inre bild av hur jag vill att det ska låta och sedan försöker jag öva mig fram mot den punkten. Det gäller att kunna plocka fram den känsla det handlar om oavsett hur jag mår själv. Det är väldigt viktigt att veta vilka känslor man egentligen bär på för att kunna förmedla dem. På det sättet övar man också upp sitt känsloliv.
— Det gäller att öva så mycket och på ett sådant sätt att man, när man kommer i kontakt med det man övat in och den känslan det innehåller, så ska man kunna hålla en såväl teknisk som känslomässig standard i materialet, menar Bengt.
Men självklart blir det problematiskt att hålla den nivån även för Bengt, när han har varit ute på turné en längre tid. Men han anstränger sig att inte göra några spelningar där han bara sitter och prickar in tonerna där dom ska vara utan att engagera sig.
— Det viktigaste när man försöker förmedla en musikalisk upplevelse är att spela med lidelse, med kött och blod. Det är först när man spelar med riktiga känslor och äkta engagemang som det blir musik. Musik har ingenting med look, gimmick eller sound att göra.

Lättare förr

Just nu håller Bengt på med ett program som ska bli en LP någon gång i höst. Den här gången har han bestämt sig för att inte splittra upp sitt spel på 500 år, utan kommer i stället att ägna första halvan av sitt program åt elisabethansk musik och den andra åt samtida musik.
— Vi lever i en konstig tid egentligen. Man ska kunna spela allt och dessutom tycka om allt. Gitarrmusiken spänner över 500 år. Tänk på dom som sysslade med musik under Elisabeth i England. Dom lyssnade bara på elisabethansk musik och alla i publiken gjorde det också. Det måste ha varit helt annorlunda att arbeta då. Lättare att väva in alla i en atmosfär, där man lätt kunde ta till sig musiken. Det måste ha givit en helt annorlunda dimension både för den som lyssnar och den som spelar. Att bara koncentrera sig på en stil.
— Men det är klart att det samtidigt är en styrka som gitarrist att någorlunda behärska så många olika stilar och samtidigt vara stilistisk.
Till lutspelet använder sig Bengt Lundquist av en 11-strängad altgitarr som Georg Bolin byggt åt honom.
— Det är ett alldeles utmärkt instrument att spela lutmusik på. Den är stämd en ters höge än gitarr, precis som en luta.
Till mer traditionellt gitarrspel använder han sig av en gitarr som Karl Erik Gummeson tillverkat åt honom. Det har tagit fem år av diskussioner och testande att få gitarren klar. Det är naturligtvis oerhört viktigt att man har ett instrument som passar en om man ska försörja sig på det.
— Det viktigaste med en gitarr är att den klingar ordentligt. En del gitarrer låter väldigt luddigt, man får en känsla av att det bara är själva höljet av ljudet man hör. Man kommer liksom aldrig in till själva kärnan av ljudet. Basen måste vara tydlig och kraftig, samtidigt som diskanten är klar och fin.
Lundquist-gitarren som han varit med om att konstruera är en billig gitarr som han inte använder sig av själv. Ett tag jobbade han tillsammans med Aria på att ta fram en billig gitarr, men den blev aldrig riktigt bra.
— En billig gitarr innehåller självklart billigare material. Men vad det handlar om när man gör ett billigt instrument är hur man disponerar materialet. Lundquist-gitarren är ett försök att bygga billiga gitarrer enligt Torres gamla modell.